Hem » Essä » ”DOLLAR” – HJALMAR BERGMAN, AMERIKA OCH DET MODERNA SAMHÄLLET

”DOLLAR” – HJALMAR BERGMAN, AMERIKA OCH DET MODERNA SAMHÄLLET

DOLLAR – HJALMAR BERGMAN, AMERIKA OCH DET MODERNA SAMHÄLLET

 

Stadra Teater vid Greckens strand norr om Nora har under senare år satt fokus på Hjalmar Bergman. Sommaren 2018 gav man Flickan i frack i Agneta Pleijels dramatisering. Året därpå var det dags för Ylva Eggehorns Hjalmar och vår Herre, ett Pirandello-inspirerat drömspel om Bergman i Berlin. I fjol skulle man ha gett Dollar, men den hamnade av kända skäl i karantän. Men nu är läget ett annat och för första gången på 95 år kan pjäsen möta en publik.

Bergman började skissa på pjäsen i Venedig våren 1926. Arbetsnamnet var ”Amerikanskan på Kebnekajse” och till Tor Bonnier skrev han den 15 mars att han inte vet om det ”blir fågel kanske fisk kanske något annat på f”. Premiären ägde rum den 1 september på Oscarsteatern med bl.a. Tollie Zellman och Pauline och John Brunius på scenen. Dagen därpå förelåg dramat i tryck på Bonniers.

Om Bergman hoppats på en succé i stil med Swedenhielms året dessförinnan måste han ha blivit besviken. Av den samtida kritiken att döma är det osäkert om det blev fågel eller fisk av det hela. Pjäsen liknades vid ett sceniskt kåseri, och den ofrånkomliga jämförelsen med Swedenhielms utföll inte till nykomlingens fördel. Anders Österling kom att tänka på uppblåsta gummidjur där luften hotar att gå ur men ansåg trots allt att man kunde ”med gott samvete ha roligt”. Senare tiders litteraturvetare har haft svårare att dra på munnen och lutar mer åt fan än fågel och fisk. ”Med bästa vilja i världen kan man inte säga att Dollar är en särskilt bra pjäs”, konstaterar Karin Petherick, och Gunnar Eidevall noterar att ”stycket har aldrig räknats till Bergmans viktigare verk”. Enligt Erik Hjalmar Linder representerar Dollar ”den understa kvalitetsnivån” i hela författarskapet, även om det ”finns ansatser till vass satir och en del slagfärdiga och överkvicka repliker”. Så mindes jag också texten, men minnet är ju, som Bergman påpekar i Clownen Jac, nyckfullt och opålitligt. Vid en omläsning fann jag pjäsen mer underhållande och mindre besvärande än väntat och får väl travestera Almqvist: ”Dollar, lite bättre än sitt rykte”.

http://runeberg.org/bhdollar/

Elva år efter premiären och sex år efter Bergmans död var det dags för en filmversion av pjäsen. Svensk Filmindustri stod för produktionen och det är en minst sagt illuster skara skådespelare som återfinns i rollerna: Ingrid Bergman, Georg Rydeberg, Tutta Rolf, Birgit Tengroth, Håkan Westergren, Edvin Adolphson. Även en ung Georg Fant dyker upp. För regin svarade Gustaf Molander och föga förvånande var Stina Bergman med och skrev manus. Hon var ju inte bara Hjalmars änka utan väl insatt i konsten att skriva för film; 1939 blev hon chef för SF:s manusavdelning och kunde snart lära upp en yngling vid namn Ingmar Bergman. I samband med filmen utkom också Dollar 1938 i vad som kallades en ”filmversion med filmbilder” signerad S.B. (rimligen Stina Bergman), där pjäsen förvandlats till ett slags roman med bilder ur filmen.

Efter premiären på 1926 har ingen teater velat befatta sig med pjäsen. Men när Magnus Wetterholm på Stadra Teater nu har tagit fan i båten ämnar man ro honom i land på teaterns alldeles egna sätt, vilket bland annat innebär mycket sång och musik. Kanske har också Amerika-satiren fått förnyad aktualitet efter ett antal år när landet gjort sitt bästa för att leva upp till bildade européers fördomar?

Våren 1926 hade Bergman hunnit smälta sina erfarenheter från några månader i Nya världen. Dit hade han rest i avsikt att tjäna en rejäl hacka som manusförfattare för Goldwyn i Hollywood. Men beslutet hade fattats i vånda eftersom han uppfattade Amerika som kulturellt mindervärdigt, moraliskt betänkligt och alkoholpolitiskt förkastligt. Inte minst det sistnämnda ingav starka betänkligheter. Detta var ju under förbudstiden i USA. Men vännen, filmregissören och supbrodern Victor Sjöström övertalade honom. Han var redan på plats och föreställde sig en lysande framtid för Hjalmar och sig själv bland de kaliforniska filmmogulerna. Och Victor hade ju uppenbarligen överlevt utan rusdrycker – eller rättare: genom att ha överlevt hade han visat att rusdrycker mycket väl gick att få tag i, förbud eller inte. Bergmans vistelse blev hur som helst ett fullständigt misslyckande och befäste den negativa bild av landet som han redan hade.

Atlantkryssaren RMS Majestic tog paret Bergman till New York. I ett brev till regissören Victor Sjöström 21/10 1923 skryter Bergman: ”Vet du av att jag köpt biljett? På MAJESTIC, avgång Cherbourg 5/12. Med vilken lusbåt for du över, din stackare? MAJESTIC ÄR DEN STÖRSTA SOM FINNS. Blev herrn bräckt?”

I ett brev till Tor Bonnier i januari 1924 skriver Bergman att den ”kloke Hjalmar Söderberg” sagt honom att han gärna skulle fara till Amerika men aldrig stiga i land. Men det misstaget begick paret Bergman. I ett av sina resekåserier för Bonniers Veckotidning berättar Stina hur de sett fram mot mötet med New York: ”Det blev som följer: vad här är vidrigt smutsigt! Man kan ju inte andas så tjock är luften! Så otroligt fult här är! Vad människorna ser sorgsna ut!” Dessutom var staden nerlusad av reklam, inte minst för tuggummi.

I New York har paret sitt första möte med den amerikanska filmbranschen, och det börjar inte bra. En direktör tar emot med fötterna på bordet och cigarr i mun. Den borgerligt uppfostrade Bergman tar det som en personlig förolämpning, och makarna fortsätter till Kalifornien så snabbt de kan – bara för att finna att Los Angeles är ännu fulare än New York.

I Hollywood visar sig allt handla om att locka den stora publiken, och inget av Bergmans tre filmsynopsis vinner gehör. I ett brev till systern Elna S:t Cyr beklagar han sig: ”Oss emellan sagdt så har jag aldrig vantrifts någonstans så som här. Jag vet egentligen ej vad det kommer sig men hela landet och dess människor och seder och bruk och tänkesätt och allt är mig så oemotståndligt antipatiskt att jag formligen lider.” Inte ens Stilla Havet faller honom i smaken – och då var ändå Bergman en inbiten badare som inte drog sig för dagliga simturer i Östersjöns 8-gradiga oktobervatten. Han säger sig längta till Italien ”som en riktig tok”.

Georg Rydeberg och Ingrid Bergman som Kurt och Julia Balzar. (http://runeberg.org/bhdollar/)

På tåget tillbaka till New York blir han bestulen på två flaskor konjak och kommenterar ilsket: ”Första gången under mina 25-åriga resor i Europa, Afrika, Asien och till sist Amerika som jag blivit bestulen. Burrrr vicke land!” Ångaren hem heter passande nog Orka. Väl i Paris rapporterar Stina till mamma Augusta Lindberg: ”Hjalmar är glad över att vara i Europa, men fullständigt förtvivlad över att han någonsin reste till Amerika”; det är ”som om han tycker sig ha förlorat något för honom dyrbart som han aldrig kan få igen”.

Det första Bergman skriver efter hemkomsten är Chefen fru Ingeborg, en skildring av hur modernt affärsliv slår ut gamla familjeföretag, hur massfabrikat hotar hantverk och hur den moderna tidens nihilism förintar traditionell hederlig moral. Samma år sammanfattar han också sina intryck i artikeln ”Tankar om amerikanskt psyke” som trycks i Svenska Dagbladet lagom till jul 1924. Här beskrivs en mentalitet präglad av självgodhet, standardisering, framgångsdyrkan och ytlighet och en blind tro att man kan ”tillverka kultur på samma sätt som man fabricerar Fordbilar”. Plikten att vara glad kallas en amerikansk uppfinning, och för att visa att han verkligen är nöjd ler amerikanen hela tiden. Det är också viktigt att vara populär – och till de riktigt populära hör Gud och Kristus, ironiserar Bergman. Bristen på djupare moral kompenseras av ett påfallande och påfrestande moraliserande.

Miljonärskan Julia Johnstone i Dollar utgör ett slags demonstrationsexemplar av detta amerikanska psyke. Hon har rent av skrivit en teologisk avhandling om, just det, Gud i affärslivet och utbrister vid ett tillfälle: ”Jag tror inte att jag varit i så god religiös form sen jag promoverades till teologie doktor.” Men det riktigt oroväckande är att den svenska ungdomen fallit för det amerikanska – eller som den unge hisspojken anförtror miss Johnstone: ”Vill ni bli förstådd i det här landet, miss, så ska ni vända er till ungdomen. Vi gilla Amerika, amerikansk sport, amerikansk frihet, film, jazz, fordfabriker och allt som är storslaget.” Hotellportiern sammanfattar hela situationen med orden: ”Dollarn, Svensson, det är moralen.”

Edvin Adolphson som dr. Johnson t.h. (http://runeberg.org/bhdollar/)

Redan i Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) ironiserar Bergman över amerikanska väckelsekristna som ser Kristus som ett ”gott firmamärke”. Men det är i den oförlikneliga En döds memoarer (1918) som Amerika, med Karin Pethericks ord, får ”en roll, en funktion, i Bergmans fiktionsvärld” och där kommer att representera ”hotet mot eller motsatsen till moral och etik.” Inte minst förknippas USA med skrupelfria affärs- och marknadsföringsmetoder. Det är ett land varifrån brottslingar kommer men även ett land dit brottslingar flyr. För en del fungerar Amerika som en läroanstalt i brottslighet. Det gäller Öhman i Chefen fru Ingeborg (1924) som är ”till läggning och yrke blodsugare – en odåga, som under några Amerikaår utbildat vissa metoder att utnyttja andras svagheter. Dylika typer ha alltid funnits, men med kulturens tilltagande amerikanisering är det fara värt, att de skall tränga allt längre in i de ’hedervärda’ yrkena och allt högre upp på den sociala trappan”. Öhman har praktiserat allt från ögondiagnostik och chiropraktik till sektmakeri. Samma år som Bergman skrev Dollar lät han lejonet i novellen ”Ett lejon berättar följande” konstatera: ”Kort därefter kom den stora händelsen i mitt liv. Jag träffade människan. Det vill säga – först träffade jag amerikanen, en varelse som inte gärna vill förväxlas med människa, varför jag gör denna distinktion.” I Clownen Jac (1930) ställs amerikansk modernitet med affärssyndikat och sensationsjournalistik mot patron Längsäll som på Sanna gård i Bergslagen plöjer jorden med sina oxar. Men inte heller Sanna kan i längden freda sig mot Lögnen från väster.

Amerika-kritiken brukar idag komma från vänster, men på 1920-talet var Bergman ingalunda ensam om att leverera den från en värde- och kulturkonservativ ståndpunkt.

Elsa Burnett och Ingrid Bergman som Julia Johnstone och Julia Balzar. (http://runeberg.org/bhdollar/)

Egentligen gäller hans skepsis hela det moderna projektet präglat av kommersialism, social ingenjörskonst och jazz. ”Amerika” är så att säga det öde som väntar oss alla. Redan 1915 hade han skrivit till Ellen Key att ”barn i en stat, en modern stat, det är ett oting. När staten tar sig an, ’skyddar’ ett barn, mördas en själ.” Samtidigt är han kluven, då han entusiastiskt tar del av moderniteten i form av teknik och kommunikationer som skrivmaskiner, telefoner, kameror, bekväma tåg och snabba atlantångare. I USA tog han körkort och åkte dit för fortkörning. Tidigt förstod han också filmens och radions möjligheter att nå en bred publik och skrev för etern små komedier som behandlade aktuella ämnen som funktionalismen och den ”ultramoderna ungdomen”; 1930 blev Clownen Jac Sveriges första följetongsroman för radio. Kanske trodde Gregor Paulsson och Karl Asplund att Bergman var deras man när de i juni 1929 beställde ett festspel av honom till invigningen av Stockholmsutställningen året därpå. Stycket levererades – och refuserades. Teknikvurmen till trots var ju Bergman helt främmande för den funktionalistiska anda som skulle prägla evenemanget. Men lustigt nog är Sigfrid Siwertz pjäs Det stora bygget, som gavs i stället, minst lika modernitetsfientligt som Bergmans i ärlighetens namn rätt otympliga stycke.

Men åter till Dollar. Det är inte så enkelt som att Bergman mot Miss Johnstones moralistiska och modernistiska monster ställer en grupp präktiga representerar för den gamla världens samlade dygder. I denna erotiska sedekomedi är det tvärt om en rätt tramsig och frivol skara Swedenhielmare, Battwyhlare, Balzarer och de Lorcheare som strålat samman på Hotell Kebnekajse för att åka skidor, gnabbas, flörta och leka med elden. Dessutom är de beroende av Sveaverken (!) vars aktie befinner sig i fritt fall och vars enda räddning är amerikanskt riskkapital. Och det blir faktiskt Miss Johnstones bryska agerande som får de tre svenska paren att ta sig samman och hitta tillbaka till varandra. Hon missförstår visserligen i stort sett allt, och de botemedel hon förespråkar löser inga problem – men den turbulens hon skapar visar sig vara förutsättningen för ett lyckligt slut. Till och med amerikanskan europiseras efter att ha fallit för kärleken. Är det komedi så är det.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree