Thomas Di Leva och jag

Inlagd av Kulturdelen Krönika torsdag, juni 3rd, 2021

I SVT:s arkiv finns ett klipp från 1987 när David Bowie, aktuell med albumet ”Never Let Me Down”, spelar i Göteborg. Framme vid scenkanten syns en då 23-årig Thomas Di Leva, exalterad över att få höra tonårsidolen som inspirerat honom till att bli popartist.

Några månader senare får han sitt genombrott med plattan ”Vem ska jag tro på?”. Den här perioden utgör Di Levas konstnärliga glansdagar. ”Vem ska jag tro på?” och ”Rymdblomma” tillhör åttiotalets viktigaste svenska popalbum. Samma period, andra halvan av åttiotalet, räknas som den minst intressanta i Bowies karriär. Genom att dra i gång bluesrockbandet Tin Machine gör han en konstnärlig nystart.

Själv skulle jag komma att upptäcka Di Leva detta år, 1987. Jag lånade flera skivor av min bror och spelade in på kassettband. Jag köpte senare ”Dansa din djävul” på Elmans i Köping, ”Rymdblomma” på Folk å Rock i Örebro och ”Noll” på Musikkällan i Köping. Boken ”Nu” fick jag av min syster i julklapp. För att kunna se favoritartisten uppträda inne på en krog i Västerås skaffade jag presslegitimation och skrev en recension i lokaltidningen.

För Di Leva inföll en lång konstnärlig nedgång på nittiotalet. Det kan finnas flera orsaker till detta. Kanske hade han sagt allt som han ville säga redan vid 26 års ålder. Det som sedan sker kan då ses som förvaltning.

Det är svårt att säga hur rollen som New Age-predikant hänger ihop med samhällsklimatet. Klart är i alla fall att det inte finns någonting subversivt i Di Levas budskap utan att det passar väl ihop med den förhärskande nyliberala individualismen.

Ändå finns låtarna från guldåldern kvar där, som en skatt att ösa ur. Senast jag såg min gamla tonårsidol framträda var för några år sedan i Jämshögs kyrka i Blekinge. Extranumret ”Vi har bara varandra” var för kvällen kryddat med ett fint klaviatursolo. Applåderna efteråt i den fullsatta lokalen var bedövande.

Innan jag gick sa jag till prästen att jag vill att Di Levas ”Låt universum bli ett hem” spelas på min begravning. Jag blev då uppmanad att uppsöka en begravningsbyrå och fylla i mina önskningar i det vita arkivet.

Det underlättar för de efterlevande, sa prästen.

—

Magnus Gustafson