Bok: Satyre emot wåra dumma poëter av Samuel Triewald

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, mars 17th, 2021

Om dem som inbilla sig vara poëter & Satyre emot wåra dumma poëter

Samuel Triewald

Utgivning och efterord: Alan Asaid

Ars Interpres Publications. 44 sidor. Har utkommit.

 

Vi har i Sverige genom åren haft diverse litterära duster som också handlat om litteraturkritik. Förra året kritiserade Åsa Beckman kritikerna för deras kritiklösa mottagande av Lydia Sandbergs debutroman Samlade verk. En annan debatt handlade om kritiker som hade så svårt att hantera motivet manligt våld att de förteg det. Nå, så mycket till debatt blev det kanske inte i något av dessa fall. Då var tongångarna hätskare när Tommy Olofsson 1988 gav sig på Ann Jäderlunds poesi och frågan uppstod om manliga kritiker över huvud taget var tillräkneliga när det gällde att bedöma kvinnlig dikt. På 1940-talet hade vi den så kallade obegriplighetsdebatten, där slaget stod om modernismens vara eller inte vara – en batalj som modernisterna gick segrande ur. Under 1930-talade rasade ”Krusenstjerna-fejden” som utifrån Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen gällde sexuell frispråkighet. Debatten avsatte också en novell: i ”Olibrius och gestalterna” gjorde Eyvind Johnson narr av trångsynta och levnadsrädda litteraturkritiker.

Men den viktigaste striden ägde ändå rum på 1780-talet och hade Johan Henric Kellgren och Thomas Thorild som huvudkombattanter. Den var i alla fall viktigast i den meningen att den resulterade i en klassisk skrift inom svensk litteraturkritik, nämligen En critic öfver criticer, författad i helig vrede och på polemisk prosa av Thorild. Den är fortfarande i högsta grad läsvärd. Från den fejden har vi också dessa bevingade ord av Kellgren: ”Man äger ej snille för det man är galen.”

Men frågan är om inte denna sentens hade varit i annans säck innan den kom i Kellgrens påse – låt vara att Kellgren, inte oväntat, fått till en snitsigare formulering. Jag återkommer till det.

Ovanstående reflektioner kommer sig av att jag just läst en liten volym, eller broschyr, med den provokativa titeln Om dem som inbilla sig vara poëter & Satyre emot wåra dumma poëter. Författare är Samuel Triewald, född 1688 i Stockholm och död 1743 i Kiel. Han är väl inte speciellt ihågkommen idag men försökte på sin tid att införa fransk-klassicismens normer i den svenska poesin och har därför ibland kallats ”den svenska Boileau”. Men frågan är om inte hans yngre bror, handelsmannen och uppfinnaren Mårten, är mer ihågkommen. Han har i alla fall en gränd uppkallad efter sig i Gamla stan i Stockholm och hans malmgård på Kungsholmen kan ännu beskådas.

Om bror Samuel idag omnämns är det i första hand för hans två versifierade angrepp på dåliga poeter, det första från 1708 och det andra från 1720. I det första passar han för övrigt också på att hylla den unge monarken Karl XII. Och det gör han genom att angripa de ovärdiga hyllningsdikter som kommit den arme konungen till del.

När Triewalds två satirer nu publiceras sker det tillsammans med en essä av utgivaren Alan Asaid och några välbehövliga kommentarer och ordförklaringar. De sistnämnda kan vara nog viktiga. Det har trots allt hänt en del med svenska språket på 300 år. Asaid har valt att behålla originalens stavning, vilket ju inte bidrar till lättillgängligheten men som å andra sidan ger tidskänsla. Essän, där Triewald presenteras, går tillbaka på en understreckare i Svenska Dagbladet, och det är lite synd att Asaid inte passat på att göra en utförligare version, nu när han hade möjligheten.

Men vad var det som gjorde Triewald så förargad att han måste ta till pennan? Vilka var de där ”dumma poëterna”? Dels tycker han förskräckligt illa om poeter som konstrar till saker och ting, dels föraktar han alla tillfällesdiktare. De senare var en ingen liten skara vid den här tiden och rymde även illustra namn. Bröllop, begravningar och andra högtidliga tillfällen hos välbärgat folk förgylldes gärna med hyllningsvers. Man kunde beställa en dikt, men lika gärna kunde den brödskrivande poeten tota ihop en drapa på vinst och förlust och hoppas på en slant för besväret. De flesta av dessa diktare är förstås glömda idag, men även storheter som Wivallius och Bellman verkade inom genren.

Det som upprör Triewald i dessa tillfällesdikter är inte minst deras förljugenhet och brist på vettigt innehåll. Att rimma är nu inte detsamma som att dikta, och dessa hopsnickrade versifikationer smutsar den höga diktningen. Triewald ser framför sig hur dessa föraktfulla ”poëter” sitter på krogen, bläddrar i rim-register och krafsar ner sina tirader. Med följande resultat: ”Af ord en myckenhet, af saker intet grann, / Och i hans öfwerflöd man största armod fann.”

Och är det inte rent löjeväckande att likna ”en lusig Corporal” vid Hannibal och få det att låta som om den som dött sotdöden stupat på slagfältet? Lika fånigt är det att framställa ett vanligt fruntimmer som en underskön varelse och prisa henne som ”kyskhetens dyra skatt, / Fast utom brude säng hon haft mång rosam natt”. Triewald roar sig med att parodiera den högstämda stilen genom att skildra en representant för det täcka könet på samma manér, men nu med mer passande bilder så att hon får näsa som en pepparstrut och tänder som ”gult och gammalt smör”. Och andedräkten liknas gubevars vid lukten man erfar ”Der som Surkåls tunnor giäsa”. Det vanliga bruket att likna en kvinnas bröst vid marmor och hennes händer vid alabaster får Triewald att harmsen utbrista om poeten: ”Alt han wänder / I en Kall och Kulen sten, / Henne til den största men.” Sådana versmakare borde dömas till ”At hwar natt til harm och skam, / Ha en gråsten i sin famn.”

Sedan är det annan sak att mer sanningsenliga poem knappast skulle ha förskaffat sin upphovsman någon större inkomst – såvida han inte sålde sitt alster som ett persiflage. Sådant kunde också hända.

Men Triewalds löje drabbar inte bara tillfällesdiktarna utan alla poeter som inte vet att kalla en spade för en spade, utan ska linda in den i alla möjliga och omöjliga omskrivningar med löjeväckande poetiska pretentioner. Resultatet är att ”Man får mer kackland’ giäss, än Swane sånger höra”. En speciell känga utdelas också till alla diktare som tror sig djupsinniga genom att gå ner sig i talmystik och ”kaballistiska” (esoteriska) läror.

Man kan alltså i mångt och mycket se Samuel Triewald som en värdig föregångare till Kellgren, låt vara att han saknar en del av den senares esprit och poetiska elegans. Båda angrep vad de uppfattade som erbarmlig poesi och eländiga versifikatörer som hade fräckheten att presentera sig som poeter – och båda pläderade för sans och förnuft mot pretentiös obskurantism. Sedan riktar Kellgren även udden mot förromantikens lyriska ideal och syn på konstnären som känslostormande undantagsmänniska. Det hade säkert Triewald också gjort om han fått leva så länge. Om han också hade delat Kellgrens entusiasm för upplysningen är svårare att veta.

Men hur var det nu med säcken och påsen? ”Man äger ej snille för det man är galen”, konstaterade alltså Kellgren. Hos Triewald kan vi läsa: ”Hwart tok är ei Poet.”

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.