Hem » Recension, Scen » Scen: Chefen fru Ingeborg på Örebro Teater

Scen: Chefen fru Ingeborg på Örebro Teater

Örebro Teater

Premiär: 25 september 2021

Chefen fru Ingeborg

Av Hjalmar Bergman

Dramatisering: Anders Duus

Regi: Helena Sandström Cruz
Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun

Komposition och ljuddesign: Anna-Sóley Tryggvadóttir

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Mask och peruksdesign: Giovanni Indelicato och Linda Nieminen

Medverkande: Ing-Marie Carlsson, Anna-Klara Dahlén, Linus Lindman, Othman Othman, Susan Taslimi, Hans Christian Thulin, Ester Uddén

 

Ing-Marie Carlsson som fru Ingeborg Balzar. Foto: Örebro Teater

Örebro Teater öppnar sina dörrar igen. Å dessutom med en alldeles ny version av hemmasonen Hjalmar Bergmans roman Chefen fru Ingeborg.

20-hundratalet möter den nästan hundra år gamla romanen och dess tid. Spännande värre, tycker jag och liksom känner de historiska vingslagen som slår tungt kring den gamla teatern vid Svartåns strand. Det var ju precis här som den unge Bergman blickade längtansfullt ut från bankhuset intill, den gamla Allehandaborgen alltså, när de resande teatersällskapen kom på besök.

Det dunkar också, men mörkt och hotfullt i den musikfond som Anna-Sóley Tryggvadóttir lägger så gott som hela kvällen och det ger en filmisk känsla till det vi ska se. På scenen sju skådespelare som rör sig på upplysta plattformar, ljus blixtrar, rök väller in och från ovan singlar det hela tiden fragment som vore det en våldsam brand som just lagt sig.

Så synd bara att dramatikern Anders Duus helt missat vad romanen handlar om: en människas brottning med sin förbjudna kärlek. Den oacceptabla, skuldbeläggande och till slut förgörande.

Precis den som Hjalmar Bergman själv levde med, som homosexuell. Hans längtan efter yngre pojkar är i hans roman fru Ingeborgs längtan efter dotterns fästman, Louis de Lorche.

Foto: Örebro Teater.

Av den längtan, den åtrån ser man inte mer än något fragment i regissören Helena Sandström Cruz uppsättning. Det är för mig obegripligt. Bergmans roman är ju ett psykologiskt drama med fru Ingeborg i huvudrollen. Vad vi får se är en slags kollektivistisk teater som jag känner igen från 70-talet och Brechtpjäser som till exempel Den kaukasiska kritcirkeln. Sättet att spela igenkänns närmast på att samtliga skådespelare står stilla på varsin plats på scenen utan egentliga rörelser och säger sina repliker rakt ut till oss i publiken.

Ja, det säger sig själv att det inte går att skapa något psykologiskt intressant drama av det. För det krävs intima scener där karaktärerna går i clinch med varandra, där de får möjlighet att uttrycka sina känslor.

Det stela spelsättet känner jag igen från Sandström Cruz förra uppsättning ”Glasäpplen”, men där fungerade det bra, eftersom det var själva handlingen som var det dramatiska, inte en människas inre kval.

Foto: Örebro Teater.

Jag ska dock i rättvisans namn säga att det FINNS fördelar med spelsättet även i den här Bergmanuppsättningen. Det ger själva texten en tyngdpunkt. Greppet att dessutom låta alla skådespelare vara med hela tiden på scenen har också en poäng – och de som inte agerar sitter helt enkelt och väntar på sidan, fullt synliga. De kan då ibland fälla någon kommentar – agera berättare ­– precis som en författare i en roman. De kan – som i de antika dramerna – bilda plötsliga körer som utbrister i olika kväden. När fem-sex av dem plötsligt får små vita mössor och förkläden och agerar tjänstefolk så blir det riktigt roligt.

Foto: Örebro Teater.

Men jag tycker alltså nackdelarna är betydligt större. Ingen spelar huvudrollen. Ingen ges möjlighet att fördjupa en karaktär. Alltför många sidohandlingar skymmer sikten för det som är Bergmans kärna i romanen. Nämligen en mogen kvinnas åtrå och längtan efter en ung man, som dessutom är den man som dottern förlovat sig med. Många ageranden blir nu helt obegripliga i en sådan här gestaltning. Varför tar till exempel alla plötsligt avstånd från den tidigare så matriarkaliska Ingeborg? Varför grips hon av sådan vånda och slutligen självförgörelse?

20-hundratalets Bergman ska naturligtvis vara nyskapande. Man ska kunna kasta all gammal teaterbråte överbord. Det har man också gjort på Örebro Teater.

20-hundratalets fru Ingeborg är i många stycken en scenupplevelse med imponerande resurser för öga och öra. Men för mig ett utanpåverk. Därinne ekar det tomt.

__________

Martin Dyfverman

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree