Essäer: Märkligt väder

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, augusti 2nd, 2021

Märkligt väder. Konst i kristid

Olivia Laing

Översättning: Anna-Stina Johnson

Daidalos. 342 sid. Utkommen.

 

De första texterna i Olivia Laings bok Märkligt väder gör mig nästan euforisk. Det är som att hitta en ny bästa vän. Jag stryker under nästan varje rad i dessa sakliga men personliga porträtt av precis de konstnärer som jag själv värderar högst – Joseph Cornell, Georgia O’Keeffe med flera.

Men boken är tjock och många avdelningar återstår efter de första konstnärsporträtten. Det finns genomgående teman men också en stor bredd. Bäst kanske boken sammanfattas med Laings egna ord: ”…ett långt, spretigt, pågående samtal om konst, uppträdande, kön och genus.”

Politiken är hela tiden närvarande. Främst den engelska och den amerikanska, men den är liksom inte huvudsaken utan mer en fond mot vilken de olika texterna utspelar sig. Politikens närvaro bidrar till att datera texterna. Den äldsta är från 2011 och i och med denna förankring i sin samtid så känns det märkvärdigt länge sedan. Ja till och med texter från 2017 och 2018 känns som om de delvis sitter fast i den tid då de skrevs. Kanske är det därför som min eufori lade sig en aning efter de första texterna som är lite mer ”tidlösa”.

Olivia Laing är nästan alltid närvarande i sina texter. Jag tycker om det. I ett möte med konstnären Chantal Joffe skriver hon: ”…ett objektivt betraktande är omöjligt. Det går inte att måla av verkligheten; det går bara att måla av sin egen plats i den, hur den ser ut med egna ögon, gestaltad med ens egna händer.”

Närvaron får mig att känna att hon har ett eget ärende. Vad skulle det kunna vara? Kanske att konst är något angeläget, något som betyder någonting i våra liv. Hon skriver i ett samtal med artisten Joseph Keckler:

”Jag tror att en fara när man talar om konst är att det lätt kan bli sentimentalt och mysigt. Du sa en så bra sak en gång, om att en stjärna ska vara som en rymdvarelse på väg att krascha på jorden och det fick mig att inse att den konst som jag blivit mest berörd av inte är särskilt lugnande. Den är väldigt upprörande. […] En anledning till att jag tycker att det är befängt att säga att konst inte kan förändra någonting är att jag inte tror att den politiska verkligheten är helt isolerad från den kulturella eller känslomässiga verkligheten eller från den sociala verkligheten.”

Och på ett annat ställe: ”Konst är ingen akademisk fråga. Konst handlar om nödutgångar och oväntade händelser, saker som dyker upp och försvinner i det obehagliga tomrummet efter en människa.”

Bokens underrubrik är Konst i kristid och Laing låter ofta hoppfull om att konsten kan ha en positiv roll i vår värld. Men hon nyanserar och problematiserar. Så här skriver hon också:

”Vad kan konsten göra under en kris? I en berömd essä från 1967 konstaterar George Steiner att en lägerkommendant kunde läsa Goethe och Rilke på kvällarna och ändå utföra sina uppgifter i Auschwitz på dagarna, vilket han ser som ett bevis på att konsten har misslyckats med sin viktigaste uppgift – att humanisera.”

Det vimlar av namn i Märkligt väder. Eftersom Laing närvarar i sina texter så blir det lite namedropping över det hela. Några är mycket kända som hennes ”treenighet” – Derek Jarman, David Bowie och Freddie Mercury. Andra är, åtminstone för mig, okända. Jag fick till exempel googla Chantal Joffe och efter ett tag hade jag datorn intill mig hela tiden. Olivia Laing refererar ofta till konstnärer vars verk behöver ses.

Det är ett gott betyg i mina ögon – att Olivia Laings texter får mig att leta och tänka vidare. De är vindlande, stökiga och fruktbara. Jag fick ihop en lång lista på författare, konstnärer och annat att kolla upp efter läsningen. Vad kan vara bättre än det?

—

Peter Ekström ingår i Kulturdelens redaktion