Hem » Dixit » EM 2: I dödens skugga

EM 2: I dödens skugga

Dag två, en somrig lördagskväll, inträffade något som helt laddade om hela fotbolls-EM; under några dramatiska minuter tycktes tiden stå stilla på Parken i Köpenhamn i matchen mellan Danmark och Finland. I den andlösa väntan sipprade sorgen in och började tårarna rinna hos åskådare, spelare och ledare. De danska spelarna bildade häck för att upprätta en integritetszon, nästan instinktivt kändes det som, utefter en långsida runt ett febrilt arbetande medicinskt team, som försökte rädda livet på den danske storstjärnan Christian Eriksen, som plötsligt störtat till marken fem minuter före halvlek. Genast började några danska och finska spelare att påkalla lagledningarnas uppmärksamhet. De viftade och skrek och kallade uppenbarligen på hjälp. De hade sett något onormalt i hans fall. Det hade jag inte lagt märke till som tv-tittare och visste inte ens vilken spelare det rörde sig om. Räddningsaktionen inleddes omedelbart och det kanske räddade Eriksens liv för han hade drabbats av ett hjärtstopp. Matchen avbröts tillfälligt men spelades klart efter någon timme senare samma kväll. Det kan man diskutera – men uppenbarligen ville Eriksen det.  Som vid det laget befann sig på sjukhus och vid fullt medvetande. Och spelschemat är så tajt att en uppskjuten match skulle orsaka kaos. Och Uefa är inte känd för någon känslighet med mänskliga förtecken. Någon kärvänlig fotbollsfamilj existerar nog bara i retoriken.
Vad som hade hänt med turneringen om det värsta inträffat får vi aldrig veta.  Christian Eriksen lever på och verkar återhämta sig. Vad hjärtstoppet innebär för han fortsatta karriär är oklart. Det beror naturligtvis på de bakomliggande medicinska faktorerna.

Dödens oförsynta besök innebar att vi påmindes om att en fotbollsmatch är blott en fotbollsmatch och inte så särskilt viktig inför oändligheten och dödens allmakt. Det slås man till insikt om i de sällsynta tillfällen man råkar tänka efter. Dessutom infinner sig lätt en vag känsla av upprördhet över dödens fräckhet att skaka om i en domän, där vi tycker att den inte hör hemma. Det var kanske ”den gamle komedianten”, som Karl Vennberg ironiskt kallade döden i en dikt, som vill påminna om sin existens.  Men icke att förglömma har ett antal fotbollsspelare tidigare drabbats av plötslig död på planen. Elitidrottare tävlar på en nivå, där kroppen utsätts för stora påfrestningar, som givetvis ökar riskerna för att ett dold svaghet i hjärt- och kärlsystemet kan orsaka livshotande symptom. Allt går nog inte att upptäcka även om professionella atleter som Eriksen står under läkarkontroll.

Döden är ett gränsfenomen. ”Livet stora kontrastfenomen” som filosofen Hans Ruin uttrycker det. Svår att greppa för tanken.  I dag känner vi oss kanske kollektivt närmare döden med tanke på alla vardagliga dödskjutningar, som drabbar unga svenska män och som aldrig verkar ta slut. Och det ständiga terrorhotet ger oss en grundläggande känsla av otrygghet. Vi bär alla inom oss på bilder av terrordåd riktade mot intet ont anande oskyldiga människor. Och i fotbollshistorien finns ju den stora Hillsboroughtragedin 1989 där 96 människor fick sätta livet till, katastrofen på  Heyselstaden 1985, novemberterrorn på Stade de France, Paris 2015 och en lång räcka av större eller mindre olyckor och våldsdåd kan aktiveras i minnet. Bara i Europa men det finns långt fler i Sydamerika. Fotbollen har en våldsmättad historia, ibland med rituella inslag. Men dessa har ingen bäring på denna tragiska händelse. Det här gäller ju en enskild spelare och inte vem som helst utan en älskad ”lirare”,  som länge spelat på toppnivå i flera storlag.  Vi hade inte tänkt oss att döden plötsligt skulle snudda vid oss i en direktsändning mitt i festen som trots allt är det centrala i fotbolls-EM.
Den tragiska händelsen utlöste också många fina demonstrationer av mellanmänsklig solidaritet med Eriksen och skapade en känsla av samhörighet. Vi mot döden. Timeout är det bästa resultat man kan nå i den matchen.

Och skådespelet fortsätter. Som alltid. I den återupptagna matchen orkade inte den danske lagkapten Simon Kjaer delta. Förståeligt nog. Finland vann sensationellt med 1-0 trots att danskarna var det bästa laget och hade det mesta av spelet. Målskytten Joel Pohjanpalo har skrivit in sig i den finska fotbollshistorien som den förste målskytten i ett stort mästerskaps slutspel. Dit har inte Finland tagit sig på decennier. Men vad spelar det för roll – egentligen.

Dixie Ericson, kulturskribent

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree