Biografi: Den tidlöse resenären

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension tisdag, mars 9th, 2021

Den tidlöse resenären. Rainer Maria Rilke

Katarina O’Nils Franke

Carlssons bokförlag. 112 sidor. Just utkommen.

—

Man får svar efter hur man frågar. Och ställa frågor måste man göra inom historia, och frågorna man ställer i en biografi är frågor om en person. Vilka frågor ställer Katarina O’Nils Franke om den tysktalande poeten Rainer Maria Rilke (1875-1826) i sin nyutkomna biografi? Vad är det för en Rilke som träder fram bland sidorna? O’Nils Franke intresserar sig för hur Rilke berör över tid och rum, vad som formade hans skrivande, vad som möjliggjorde och begränsade hans skapande.

Vi får följa Rilke i hur han uppfostras i flickkläder och sedan sätts i militärskola, som han vantrivs i men som han tidvis blev permitterad ifrån på grund av diverse sjukdomar, hur hans osäkerhet inför andra människor leder till en fascination för de bestående tingen som inte förändras som en människa, hur han i sin ungdom slits mellan författardrömmar och förväntningar på ett borgerligt liv. Vi får också ta del av hans tidiga familjeliv och hur oförberedd han är på det. Rilke framstår också som tämligen modern genom ett kosmopolitiskt liv där han ständigt var på resande fot på kontinenten och i Ryssland. I kapitlet ”Historiens hinder” får vi följa Rilke genom det första världskriget och ekonomiska besvär, och det är nog i detta kapitel som O’Nils Franke trängt in sig djupast.

Rilke framställs som en medveten aktör på en ny litterär, ekonomiskt styrd marknad vid förra sekelskiftet. Det beskrivs hur han strategiskt marknadsförde sig och hur han med baktanke närmade sig olika mecenater och förläggare. Litteraturen var styrd av pengar, och Rilke förstod detta väldigt väl. Det betyder inte att Rilke skrev för pengarnas skull men att han var medveten om de olika transaktioner som gjordes och som krävdes för att göra sig ett namn. Rilke framstår ändå som en äkta författare som diktade med lidelse, som äkta författare förväntas göra, men han var bara väldigt medveten om sin samtids förutsättningar. Men är det inte så att Rilke framstår som lite väl välvillig och inställsam genom sina brev? Finns det inte en något ytlig sida hos honom?

Boken vill lyfta fram Rilke som en existentiell diktare och som en vardagsfilosof, något som ofta går hand i hand. O’Nils Franke lyfter både Rilkes egna existentiella trubbel och hur sådana letar sig in i hans diktning. Boken sätter också upp döden som en springande punkt i poetens produktion och liv. Men samtidigt som hon lyfter honom som en existentiell diktare så skriver hon ”att många i efterhand tolkat in dessa [existentiella] drag hos Rilke kanske mer än det egentligen finns skäl att göra.”

Någon som återkommer bland raderna är den ryska intellektuella Lou Andreas-Salomé. Hon och Rilke hade någon form av relation genom Rilkes hela vuxna liv. Andreas-Salomé hade en stor bekantskapskrets inom den intellektuella och kulturella eliten under sin levnad. Bland annat var hon god vän med filosofen Friedrich Nietzsche, som från sin sida gärna hade varit mer än vän. Eftersom O’Nils Franke gång på gång återkommer till att Rilke var fascinerad av tankegångar som senare skulle forma existentialismen och då Nietzsche var en proto-existentialist så hade det varit intressant att se hur Nietzsche eventuellt, kanske genom Andreas-Salomé påverkade Rilke. Finns det några beröringspunkter där?

Det man kan invända mot boken är att den förlitar sig på mycken sekundärlitteratur. Det har gjorts få nya eftersökningar för att framställa boken. Detta behöver inte vara ett problem i populärhistoriska böcker, men det är viktigt att komma ihåg att information kan förvanskas genom för många mellanled. Boken förlitar sig också på en hel del citat, vilket stärker många resonemang. Men ibland hade de behövts kommenterats, översättas och ramats in mer.

Studien anger att den ska följa Rilkes liv kronologiskt. Ibland görs avsteg från denna kronologi. Det får två konsekvenser: dels så kan det vara lite tvära kast, dels får man känslan av att O’Nils Franke stundtals slutar upp att följa Rilkes liv längs en linje och istället ser på det som en helhet, som inte tar hänsyn till förändringar som skett längs linjens gång. Men samtidigt skapar det en närhet och dynamik i texten. Boken blir på så sätt inte torr och plikttroget redogörande. Istället tar den tillfälle i akt att dra paralleller mellan olika tidsskeenden.

Boken är lätt. Den lediga stilen passar bokens omfång och läsningen är trivsam. O’Nils Franke har rätt: Rilke är en tidlös resenär. Hans diktning har färdats genom mycket tid och många rum. Med hennes biografi kanske den tar sig genom mer tid och andra rum.

—

Isak Adolfsson