Bilderbok: Didi & Gogo väntar på bussen av Anna Höglund
Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur söndag, mars 14th, 2021Didi & Gogo väntar på bussen
Anna Höglund (text och bild)
Lilla Piratförlaget. 48 sidor. Har nyligen utkommit.
Didi & Gogo väntar på bussen heter Anna Höglunds nya bilderbok, och den vuxet allmänbildade läsaren skrockar förtjust. Didi och Gogo är ju smeknamnen på luffarna Vladimir och Estragon som i Samuel Becketts drama förgäves väntar på den där Godot som aldrig kommer – och som kanske inte ens finns. Och nej, lika lite som Godot kommer bussen, om den nu finns. Busshållplatsen finns i alla fall. Men sådana läggs som bekant ner och bussar dirigeras om.
Luffarna befinner sig på en ödslig landsväg, Didi och Gogo, som för övrigt är grisar, sitter på en bänk i en stad. Men det är en ödslig stad. Allt som händer är att en lösspringande hund med koppel dyker upp – en motsvarighet till slaven Lucky med repet om halsen i Becketts drama. Precis som Lucky drar också hunden vidare och lämnar Didi och Gogo där de sitter och väntar. Och vad gör man medan man väntar? Jo, man pratar. Om ditt och datt, som att det börjar regna och att det slutar regna. Man kan också bli irriterade på varandra för att stunden efteråt omfamna varandra, drabbade av insikten att det viktiga är just detta att man har varandra. Och det gäller lika för luffare på en landsväg och mänskliga grisar vid en gata. Och precis som i dramat får vi på slutet se ett träd där löven slagit ut i det varma, gula kvällsljuset. Men sedan blir det mörkt och blått och natt.
Det är inte första gången som Anna Höglund varit med om att göra en bilderbok av en pjäsklassiker. För fyra år sedan stod hon för bilderna till Barbro Lindgrens text i Titta Hamlet, en underbar volym med Hamlet som en ledsen kanin med slokande öron. En del uppfattade att det var en bok exklusivt för vuxna, men det är ju med barn som med heffaklumpar, att man aldrig så noga kan veta. Lustigt nog slutar båda böckerna med ett ”gonatt”. Skillnaden är att i Titta Hamlet sker det efter att alla ligger döda, medan Didi och Gogo sitter kamratligt på sin bänk och önskar varandra gonatt.
– Gogo? – Ja. – Det regnar. – Ja, det gör det.
Visst får Didi & Gogo väntar på bussen en extra dimension om man är bekant med I väntan på Godot. Men det är absolut inget krav för att förstå eller uppskatta framställningen. Text och bild bör fungera alldeles utmärkt även för den som aldrig hört talas om Beckett. Man behöver ju inga förkunskaper för att förstå grundsituationen, detta att vänta på något och att få tiden att gå. Man sitter där på bänken framför hyreshuset vars tomma fönster speglar dagens gång. Det kommer en regnskur, den upphör, det mörknar, det blir natt – allt framställt med stämningsmättad kolorit och med ömsint kärlek och humor. Jag vet inte när Höglund fick idén till boken, men man kan onekligen säga att den kommit exakt rätt i corona-tiden.
Texten består bara av dialog, som ett drama. Bilderna utgör scenografin. Så får vi teater. Men eftersom perspektivet ständigt skiftar blir det kanske trots allt snarare stillbilder ur en film. Teateranknytningen är annars uppenbar genom att inlagan inleds och avslutas med ett uppslag som visar den traditionella röda sammetsridån som döljer scenen. Och på pärmens baksida får de två grisarna kika fram genom ridån och tacka för applåderna, Gogo (?) med en blomsterkvast i klöven. Och visst, det är bara att applådera och tacka Anna Höglund för en oemotståndlig bilderbok!
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
