Hem » Fokus » Två miljöpartister i kärnkraftskommunen Oskarshamn

Två miljöpartister i kärnkraftskommunen Oskarshamn

Magnus Gustafsson porträtterar två av Miljöpartiets småländska pionjärer, Stenne Alskans och Carl Bloom.

Redan i tidiga tonåren gjorde Stenne Alskans, och hans ett år yngre syster Charlotte, uppror mot pappa Arne – som var skeppare och ägde ett fraktfartyg – och blev kommunister.

Stenne Alskans

Stenne lyssnade på Rolling Stones, hade långt hår och var med i en alternativrörelse i hemstaden Kalmar. De protesterade mot Ölandsbron eftersom naturreservatet Svinö hotades av bygget. De gick omkring i området kring brofästet och knackade dörr, gjorde namninsamling och skrev insändare. De arrangerade alternativ jul och bjöd hemlösa, ensamstående och pensionärer på kaffe och risgrynsgröt och sjöng julsånger.

Flytten till Oskarshamn, som Stenne uppfattade som en arbetarstad i kontrast mot Kalmar som var en kulturstad, var ett led i identifikationen med proletariatet. Han skulle bli en stolt arbetare och tog jobb inom industrin. Arbetet på kärnkraftverkets saneringsavdelning, där han gick omkring med dosimeter och sanerade kontaminerade ytor, blev en väckarklocka och han började sätta sig in i vad kärnkraften innebar.

Genom studierna på praktisk-estetisk linje på Oskarshamns folkhögskola utvecklade han sin konstnärliga sida och träffade likasinnade som blev vänner för livet.

I mitten av sjuttiotalet kom Stenne i kontakt med människor som lämnade civilisationen och bodde ute i skogen på en öde ö. De läste Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau, Narziss och Goldmund av Hermann Hesse, Tyst vår av Rachel Carson och ifrågasatte hela samhällets organisation. De ville börja om från början och gå ner på basstadiet. För Stenne, som kände ett behov av att stilla sig och reflektera kring det inre livet, var även livsåskådningslitteraturen viktig.

När Stenne fick höra att ett nytt miljöparti skulle bildas bodde han i Idhult, nära Bohult station, och cyklade tre mil fram och tillbaka till Oskarshamn där han undervisade på folkhögskolan. I flera år hade han försökt driva opinion i miljöfrågor. Ett sådant exempel var tågstopp i Bohult för miljövänligare pendling.

”Äntligen ett parti som tar upp den viktigaste frågan av alla – miljön!” tänkte Stenne och blev tillsammans med Katri Tillman, som skulle komma att bli partiets första fullmäktigeledamot i Oskarshamn, drivande i att bilda en lokalavdelning. I valrörelsen 1982 var Stenne Miljöpartiets lokala språkrör och deltog i utfrågningar som arrangerades på olika ställen i kommunen. Han svarade ärligt, om han inte visste erkände han det, men lovade samtidigt att försöka ta reda på svaret senare. Både väljare och politiker ville ha svar på om Miljöpartiet var röda eller blå. Stenne upprepade oförtrutet att de varken var röda eller blå, utan gröna.

En av Stennes politiska motståndare i valrörelsen 1982 var en då tjugoårig socialdemokrat vid namn Håkan Juholt, som i en debattartikel i lokaltidningen granskade nykomlingens valmaterial. ”En för mig typisk formulering av Miljöpartiet är denna: Sverige skall bli självförsörjande vad gäller basbehoven mat, kläder och energi! På sidan innan hittar jag texten: En plan för snabb avveckling av kärnkraften skall utarbetas. Hur man blir självförsörjande av energin utan att använda kärnkraft och utan att bygga ut våra älvar önskar partiet inte förklara. Både kol och olja måste ju räknas bort då det är importerade varor. Kvar är vind, vågkraft, flis och torv. Hur gör man Sverige självförsörjande på det inom en snar framtid?”

Några dagar senare svarade Stenne Alskans: ”Här har vi då äntligen ett parti som vill och kan gå till botten med orsakerna till den globala miljöförstöringen och kapprustningen, som hotar grunden för vår fortsatta existens. Fixeringen vid den materiella tillväxten, utan hänsyn till mänskliga behov, andliga resurser och naturens balans, bär till stor del skulden. (…) Jag betvivlar faktiskt att Håkan Juholt läst igenom ’allt tillgängligt material’ om Miljöpartiet. Då hade han säkert inte kommit till den slutsatsen att MP bara sysslar med miljön, och inte kan tillföra svensk politik något nytt.”

Efter att ha suttit en mandatperiod, 1982–85, i landstingsfullmäktige lämnade Stenne Alskans politiken för gott.

– Jag kände att det inte gav något resultat. Jag hade förväntat mig att jag skulle kunna uträtta mer övergripande miljöarbete. Jag tyckte att det var alldeles för trögt. Jag blev väldigt besviken på politiken. Det var inte alls vad jag föreställt mig. Jag blev inte besviken på Miljöpartiet, jag röstar på Miljöpartiet fortfarande. Men jag har inget intresse av något politiskt arbete.

När sönerna Simon och Joel besöker Stenne och hans hustru Monica på gården i Äshult blir det ofta livliga diskussioner.

– De tycker att Miljöpartiet blivit för utslätade och går kapitalets ärenden. De anser inte att det är möjligt att rädda miljön inom det kapitalistiska systemet. Det här strider vi om. Jag frågar efter ett bättre alternativ och tycker inte att jag får något svar på det. Men de är väldigt pålästa och vi har väldigt givande diskussioner. Jag respekterar dem i allra högsta grad.

**

När arkitekten Carl Bloom började arbeta på byggnadsdepartementet i Botswana i slutet på sjuttiotalet fanns inga utbildade arkitekter i landet. Den första arkitekt som utbildades i Botswana hade varit ritelev i Carls arbetsgrupp. Som ansvarig för inrikesministeriets och sjukhusministeriets statliga byggnader ritade Carl allt från fängelser och tullstationer till sjukhus och bibliotek.

I mitten av åttiotalet blev han samordnare för det nordiska biståndet på jordbruksministeriet i Moçambique. Där var han med om att bygga mjölkfabriker, fiskebyar och skolor för utbildning inom skogsnäringen. Han var också med och planterade en miljon träd runt om i landet. På grund av kriget tvingades de överge en del av biståndsprojekten. Men, konstaterar Carl, träden fortsatte att växa och investeringarna togs om hand av andra.

Carl Bloom

Han hade tänkt fortsätta arbeta med bistånd ända fram till pensionen. Men den omfattande korruptionen i Botswana, dit han återvände i slutet av åttiotalet för att arbeta på landets motsvarighet till Riksbyggen, gjorde att han tappade lusten. Samtidigt upptäckte han att det fanns många lediga jobb som stadsarkitekt hemma i Sverige. Han sökte fem, blev kallad till intervju på samtliga och valde till slut Oskarshamn, där han fick ett positivt intryck av personalen på samhällsbyggnadskontoret. Som seglare lockades han också av kusten.

Han flyttade dit med sin fru Linnea och byggde en egen villa i det gamla varvsområdet. Han blev positivt överraskad av såväl Smålands kustland som inland. Han upptäckte en fin arkipelag med massor av obebodda öar där var och en som var ute med båt kunde få sin egen lilla badvik. I inlandet fann han vackra och orörda byar i ett gammalt jordbrukslandskap med många sjöar.

Tiden som stadsarkitekt i Oskarshamn, åren 1990 till 1996, präglades av ekonomisk kris. Villapriserna gick ner och bostadsbyggandet stagnerade. Det blev ett överflöd av bostäder och flera hus revs i miljonprogramsområdet Kristineberg.

Efter att Carl Bloom hållit ett föredrag om ekologiskt byggande blev han kontaktad av Inga-Lill Stavervik från Miljöpartiet i Oskarshamn. Hon tyckte att han skulle passa i partiet och bjöd in honom till ett möte och vid nästa val var Carl lokalt språkrör och fick partiets enda mandat i kommunfullmäktige.

De som hade startat Miljöpartiet i Oskarshamn ville ha en idealistisk lokalavdelning där medlemmarna träffades hemma hos varandra och diskuterade miljöproblemen. Carl försökte utveckla partiet med större antal medlemmar och större synlighet i samhället och kommunen för att kunna påverka politiken. Han skaffade en lokal och satte upp en skylt. Förändringen var inte uppskattad av en del äldre miljöpartister. De tyckte att det var fel att slösa pengar på lokalhyra.

Carl kände ändå ett stöd från kärntruppen, som bestod av Eva Cederbom och Inga-Lill Stavervik. Som ett led i arbetet att försöka påverka politiken i fullmäktige började de att presentera alternativa budgetar varje höst. De försökte också rädda en skola i Ishult i Kristdala socken.

Viktigast blev frågan om kärnavfallshanteringen. Som representant för Miljöpartiet deltog han i flera arbetsgrupper där lokalpolitiker studerade allt från kopparkapsel, bergrum och radioaktivitet. Till en början upplevde han ingenjörerna från SKB – Svensk Kärnbränslehantering – som arroganta. När han kritiserade en metod som innebar att avfallet skulle förvaras djupt ner i marken svarade de att han inte begrep frågan, men att de skulle försöka förklara för honom. Efter att SKB fick en ny ledning omkring år 2000 blev diskussionsklimatet bättre, anser Carl.

– Diskussionen handlade mycket om att Socialdemokraterna ville ha slutförvaringen till Oskarshamn eftersom det skapade arbetstillfällen. Miljöpartiet var de enda som hela tiden hävdade att det inte var någon bra metod. Vi tyckte att man skulle forska på en metod som var säker och under tiden skulle kärnavfallet ligga på mellanlagring. Vi var ensamma om den linjen i fullmäktige under alla år. Det här var huvudfrågan under hela min tid som ledamot i Oskarshamns kommunfullmäktige. Utredningen kom fram till att det var bättre berg vid Forsmark och därför skulle de ta hand om kärnavfallet. Men, som kompensation, fick Oskarshamn en oerhörd kärnavfallsfond för att utveckla kommunen.

Carl Bloom tror att han påverkade tänkandet kring miljöfrågor och bidrog till ett mer positivt debattklimat under sin tid som fullmäktigeledamot i Oskarshamn.

– När jag började var debatten lite hetsig med personangrepp. Men jag är en ganska snäll person och debattklimatet blev mera positivt under min tid. Min stil var att resonera om lösningar av problem utan att gå till personangrepp. Jag hoppas och tror också att jag påverkat flera av lokalpolitikerna när det gäller miljöfrågor.

Efter att hustrun Linnea dog för några år sedan flyttade Carl till Skärhamn i Tjörns kommun. Där har Miljöpartiet två mandat i fullmäktige och Carl är lokalavdelningens sekreterare.

När han talar om utvecklingen inom partiet låter han kluven.

– Nationellt är det lyckat att vi kommit till makten. Men lite av filosofin och gnistan har försvunnit ur partiet. Det märks inom lokalavdelningarna, folk har tappat lusten att aktivera sig. Men jag hoppas att Miljöpartiet klarar fyraprocentsspärren. Vi måste fortsätta arbetet för det finns väldigt mycket kvar att göra. Allt från att introducera elbilladdningsställen till att förändra avloppen.

Magnus Gustafson

Share

1 Kommentar för “Två miljöpartister i kärnkraftskommunen Oskarshamn”

  1. Marcus Willén Ode

    Tack för den här intressanta intervjun.

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree