CD: Eilífur av Viktor Orri Árnason
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, oktober 19th, 2021
Viktor Orri Árnason: Eilífur (Pentatone/Naxos). Speltid: 43’39.
Viktor Orri Árnason (alla soloinstrument, mix), dessutom medverkar en rad musiker på kontrabas, basklarinett, gitarr, saxofon, trombon horn etc. plus stråkorkester.
Betyg:
–
–
–
Med Eilífur skivdebuterar isländske Viktor Orri Árnason som tonsättare. Men han har en lång erfarenhet som musiker i olika sammanhang och som arrangör, bl.a. till Björk. Men nu är det alltigenom hans egna klangliga visioner som gäller, och det vi hör är lika mycket ett resultat av arbetet vid mixerbordet som av de medverkande musikerna och sångarna. Grunden är alltså akustisk, men den mycket präglas av bearbetningen i studion. Det är ett allvarligt och lågmält verk vars hymniska melodier kan ha en dragning åt Henryk Góreckis tredje symfoni, men där helheten också drar åt ambient music à la Brian Eno i The Shutov Assembly. Och är det inte något wagnerskt över hornen? Här finns förstås en uppenbar risk att hamna i kitschig new age, men det gör vi tack och lov inte. Árnasons meditativa musik skapar suggestiva stämningar men undviker det banala och insmickrande, även om några melodier gränsar till det söta.
Eilífur är isländska och betyder ”evig”. Av programhäftet framgår att Árnason fascinerats av tanken att modern medicin skulle kunna ge oss evigt liv och då frågat sig vad det skulle innebära för vårt förhållningssätt till livet. Musiken är ett slags kontemplation över den existentiella utmaning vi då skulle stå inför. Men främst vill han se albumet som en hyllning till livet som vi känner det och som ett ode till allt som gör livet värt att leva. Jag kan inte påstå att jag skulle ha gissat allt detta utifrån att bara höra musiken, men den är fascinerande lika fullt.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS. Apropå samtida isländsk konstmusik fortsätter jag envetet att propagera för Anna Thorvaldsdottirs album Rhízōma och Enigma.
