Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Recension » Politik: Socialismens själ

Politik: Socialismens själ

Socialismens själ

Stefan Arvidsson

Arkiv förlag. 264 sidor. Utkommen.

 

I boken Socialismens själ försvarar Stefan Arvidsson en humanistisk socialism, som inte är postmodern relativistisk och inte heller vulgärmaterialistisk. En socialism som är av denna värld, där individ och klasskamp förenas. För att göra detta vill Arvidsson ”göra den traditionella socialismens grundvalar synliga”.

Av förlaget kallas boken för ”självhjälpslitteratur” för den vänstersinnade. Benämningen är mest en ironisk vink till den tröttsamme Jordan B. Petersons självhjälpslitteratur för den högersinnade. Genom boken försöks konturerna av en humanistisk kompass att läggas ut, som ska ena och inte dela vänstern.

Arvidsson skiljer mellan två typer av vänster, nämligen intressevänstern och mångfaldsvänstern. För intressevänstern är allt reducerat till materia, och om materiella förhållanden ändras, ändras människans förhållanden. Att prata om kultur och dylikt är därför inte det primära, eftersom det är avhängigt det materiella. Arvidsson är kritisk till att intressevänstern menar människan lever enbart för materiellt välmående, att allt annat kommer därav. De godtar kapitalismens premisser, att människan är en homo oeconomicus.

Mångfaldsvänstern, vilken hålls för att var mindre än den förutnämnda, intresserar sig mer för identitetspolitik. Den dialektala ekonomiska analysen har här fått ge vika för socialkonstruktivism, relativism och normkritik, vilket, enligt Arvidsson, har lett till att falangen fjärmat sig från ”vanligt folk” men även den ”gamla” vänstern. Arvidsson är också kritisk mot att de maktanalyser som mångfaldsvänstern ofta gör, vilka ofta ger tolkningsföreträde åt de minst privilegierade. Detta bör inte ske med nödvändighet eftersom en mindre priviligerad inte nödvändigtvis ger den rimligaste tolkningen.

Som alternativ ställer Arvidsson alltså upp den humanistiska socialismen. Men hur ska ett samhälle baserat på humanistisk socialism se ut? Att ge en kritik av kapitalismen och andra former av socialism utifrån dess egna premisser är givande. Men när Arvidsson faktiskt har ett alternativ, så vill man gärna veta hur detta alternativ skulle gestaltas och vad det faktiskt förutsätter. Boken erbjuder mer en socialistisk hållning, färgad av humanistiska ideal.

Arvidsson vänder sig mot att man romantiserar de lägre skikten i samhället, framförallt när man gör deras synder till dygder. Socialismen vill inte konservera, utan förbättra. Man förbättrar inte när man gör tvärtom av synd och dygd. Att socialismen har nära till tvärtom, antingen-eller, kommer nog från en generell dialektal filosofi hos vänstern. Men det går att komma förbi ett antingen-eller-tankesätt, och det hade varit intressant att se Arvidsson utveckla denna kritik.

Att Arvidsson stundtals själv försöker komma förbi ett antingen-eller blir tydligt när han kritiserar den kommodifierade, amerikanska kulturen, och han lyckas väl. Det finns förtjänster med amerikansk kultur, precis som det finns avigsidor, så som att kulturimperialismen har lett till ett monopol som hämmar kreativiteten. För, man vet vad som drar in pengar. Dessutom bidrar amerikaniseringen att den mesta kultur som egentligen är tillgänglig förbises just för att den inte är amerikansk, eller åtminstone inte anglosaxisk.

Men ibland verkar det som om boken fastnar i ett antingen-eller på bekostnad av en mer analytisk ansats. Det uppmanas att man ska generalisera, förenkla och etikettera mer. Det är antingen si eller så. Beror inte nästan samtliga samhällsproblem på ett sådant enögt kategoriskt tänkande? Förvisso behöver man kanske vara fyrkantig för att lyckas genomdriva något, det är enklare. Och enkelhet är kanske vad som behövs för att nå ut.

Samtidigt menar Arvidsson att vänsterns retorik har svårt att nå fram. Exempelvis är det enklare för den arga rasisten att skylla på en invandrare på gatan, eftersom hen är synlig för alla. En vänstersinnad har svårt att övertygande anklaga kapitalet för exploatering eftersom kapitalägaren bor avskilt från andra, inom eller utom landet. Hen har blivit osynlig. Tar man sig förbi den problematiken genom att generalisera, förenkla och etikettera? Eller gör det bara retoriken fadd?

Arvidsson menar att vänsterns politik måste gå att formulera i ”vänsterpopulistiska uttryck”, och att sådana ska vara uppbyggda i dikotomier, som tes/antites, eller om man så vill, antingen-eller. Som exempel ges ”bankvälde eller folkvälde”, ”girighet eller gemensamt” och ”rika eller fattiga”. Det första ledet företräds av kapitalismen, det andra av socialismen. Vad som är det ena eller det andra blir därmed ganska kategorisk och definierat. Fenomenen blir varandras motsats, väl avgränsade.

Men det finns en glidning i denna logik. Riktigt säger Arvidsson att socialismen inte ska glorifiera arbetarklassen. Som exempel ger han att när överklassen beskyllde arbetarklassen vid förra sekelskiftet för alkoholism, så försvarade inte socialisterna detta som ”enbart en annorlunda dryckeskultur”. Istället insåg de problemet och bearbetade det. Men hade man inte enligt logiken ovan velat konservera dryckeskulturen så att överklass och arbetarklass hade fortsatt vara varandras tes/antites? Suddas inte de kategoriska gränserna då ut?

Historia är som bekant motorn i ett allmänt socialistiskt tänkande, och Arvidsson tillrättavisar korrekt olika typer av presentism, att det befintliga alltid kommer bestå. Det leder till en borgerlig indifferens. Men sen sker en glidning i resonemanget. Arvidsson kritiserar vänstern för att ägna sig åt kritisk historia i allt för hög utsträckning, och att vänstern hade mått bra av mer monumental historia.

Stefan Arvidsson. Fotograf Stina Nylén

Begreppen ingår, tillsammans med antikvaristisk historia, i Friedrich Nietzsches historiografiska typologi. Den kritiska historien problematiserar historien, finner historia i naturen, och vill göra upp med historiska oförrätter – vilket rimmar väl med en socialistisk ansats. Den monumentala historien innebär att man använder sig av historien som ett rättesnöre och för att förstå samtiden. Förutom risken att det kan ske utan historisk kontext, finns risken att det legitimerar just det befintliga och får det att bestå. Just det rimmar illa med idéen om linjär utveckling och progression som vänstern ofta ansluter sig till.

Arvidsson säger att man ska byta ut ”en missvisande generalisering” mot ”en annan generalisering – och då helst en som pekar i riktning mot sanningen”. Andemeningen är att man inte ska hamna i ett oändligt teoretiskt velande; vänstern ska inte ägna sig åt verbalt hårklyveri, den ska agera.

Men ibland känns det inte som om så mycket egentligen kommer till skott. Under exempelvis rubriken ”Manlig åtrå och porr” konstateras att sexualitet är formbart och att den allt grövre porren kan ”deformera den flitige porrkonsumenten”. Men vad tycker den humanistiska socialisten om porr? Kan samhället klara sig utan porr (i någon form)? Är det nödvändigt? Är porr i sig moraliskt? Vilka dilemman ställs vi inför? Någon generalisering ges inte, än mindre ett hårklyvande dilemmaperspektiv.

Andra gånger när generaliseringar görs, känns de inte rimliga, inte ens från vänsterhåll. Att säga att samhället efter kapitalismen har att antingen vara socialistiskt eller fascistiskt ter sig något polariserande.

Bokens stora förtjänst är när den diskuterar skillnaden mellan globalism, som ofta har kapitalistiska förtecken, och internationalism, som ofta har mer solidariska förtecken. Internationalisten håller sin närmiljö kär och med utgångspunkt i den och känslorna runtomkring försöker hen förstå andra kulturers närmiljöer. Den är ofta grundad i en hembygdsromantik och inte en nationalromantik; den är stolt men accepterande.

Boken är skriven så att man enkelt ska kunna slå i den, men den har en del oklara underrubriker. ”Tolka tendenser” handlar inte om hur vi ska förstå olika tendenser inom ett ämne, utan om vad socialistisk konst bör eftersträva (alltså, socialrealismens tendenser), och ”Materialism som metod versus människosyn” har inte så mycket att göra med hur man arbetar, politiskt eller vetenskapligt, utifrån en materialistisk metodansats.

Texten är kåserande i det att den rör sig fritt och lite flyktigt mellan olika frågor och gärna slänger sig med ett begrepp i förbigående, här och där. Det finns också en hel del ryggdunkande, boken reser gärna många historiska monument. De långa och semantiskt vänsterhängda meningarna, sparsamma på skiljetecken, gör också att en del omotiverade omläsningar krävs.

Boken har en god ansats. Men hur kan en vänsterpolitik som inte resonerar genom dikotomier, genom teser och antiteser, eller genom antingen-eller, eller andra dialektala variationer se ut, och som förutom att inte vara ”intressevänster” heller inte är ”mångfaldsvänster”?

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree