Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Memoar: Jag väntar på Djävulens ankomst

Memoar: Jag väntar på Djävulens ankomst

Mary MacLane

Jag väntar på Djävulens ankomst

Översättning av Helena Fagertun

Ellerströms. 197 sidor. Utkommen.

 

Den avsedda originaltiteln för boken var I Await the Devil’s Coming. Men en sådan titel till en sådan skandalös bok ville inte bokförlaget ha, så de gav den en mer anspråkslös titel, The Story of Mary MacLane. Men boken var ändå skandalös, och en litterär sensation. Dekadens, själens ensamhet, egoism, feminism, bisexualitet, livsleda och andra okristliga företeelser utan nödvändigt samband, skrivna av en nittonåring i en småstad.

Själv kallar Mary MacLane sin bok för ett porträtt, den är en representation av henne. Den är inte henne. Genom boken konstrueras en persona, ett jag som hon identifierar sig med. Boken försöker etablera en Mary MacLane. Boken är och är inte Mary MacLane.

MacLane börjar med att beskriva sig själv och säger att ”[j]ag har en rätt så ovanligt intensiv livskraft i mig” men även att ”[j]ag bryr mig varken om rätt eller fel – mitt samvete är lika med noll”. Hon är någon som står över det gemena, och lika olycklig som hon säger sig vara, lika mycket har hon nått höjderna. Att hon beundrar Napoleon Bonaparte känns liksom givet. Ibland är det nästan svårt att veta om det är ett napoleonskt storhetsvansinne som skymtar bland raderna, eller om det är ironi dragen till sin spets, eller om det med självinsikt är en blandning av de båda.

”Denna bok rymmer endast en person – mig själv”. Hela boken skriver fram en ensam person, faktisk eller inte. Hon har tröttnat på familjen och växt ut sin hemstad Butte, som inte skonas. Hon beskriver tristessen och en känsla av att befinna sig i en social och kulturell periferi genom att bo där. Och fult verkar det vara. ”Where’s live in this town”, som Broder Daniel undrade, för staden tar död på en. Rum och plats formar, “[s]å den här sanden och kargheten bildar ramen för min personlighet”.

MacLanes enda vän är hennes förra lärarinna, ”anemondamen”. Men det är en asymmetrisk relation. ”Anemondamen” bor inte längre i Butte, verkar inte förstå sig på MacLane och dessutom är MacLane olyckligt förälskad i henne. Att MacLane heller inte är en man hämnar henne, eftersom hon inte kan ge henne en ”fulländad kärlek”. Hon säger att det inte är ”kvinnokärleken utan manskärleken som äger rum i min kvinnliga naturs mystiska känslighet”. Hon vill överskrida att vara kvinna, på flera nivåer.

Det högsta värdet för MacLane är att vara lycklig, och alla andra värden har sitt värde i förhållande till hur de kan bidra till att hon kan bli lycklig. Det är en filosofisk egoism, i linje med Max Stirner. Eftersom värden inte fasta, utan förhandlingsbara, så har MacLane omförhandlat dem. Det konventionella livet i Butte med dessa traditionella, kristna värderingar avvisas, för Butte gör henne inte lycklig. Hon tror däremot att motsatsen – det inte kristna – kan göra det, och därför väntar hon så innerligt på Djävulen.

Enligt en del religiösa läror så är underjorden av denna värld, jorden är Djävulens värld. Det är därför lidandet är konstant, oavsett hur samhället utvecklas och hur fin naturen är. Det är evigt återkommande. MacLane stämmer in i detta, men han har också gjort så att man kan vara lycklig. Det är ett sadomasochistiskt förhållande, mellan Djävulen och människa.

I motsats till ett andligt liv vill hon leva ett sinnligt liv. Leva med kroppen, att glädjas genom den. Gud har trumfats av Djävulen, så att säga. ”Men få inser värdet av sina kroppar; få har förstått möjligheterna, den konstnärliga behagfulla fulländningen, poesin i den hälsosamma mänskliga kroppen”. Med kroppen kan MacLane vara lycklig. Ofta är det små kroppsliga njutningar, som att äta porterhousestek med salladslök, som gör att MacLane inte besväras över att ha avvisat det högre andliga, för det får henne att inte bry sig ”ett jäkla dugg om huruvida någonting annat spelar någon roll eller ej!”

Men vad ska man göra med kroppen, hur ska man leva ett sinnligt jordeliv? MacLane vet att hon vill något men hon vet inte vad. Det är frustration som väller fram. Att vara oförmögen till något får henne att be ”[k]äraste Djävul befria mig – från mig själv”.

Även om det mesta i boken är svartsynt så finns det en ansats till att inte behöva vara svartsynt. En vilja till lycka.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree