Hem » Dixit » EM 6: reminiscenser och reflexioner

EM 6: reminiscenser och reflexioner

Sommaren 1966 vistades jag på Västkusten. Det var räkfrosseri och fotboll för hela slanten. Jag tränade med ett lokalt lag i Strömstad och på tv visades fotbolls-VM i England. De engelska klubbnamnen till exempel Arsenal, Tottenham och Chelsea som jag stött på i Rekordmagasinet och på tipskupongerna lät som poesi i mina öron. Den engelska fotbollsvärlden var exotisk och spännande och fjärran från den svenska fotbollsvardagen – precis som den italienska som man kunde få mediala glimtar av tack vare de svenska proffs som sökt sig dit på femtiotalet.
Den underbara engelskan hade jag gjort bekantskap med tidigt i folkskolan i form av Hallo England book one.  Jag var en anglofil i knoppning och fotbollen ren glädje och lycka.
Finalen gick på Wembley i slutet av juli mellan England och Västtyskland. Engelsmännen tog hem segern med 4-2 efter förlängning. Jag var glad som en speleman och sjöng mittbacken Bobby Moores lov. Han var ingen speedkula precis men han läste motståndarnas anfallsspel som en öppen bok. Han var nästan alltid på rätt plats.  Och engelskt cool som ”en gurka” som det engelska idiomatiska uttrycket lyder. Den perfekte engelske sportsmannen.
I målet stod ”Banks of England” med förnamnet Gordon. Och så längst fram fanns flyfotade forwarden Geoff Hurst som gjorde hattrick i finalen. Jag kunde identifiera mig med högeryttern Alan Ball som var en riktig ”grovjobbare”; han sprang från avspark till slutsignal. En riktig terrier. För att inte tala om bröderna Jackie och Bobby Charlton. Den förstnämnda försvarsgigant och den andre playmaker av världsklass.

Englands tredje mål har diskuterats sedan dess. Hurst rammade ribbans undersida med ett skott och frågan är om bollen var innanför mållinjen, när den studsade i marken och ut. Förmodligen inte.
Långt senare har jag insett att fotbollen i den VM-turneringen var brutal på ett nytt sätt. Titelhållaren Brasiliens stjärna Pelé var halvskadad och det visste motståndarna om och gick in för att bokstavligen se till att han inte kunde fortsätta spela. Den portugisiske mittfältaren Mário Coluna lyckades till slut knäa honom illa.  Sådana våldsdåd födde idén till de gula och röda kort som domaren sedan visar upp vid varningar och utvisningar. Ett ordlöst disciplineringsinstrument tydliga i stridens hette.
En riktig sensation med negativa förtecken stod Italien för som fick stryk av Nordkorea med 1-0 och därmed respass ur turneringen. Truppen måste vid hemkomsten smugglas in över den italienska gränsen för att inte riskera konfrontationer med rasande fans.

Nu femtiofem år senare ser jag England i en ny final i en storturnering. Så länge har den moderna fotbollens födelsenation suktat efter en repris på viktorian 66. Motståndare är nu Italien. Jag befinner mig i fjälltrakterna i nordöstra Dalarna. Den mäktiga  fjällnaturen får allt i livet att verka lite fjuttigt. Inte minst mänskliga krumbukter och pretentioner. Dessutom har jag blivit en gammal man som på livsresan mist sin barnatro på idrotten och blivit helt ”avangliserad”. Kärleken till engelskan och dess ordrikedom har dock inte mattats.
Fotbollen på toppnivå är hyperkommersiell och dess internationella institutioner genomkorrumperade. Själva spelet har blivit en del i en underhållningsindustri i symbios med ett gigantiskt mediekonglomerat av gammel- och nymedier där nyheter, kommentarer, pr-snack och reklambudskap väller fram i en floskulös flod av gyllene intigheter. Uppsnackat och söndersnackat. Nog av.
I vanliga fall brukar jag ha ljudet avstängt. Men här i fjällstationens sällskapsrum med dator-streaming (tv-rummet ännu covid-stängt) var det inte möjligt eftersom jag hade sällskap.

Men det blev ingen repris à la 1966. Matchen slutade som bekant med ett nederlag för England. På grymmast möjliga sätt efter straffslagning. Den är en ständig smärtpunkt i den engelska fotbollshistorien. Själva matchen slutade 1-1 efter förlängning. Det var inte överraskande att matchen skulle bli målsnål.  Båda lagen hade otroligt säkra försvar framför två utomordentligt skickliga målvakter Jordan Pickford och Gianluigi Donnarumma. Den sistnämnde utsågs till turneringens bästa spelare. Straffslagningen föder hjältar och syndabockar, dömda att få schavottera i tid och otid under hela återstoden av sitt liv. Det kuriösa är att kommentatorerna överbetonar missarna på bekostnad av räddningarna. En straff målvakten räddar är inte nödvändigtvis illa slagen. Men den nyansen försvinner lätt i ögonblickets dramatik. Och naturligtvis råkade de engelska spelarna som misslyckats sätta sina straffar illa ut på sociala medier.  Rasistiska kommentarer riktades mot dem, eftersom de var färgade. Det bittra nederlagets efterspel kommer att fortsätta, var så säker. Rasismens hydra tar sig många uttryck och rasismen bemöts inte tillräckligt kraftfullt av idrottens institutioner och gemene man i publiken. Rasismen inom fotbollen hade i alla fall inte nått ytan på 60-talet. Det var en ”helvit” final 1966. Först 1978  debuterade en färgad spelare i det engelska landslaget. Pionjär var  den elegante backen Viv Anderson. Det måste vara  tungt och underligt, att som enskild spelare och människa  vara representant för en hel grupp vars enda gemensamma nämnare är hudfärgen.

Men för Italien blev det en glädjens stund. Hårt drabbat som landet är av Corona-viruset. Spelartruppen och ledarstaben gjorde ett triumfatoriskt intåg i Rom och bjöds in till nationens maktcentra. Landets president Sergio Mattarella, en retoriker av klass, höll ett långt och personligt hållet tal till hela truppen. Han lyfte liksom flera ledarskribenter i de stora tidningarna fram att lagets fina insatser och målmedvetna coachning hade ökat sammanhållningen i det italienska samhället och att blott sporten i detta fall fotbollen, har denna förmåga att nå fram till medborgarna på bred front.   Att fotbollen har en unik position i det italienska samhället är en vanlig föreställning och rent av har bidragit till skapandet av nationen Italien.
Det kanske är sant. Jag vill gärna tro på att sporten på något sätt ibland ökar sammanhållningen i ett samhälle, åtminstone momentant skapar en vidare vi-känsla . Detta viktiga ”vi” som historikern och författaren Timothy Garton Ash tar upp i sin bok Free World. Han vill att vi ska ställa den politiska testfrågan till oss själva hur många andra vi spontant inkluderar i vår vi-sfär. I svaret på den frågan ligger nyckeln till vår framtid, konstaterar han.

Man kan undra över om vad det är som skapar en gemensam identitet. Hur ser  till exempel italienska kvinnor på sin nationalsång  Il Canto degli Italiani också kallad Fratelli d’Italia som bygger på en dikt. Den riktar sig ju enbart till Italiens bröder och är i sig  en matig och komplicerad historielektion. Men nu sjungs ju inte hela dikten som tur är. Och i nationalsånger lyssnar man inte så noga på texten. DN:s korrespondent och fristående kolumnist Natan Shachar  träffar huvudet på spiken i inledningen till en  nyligen publicerad krönika  (DN 11/7): Många nationalsånger är skrivna på allvar men mest lämpade för spex. Dit hör den svenska… under rubriken Sveriges nationalsång är befängd – men det vore ännu mer befängt att byta.

Ett är dock säkert, nämligen fotbollsindustrin kommer att rulla på och förändras troligen i riktning mot någon form av global superliga. Nästa år väntar VM i den religiösa diktaturens Qatar, som ”köpt” värdskapet. Idrotten ger ju så fin pr. Den behövs för i Qatar har infrastrukturen till stor del byggts av slavarbetare, där ett okänt antal fått släppa livet till under odrägliga arbetsförhållande och usla villkor. Svinn som ingår i ekvationen. Precis som när Västerlandet byggde Suezkanalen. Alla liv är inte lika mycket värda som bekant. Varje match borde inledas med en tyst minut för dem som gett sitt liv för att världspubliken ska få njuta av det vackra spelet. Det vore heller inte fel om Fifa skapar en fond som ska göra livet lättare för de döda slavarbetarnas efterlevande. Men inget av detta kommer garanterat att ske. Detta VM skammens år 2022  har redan börjat stinka.

Dixie Ericson, kulturskribent

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree