Novellsamling: Jag är bror till XX

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, april 26th, 2021

Jag är bror till XX

Fleur Jaeggy

Översättning av Viveca Melander

Nilsson förlag. 143 sidor. Nyligen utkommen

 

Fleur Jaeggys (1940-) böcker brukar ofta vara väldigt mörka och kallsinniga. Hennes novellsamling Jag är bror till XX är i jämförelse med de andra böckerna mindre svart, ja, åtminstone i jämförelse. Novellerna är korta och påminner ibland om skrivövningar. Det draget tillsammans med att den något okonventionella formen gör att Jaeggy påminner om landsmannen och schweizaren Robert Walser, som till skillnad från Jaeggy skrev på tyska, inte italienska.

Ytterligare en skillnad mellan Jaeggy och Walser är att den förstnämnda skriver om en livsleda som landar i något mer svart, medan den andra också ofta skriver utifrån en livsleda men landar i en befriande känsla eftersom ingenting är så viktigt. Hos Jaeggy är mycket viktigt, tyvärr, och det tar ut sin rätt: ”Viktigheten har helt övermannat mig. Den har tillintetgjort mig. Den tillintetgör mig.” Ofta skriver hon om människor som har hamnat i kläm mellan andras förväntningar. Själv spenderade hon sin uppväxt på internatskolor och även om hennes föräldrar aldrig var särskilt närvarande var deras krav det.

Många av novellerna utvecklas inte framåt, istället bredder de ut sig. Ofta målar de upp en scen eller en miljö och undersöker de olika detaljerna däri. Det är sällan något problem som uppstår och någon balans som måste återställas. Texterna mediterar och försöker förstå vad som är för handen. Man hinner sällan sjunka in men dras med och visas nya saker.

Det finns en kluvenhet i texterna. Dels är tonen väldigt distanserad, ibland nästan disträ men ändå inte likgiltig, dels är stoffet ibland väldigt tecknande tungsint och samtidigt beklagande. Som helhet framstår inte novellerna som nattsvarta. Det finns ändå något där som får en att känna motsatsen.

Egna upplevelser blandas med fiktiva inslag i boken. I en novell, ”Det svarta spetsfloret”, försöker Jaeggy skriva sig fram till en förståelse av sin egen mamma. Med hjälp av ett fotografi kan hon lära sig känna sin mamma på ett sätt som distansen mellan ett barn och en föräldrar ibland kan hindra. Eftersom det inte finns några anspråk på att novellerna ska vara sanningsenliga, ger det Jaeggy utrymme och framför allt en tillåtelse att utforska mer fritt. Kanske är det inte den faktiska mamman som Jaeggy lär känna i novellen, utan en uppdiktad som samtidigt svarar bättre mot, och utmanar, hennes erfarenhet av mamman. Skönlitteratur är mer tillåtande än självbiografiska texter. Dessutom läser man dem på olika sätt, utifrån olika förväntningar.

Bokens format är tacksamt. Att en del texter driver framåt fungerar bra just för att de är så korta. Längden gör dem ändå greppbara. Alla noveller utvecklas visserligen inte på ett mer organiskt vis, en del är mer konventionella till formen. Men eftersom många av texterna har karaktären som minnesbilder så passar den korta formen väldigt bra. Det stötvisa och koncentrerade berättande gör dem mer levande, som Walter Benjamins försjunkna men skarpa Barndom i Berlin kring 1900.

Även om texterna är något mörka så är Jag är bror till XX en rolig bok. Det är roligt att se hur en författare sätter sig lite på tvären och inte riktigt går med på hur man ofta gör saker. Boken är för det inte trotsig för sakens skull. De berättelser Jaeggy skriver kräver att de skrivs som hon skriver dem. Hon försöker inte skarva sina minnesbilder och få dem att passa in i ett litterärt format. För den sakens skull är texterna ändå högst litterära. Men hon har gjort litteratur av sina minnesbilder på ett sätt som passar minnesbilderna. Det enda att egentligen invända mot är berättelsernas pessimism, men den är inte brådmogen och självömkande som hos exempelvis diktarfilosofen Emil M. Cioran, utan mer fåordig och enkelt konstaterandes. Det är kul att läsa Fleur Jaeggy.

—

Isak Adolfsson