CD: Klarinettkonserter av Emmy Lindström och Mozart
Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, februari 17th, 2021
Emmy Lindström: Clarinet Concerto No. 1, Song About Em; Wolfgang Amadeus Mozart: Clarinet Concerto (Swedish Society Discofil/Naxos). Speltid: 64’18.
Emil Jonason (klarinett, bassettklarinett), Helsingborg Symphony Orchestra, Stefan Solyom (dirigent)
Betyg:
Solokonserter skrivs ofta med en speciell solist i åtanke. Det är knappast en slump att vi under senare tid fått en hel del nya klarinettkonserter från Finland och Sverige, där inte minst Kari Kriikku och Martin Fröst tagit den klassiska klarinetten till nya nivåer. Men de är inte ensamma. Det senaste stjärnskottet heter Emil Jonason som beskrivits som ”klarinettens Yngwie Malmsteen”. Må det. För honom har Emmy Lindström, som dessutom råkar vara hans hustru, skrivit en klarinettkonsert kallad ”At the Hills of Hampstead Heath”. Urpremiären ägde rum i Helsingborg 2017 och verket blev en stor framgång. Stefan Solyom dirigerade Helsingborgs symfoniker, och två år senare samlades styrkorna igen för att föreviga musiken på skiva – tillsammans med Mozarts klarinettkonsert och med Lindströms Song About Em som ”extranummer”.
Det är inte så konstigt att Lindströms konsert slog an. Det är ett publiktillvänt stycke, melodiöst och klangskönt och med en humoristisk tredje sats där solisten får slå sig lös i lustfyllda och mer eller mindre anarkistiska improvisationer. Verket har fått sitt namn efter det stora hedlandskapet i London, men nog klingar det också av svensk nationalromantik med en skvätt Hugo Alfvén i mellansatsen?
När det gäller Mozart finns förstås mängder av inspelningar; det är ingen vild gissning att påstå att det är den mest inspelade av alla klarinettkonserter. Bara Martin Fröst har gjort två stycken – och bland andra kändisar märks ”the king of swing”, Benny Goodman. Liksom Fröst har Jonason självklart skrivit egna kadenser, och det långa (sådär tre minuter), minimalistiska solot i adagiot sticker onekligen ut genom att låta som om Philip Glass lite oväntat hälsar på. I en kadens tänks ju solisten briljera, och nog imponeras man av Jonasons rundandningsteknik som uppenbarligen inte gör honom det minsta andfådd – medan jag själv, fast jag bara lyssnar, efter ett tag kippar efter luft … Skämt åsido tycker jag inte att kadensen fungerar speciellt bra. Att den inte låter som Mozart behöver inte vara något problem; problemet är att den helt enkelt är rätt tråkig. Kanske gör den sig bättre på en konsert än på skiva. Annars lyssnar jag mig glädje på Jonason som graciöst och med vacker och fyllig ton leker sig fram genom musiken.
Martin Fröst (BIS) är mer subtil och kan excellera i delikata pianissimon och klanglig variation. Och det underbart väl avvägda samspelet med Amsterdams Sinfonietta under Peter Oundjian är en ren och sann fröjd att höra. Helsingborgarna under Stefan Solyom spelar fint, men det kan inte hjälpas att man saknar holländarnas genomskinliga klarhet, betagande lätthet och spänst!
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
