Roman: Klara och Solen

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, mars 15th, 2021

Klara och Solen

Kazuo Ishiguro

Översatt av Niclas Hval

Wahlström & Wistrand. 309 sidor. Nyligen utkommen.

 

Klara och Solen är Kazuo Ishiguro första roman sedan nobelpriset i litteratur 2017. Det är en bok om hur vänskap och relationer är en handelsvara, som styrs efter nyttokalkyler. Denna pragmatiska syn på vänskap, där den är ett medel för något högre skaver en del mot en förståelse av vänskap som ett egenvärde, ett mål i sig. I romanen finns artificiell intelligens i kroppsform och det är en sådan kropp man kan köpa och ha som vän. Oftast är det barn i boken som har en AV, artificiell vän. Vi får följa den artificiella vännen Klara och hur hon säljs som vän. Men boken handlar också mycket om kärlek och hur den kan driva till desperation.

Boken berättas av Klara och eftersom vi tar hennes perspektiv så tillåter det en del grepp. Eftersom hon är en robot kan hon nästan naivt betrakta mänskliga relationer och bryta ned dem så att de framstår som banala; lite som monstret i Frankenstein. Klara är väldigt medveten om sitt värde på marknaden och försöker därför anpassa sig för att bli omtyckt. Hon finner brister i sin egen person och ”därför letar jag efter den sortens beteenden som jag behövde lära mig mer om”. Klaras självbild bygger mycket på att hon ser sig själv som ersättningsbar.

Klara blir till slut någons vän, Josies vän. Hon är en flicka som lider av någon diffus sjukdom, men hon är uppenbart väldigt rik och priviligerad. Undan för undan börjar vi förstå att det samhälle som de lever i är någon form av post-apokalyptiskt samhälle. Till en början håller Josies moder Klara på avstånd, men gradvis använder hon henne för att avlasta sina känslor, för hon är ju bara en känslolös robot.

De vänskapsrelationer som beskrivs i boken är asymmetriska och aldrig på lika villkor. Det beror självklart på att den ena i relationen är en faktisk människa medan den andra är en artificiell vän – och vi likställer väl inte så lättfärdigt en människa med en robot? Ändå så lyckas boken skildra hur nedsättande en sådan relation kan vara. Klara blir i egenskap av robot alltid tagen för given och därmed lite illa behandlad i förbigående hela tiden. Josie säger att Klara är hennes artificiella vän och ”alltså måste vi ju vara goda vänner”. Det finns en tydlig hierarki och vi tar den underställda Klaras parti gång på gång. Samtidigt så speglas relationen mellan Klara och Josie i relationen mellan grannpojken Rick och Josie. Skillnaden är här att Rick inte är servil, utan någon som sätter sig mot att bli orättvist behandlad.

Ytterligare en sak som berättargreppet tillåter, är att skildra sorg på ett inte sentimentalt sätt. Eftersom Klara är en robot så analyserar hon kärnfullt sådant som andra hade upplevt som sorg. Hon förstår att hon är ett medel för att göra andra lyckliga men hon tvivlar på att hon kan göra det. En människa hade beskrivit detta med en bakomliggande sorg, men roboten Klara processar det och registrerar. Detta skapar en fin kontrast. Som robot är Klara programmerad av vara någons vän, det är hennes essens. Men när hon själv känner att hon inte kan fullgöra den uppstår en olustig känsla. Den skrivs inte fram sentimentalt, utan behandlas kortfattat och redogörandes. Den sakliga stilen i boken tillåter boken att syna mänskliga relationer. Hade allt för mycket känslor blandats in hade boken blivit jolmig.

Eftersom artificiell intelligens i boken så väl kan imitera mänskligt liv, så ställs frågor om det också kan ersätta mänskligt liv ifall det behövs. Går det kalkylera fram vad som utgör en persons karaktär och kärna? Och om alla människor skulle kunna vara en provrörsprodukt, skulle det vara rätt att skapa artificiellt mänskligt liv? Etiska dilemman gällande artificiell intelligens har diskuterats ihärdigt den senaste tiden, och Ishiguro ger kanske inga svar men han formulerar en del viktiga frågor.

Även om Klara är en väldigt intelligent robot så finns det något primitivt hos henne, nämligen en soldyrkan. För att fungera behöver hon själv solens ljus men hon sätter en tilltro till solen om att den kan lösa alla möjliga problem. Just detta gör också Klara väldigt mänsklig då människan i alla tider har dyrkat solen. Men ska vi uppfatta det som att Klara är ociviliserad och inte kultiverad, att hon står lägre än den moderna människan som inte dyrkar solen? Eftersom bokens sympatier ligger hos Klara, som betraktar världen utan den rådande diskursens förförståelse, så borde vi kanske snarare se Klara och hennes soldyrkan som något som utmanar det rådande.

Dyrkan av solen kan ses som en återgång till naturen, bort från det artificiella. Det är när solen släpps fram i boken som den sjuka Josie återhämtar sig. Solljus är lika grundläggande som vatten för att upprätthålla liv. Precis som kärlek.

Ishiguros nya bok utforskar vänskap och kärlek, och den låter oss se på sådana fenomen genom robotens något distanserade men aktsamma blick. Även om Klara är en robot och inte kan känna en mänsklig kärlek så förstår hon den och lägger sig till med den så gott hon kan. Hon förstår att det är solens naturliga värme som villkorar allt liv.

Man brukar säga att ett nobelpris i litteratur är en dödsstöt, men Ishiguro är högst levande i denna bok.

—

Isak Adolfsson