CD: Markus Krunegård – Tutti Frutti

Inlagd av Kulturdelen Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, juni 23rd, 2021

Tutti Frutti – Från lokalen under sushin

Markus Krunegård

Ärlige Markus / Universal Music AB. Nyligen utkommen.

—

Det finns ett fenomen som kallas ’parasocial interaktion’. Vid musik innebär det att man lyssnar på musik och tror sig lära känna och bli vän med artisten. Vi är nog många som har upplevt sådan parasocial interaktion med Markus – ja, det är så Markus Krunegård kallas vänner emellan, för varför skulle vi lägga oss till med ett efternamn? Markus räcker, kort och gott.

Markus nya skiva – Tutti Frutti – är den första av två som han släpper i år. Precis som när han 2009 släppte skivorna Lev som en gris, dö som en hund och Prinsen av Peking så tillåter det dubbla släppet att skivorna renodlas. Tutti Frutti låter mycket 80-tal och produktionen kännetecknas av tjocka ljudväggar, mycket reverb (som alltid, förvisso) och mycket synt. Lars Skoglund, Markus gamla kompanjon från Laakso, trummar på skivan och just trummorna sticker ut. De håller samman låtarna samtidigt som de är lekfulla. Lika lekfull är Markus med språket, som alltid. Det är sällan rätt antal stavelser, det blir lite klumpigt och det är medvetna nödrim, men allt är just medvetet. Det är främst texterna som driver låtarna framåt. Markus låtar är tonsatta berättelser.

Albumet kräver några genomlyssningar. Den korta skivan om tio spår med sina 37 minuter, har ett genomgående tema kring längtan. Texterna på skivan är inte lika detaljerade och sceniska som på andra skivor. Det berättas ibland i stora drag.

Inför släppet av förra skivan, I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot , som markerade Markus tioårsjubileum som soloartist frågade Markus hur länge man kan vara relevant som artist. Hur länge har man något att komma med? Något nytt att säga? Markus har fortfarande mycket att ge som artist. En del av låtarna på Tutti Frutti för visserligen tankarna till andra låtar. Den nya skivan känns inte överflödig för det. Markus känns snarare etablerad.

Skivan börjar med ”Vill ha dig”. En mörk discodänga, som också är skivans ankare. Den är lite tvär och trotsig, och påminner både ljud- och textmässigt något om ”Vi dansar bättre utan kläder”. Den bryter regler och kommer undan med det, vilket kanske främst gäller refrängens falsettsång. Textmässigt inte i framkant, men väldigt mycket Markus. Det är en fragmentarisk berättelse om längtan efter någon, och inte så mycket scener, bortsett från samtalet som Markus har med sig själv, som i sin tur påminner om ”Utan dig är jag halv” och ”Västerbron” med Laakso.

”Sentimental Attack” var skivans första singel. Den har en annorlunda produktion, genom att vara lite pampig. Låten är, tillsammans med en handfull andra låtar, skrivna tillsammans med Noonie Bao och Linus Wiklund under en vistelse i USA. Det finns en vemodig småstadskänsla över låten, som när man in ungdomen kör bil mellan olika ställen. En av artistens många åka-bil-låtar. Det är ”mkt text”, som Markus skrev på omslaget till Rastlöst blod. Förutom att låna en fras från ”Dålig på vardag”, så påminner atmosfären om Markus ”Everybody Hurt”. Men det känns inte upprepande eller tråkigt och än mindre förutsägbart.

Med den tonsatta berättelsen ”Det var en gång i Lissabon” gör Markus sin andra duett som soloartist, nu med Klara Söderberg från First Aid Kit. Längtan finns där: ”Vi var en gång i Lissabon / Sen tog sagan slut / En annan tid / Ett annat liv / Hadere vart vi”. Det påminner kanske om ”aldrig rätt tid, rätt plats” som det hette i ”Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp”, och som sedan parafraserades i ”Prinsessan av Peking”, men här finns det en bitterljuv lättnad att saker kommit till ett oundvikligt och ofrånkomligt slut. Spåret har förövrigt enkla men väldigt effektiva trummor.

”91:an” är ett av de spår som kräver några genomlyssningar. Textmässigt sticker den ut med en tematik om längtan efter vad som är kul. Texten kommenterar också situationen i branschen: ”Gitarren är död, melodierna är döda / Men vi kör på det är det enda vi kan göra”. Men musikmässigt hålls det tillbaka, det körs inte på.

Arrangemanget till ”Hela dagarna / hela nätterna” är väldigt dynamiskt, och det fastnar på en. I verserna turas basen, gitarren och synten om. Trummorna är åtsmitande och exakta. Det är annars ett väldigt fylligt spår, men inte överproducerat. Förälskelsens längtan berättas mer i fragment än i scener, och refrängen för tankarna till ”Barn från Rödastan”.

Det spår som växer mest av varje genomlyssning är den suggestiva ”Bonnie Hill Dr.” Markus lyckas fånga kvintessensen i sitt eget artisteri genom raderna ”Varför kommer alltid svar på tal alltid efteråt / Varför vet jag vad jag vill när du börjat gå”. Även den tvetydliga drömmen om livet på andra sidan Atlanten återfinns, här som en metafor för längtan efter att vara tillräcklig för den andra: ”Du passar bättre i Amerika / Jag kommer aldrig vinna mot Amerika”. Även detta arrangemang är dynamiskt. Det är ganska tjockt men tankfullt och ekonomiskt.

Med ”Ville så mkt mer än o bara Fantisera” och dess breda text utforskar Markus identitet. Tillsammans med avslutningsspåret är det skivans starkaste, men även mörkast med en längtan efter något faktiskt. Spåret låter som att vakna svettig och febrig utan att man ha någon anledning att vara svettig och febrig. Sin svensk-finska identitet har Markus återkommit till förr. Men här är det mer svärta, inte vemodigt och kaxigt i ett, som på ”Invandrarblues”. Något som Markus ofta återkommer till är arv och miljö, familj och vänner. Uppriktigt konstaterar han: ”Fick din längtan / Farten o känslan/ Allt är eld eld eld o mer eld”. Destruktiviteten ärvs sedan ned till hans egna barn. Det är svärta. Det är inte kaxigt vemodigt som på spåret ”Helli”, tillägnat hans första dotter, som lovar ett framtida liv med lika delar glädje och sorg. Spåret avslutas med ett trumpetsolo och ett blåsarrangemang av Goran Kajfeš, som på ett tacksamt sätt bryter den vanliga strukturen för en poplåt.

Ytterligare ett artistsamarbete bjuder spåret ”Sommartider hej!” på, nu med Little Jinder. Få kunde nog förutse att Little Jinder och Markus skulle samarbeta efter dokumentärserien Krunegård och Jinder på turné (2015), där den senare var förband åt den förra, och där deras förhållande till en början var något dysfunktionellt. Men samarbeten har det blivit, och nu senast här. Titeln refererar såklart till den av Gyllene tider, precis som många av Markus titlar och texter refererar till annan musik. Spåret har en väldigt lekfull och rolig produktion, men orden i sången försvinner ibland. Spåret sticker ändå ut och ger skivan lite ljus, och man återkommer gärna till det.

Med ”Decemberljus” lyckas Markus kombinera åttiotalssynten med en gotisk känsla. Texten är mer uppbruten och deskriptiv, och något ”abstrakt”. Det är inte en berättelse, åtminstone inte på det sättet som Markus brukar leverera. Men det är upplivande att alla spår inte är vad man förväntar sig. Även om en del spår går att associera med andra spår, så finns det många inslag som är ”oväntade”. Det är just det blandningen som gör att Markus fortfarande har något att säga.

”Aldrig vart såhär Gammal förut” avslutar snyggt skivan. Det är inte samma ljudvägg som på övriga skivan, även om ljudbilden är väldigt fyllig. Rent textmässigt lyfter spåret skivan. Texten maler medan musiken alstrar en klaustrofobi som smyger sig på. Spåret rör sig kring självtvivel och tillkortakommanden. ”Har aldrig vart så här gammal förut / O den sanningen tar aldrig slut / Aldrig vart såhär gammal förut / Hur beter man sig nu?”. Vid flera tillfällen slår texten knut på sig själv och reds sedan enkelt upp genom ytterligare några rader. Med den språkliga säkerheten, samt några ironier, avslutar Markus kavat skivan.

Namnet till trots är Tutti Frutti ljudmässigt en väldigt enhetlig skiva, mer än Markus andra. Men det är en fruktig skiva. Det låter som en Markus Krunegård-skiva, utan att vara förutsägbar. För han har skapat sig ett ljud som är väldigt tillåtande, samtidigt som det är igenkännbart.

Markus Krunegård, tonsatta berättelser.

 

Isak Adolfsson