Diotima från Mantinea
Essä fredag, oktober 29th, 2021
Antik skulptur föreställande Diotima från Mantinea
Diotima från Mantinea var en grekisk filosof som levde på 400-talet fKr i Grekland. Hon omtalas som Sokrates lärare. Han talar om hennes filosofi om kärlekens sanna väsen.
Norman Sandén har skrivit en lyrisk essä om henne.
Diotima från Mantinea talar
Kampaniler, säger hon
slår ut med armarna
bronsklockor
kopparportar, oktogoner
murbruk, tegel
inneslutning, lås
pendelslag
svalor, tornugglor, guano
lodrep, remmar
ett moln av starar
Resan börjar, säger hon
öppnar, sluter sig
försvinningspunkter
himmelssträvan
gnejsgångar, heliga rum
granitblock, risselstenar
portaler, pappersklipp
pergament, petromani
Stig in, säger hon
skoremmar, sandaler
solpekare, sextanter
kanaler, nyckelhål
meridianer
labyrinter, mosaik
dagar, nätter, inåt
arsenikspeglar, timglas
Inåt! Inåt!
Sandbankar, backsvalor, säger hon
allt hänger samman
starflockar, spillkråkor
träblock, trumvirvlar
skelett
sopsäckar, trasor
gatstenar, asfalt
brandväggar, terrasser
stuprör, regn
Allt flyter, säger hon
papperstranor
steklar, skärfläckor
murstockar, takpannor
Sålunda, säger hon
beror allt av allt
lådor i lådor, askar
cykelkedjor, pumphus
radioskugga
fältstudier, ringmärkning
objektiv, stativ, fångstnät
krontranor, pärlhönor
träskonäbbar
netsukeknappar, porslin
bussar, tåg, tidtabeller
sporrar, näbbar
klor
Vassruggar, vintergata
dunster, doft av dy
Näsan, säger hon
vindelgångar, öron, ögon
fingertoppar
tryckpunkter
skrevor, förkastningar
koordinater, branter
Men först, säger hon
ett andetag
vågor, bränningar
skymning, nätter, dagar
snäckor, venusmusslor
grottor, öknar
stalagmiter, stalagtiter
Tomhet, säger hon
tecknar med handen
nollpunkt, avstånd
fram och tillbaka
generationer, gränser
chimärer, rökslingor
fingrar, släpande i sand
vintergata, vassruggar
dunster, doft av dy
brobyggen, böljeslag
järnoxid
syre
Allt hänger samman, säger hon
sandbankar, backsvalor
snäppor
spillkråkor, träblock, trumvirvlar
viskningar, fanfarer
resonanslådor
tiggare, sopsäckar, trasor
gatstenar, asfalt
brandväggar, terrasser
stuprör, regn
Allt flyter, säger hon
näckrosor
steklar, skärfläckor
murstockar, takpannor
Sålunda, säger hon
beror allt av allt
lådor i lådor, askar
cykelkedjor, pumphus
radiovågor, skugga
fältstudier, ringmärkning
objektiv, stativ, fångstnät
krontranor, pärlhönor
träskonäbbar
netsukeknappar, porslinskärvor
trådbussar, tåg, tidtabeller
sporrar, näbbar
klor
Talar febrigt
fingrarna famlar
Väldigare, säger hon
än murarna under
färgsvaga flagor
utan målning
är taken, de rena trotsen
lavan, trycket, tyngden
markpressen
skimmervita stensköldar
med brytning mot tegel
är kupolernas kollaps
Besked om belastning, säger hon
bärande, buret
ger gravitationer
parallellitetens riktade fall
Tränger under ljuset, säger hon
glittret, gryningen
spänner murarnas massor
mot konvergensorigo
globmitten
gravläggningen återsväljning
rösternas resonans
rasbranter, raviner
amorfitet
hjärtmuskelfäste
fingertoppar
Själva gränsen, säger hon
styv, segt fjädrande
som vattenånga, andedräkt
fuktiga reflexer
upprorsbäddat
skuggor, soltorka, svep
Synfältet, säger hon
det sopade golvet
danssteg, omfamningar
svängrum
utåt, inåt, runt
koncentriska rörelser
allt hetare
fotsteg länkar till fotsteg
naken rygg
händernas nervösa kramp
havsvågor, skum
Som det är, säger hon
har det alltid varit
blickar möter blickar
bländning, salta tårar
mungipor, krökning
igen, återigen
sekunder, år
drivved, bränningar, vågor
ebb och flod
kadens
Så är det alltid, säger hon
delar som delar delar
håller samman, skjuter isär
skeenden utgår från skeenden
som evigheten början och slut
den raka vägens kurvatur
labyrinter, smatterband
dikesrenar, blåklockor
tid upphäver tid
Nya tolkningar, säger hon
visar sig etablerade
okända, arkiverade
omtolkningar, diagnoser
ord, eruptiva, stelnade
vilan i ord
textmassor, skärmflimmer
faller ut i stjärnskimmer
Därför, säger hon
betraktar sina händer
är summan av summan
ett massivt ingenting
illusioner, speglar
imitation, bildspel
på ögonlocken
ord är aftonljus
och gryningssvärta
det är skönt att sova
Kontinenter, säger hon
glidplattor
kollisioner, dans
evigheter efter evigheter
trängsel, tomrum, tryck
tillkomst, transport
Hematit, säger hon
brottstycken, stenkärnor
lager på lager
delta, meander
surregn, daggdroppar
bräckor, brumsten, rotation
stenkilar, strupsång
tänder, fossil
rön, realiteter
Kartering, säger hon
protokoll, debatter
jordprov, spadlager
fästpunkter, fjärilar
bålgetingar, bin, spottstritar
blåvingar, bivråkar, bambu
akvarier, ovarier
vingsurr
näsvingar, ögon, läppar
närvaro
verklighet
kontinenter, utmarker
Utsida, insida
Vindögon, svalkors, säger hon
sand, kvarts, kaolin
genomsiktlighet
fantasi, utsaga, invektiv
tvivel, tvetydighet
påstående, ståndpunkt
Ingenting, säger hon
ger klartecken för någonting
kvarnstenar, korn
slutna kretsar öppnade
huvudstupa, handstående
bakåt i sidled
avstamp, studs
strata, hypotes
Bubblor, säger hon
gnistor, sumpgas
höstlöv, laxlek, rom
med och mot
pucklar, frossa
strandhällar, såpa, skum
igen och åter
fossiler, dendriter
protister, meteorer
sand, kvarts, kaolin
stjärnstoff
bubblor
Nålsting, säger hon
hål i evigheten
en punkt att springa
att glida på
stillestånd
Känna igen, säger hon
bedöma paradoxer
vilja det man vill
veta utan vetskap
grindar, gångjärn
öppningar
hissar, trappor
våningsplan
och fåglar
luftblåsta, svävande
vingarnas bärplan
fjäderytor
slutna ögon
Horisontaler, säger hon
vertikaler
labyrinter, villospår
terra inkognito
fötter, fotspår
allt längre in
penetrering
genomträngning
mareld
Mänskligheten, säger hon
mekaniska myggor
maskiner, guld och lera
riskmaximering
målinriktad, nukleär
Monsunregn, säger hon
mufflonfår, myskoxar
märgelgravar, martallar
magnetslingor
sagor, myter, medusor
fluktuationer
månader och år
målsnören, missiler
reflektioner, rågfält
biochips
modem, matriser
monument
Manuella mekanismer, säger hon
minnet
handflatan, tumgreppet
ögonlocket, örat
hud mot himmel
våta fingrar
marmor, morän, maskar
enkelresa
med studs mot Mars
mot djupare djup
Gryning
gå ut med oxen
Nässlor, säger hon
kardborrar, törntaggar
fästingar, rotsnärja
strandstigar
bråddjup
Grsstrå i munnen, säger hon
snatteränder
cumulusmassor
solstudsar
gult och rött i blått
vattendroppar från årbladet
strandalar
vattenklöver
oxen i vassen
kolmilor uppskogs
bärplockning
Middagshetta, säger hon
vårtbitare, hasselmöss
oxen idisslar i sömnen
luft, stillestånd
en plötslig vindil
går hem med oxen
en törnskata spetsar en fluga
regndroppar, kvantprickar
det fanns aldrig någon oxe
Interplanetariskt
snösörja, rutten is
Vatten, säger hon
pekar mot havet
fingret löper
längs horisonten
först och sist, en gnista
Vattendroppar, säger hon
stjärnhopar, svarta hål
träd
grenar som sträcker
horisonter
vardag och mirakel
födelse
återsväljning, död
repetitivt
igen och igen
saltstenar, sockersötma
kometsvansar
Ljus, säger hon
mörker
ord och tystnad
dygn, dagar, nätter
drömmar
cirkulation, vatten
interplanetariskt
snösörja, rutten is
