Hem » Recension, Scen » Föreställning: Driving Miles – en skröna om en udda vänskap

Föreställning: Driving Miles – en skröna om en udda vänskap

Driving Miles av Henning Mankell
Kedjeåsgården, Karlskoga
Medverkande:
Skrothandlaren Steinar: Olle Söderberg

Musik:
Gunnar Hjorth, gitarr
Johan Sandlund, kontrabas

Musik i föreställningen (bearbetad för gitarr av Gunnar Hjorth):
Ouvertyr: Solar + Four
So What
All Blues
Lady Bird
Utdrag ur andra satsen av Consierto de Arjanjuez
Blue in Green
Freddie Freeloader

 

Året är 1991. Steinar, en skrothandlare från norska Molde, står och ser på sin flaggstång. Flaggan är halad på halv stång. Anledningen är samtalet från fadern som precis meddelat att Miles Davis är död. Så börjar en kärleksfull berättelse om taxichauffören Svein-Åge som var den enda som fick köra Miles Davis när han var på turné i närheten. Svein-Åge fick uppdraget att hämta Miles Davis vid flygplatsen. I bilen frågade Miles om Svein-Åge gillade hans musik. Svaret blev nej och där och då blev de vänner för livet.

Det är Teater Nolby som på Kedjeåsgården spelar upp Henning Mankells skröna som enligt författaren ska ha viss verklighetsbakgrund. Skrothandlaren Steinar görs av Olle Söderberg. Steinar minns tillbaka tiden då Svein-Åge och Miles Davis träffades och hur de, på något sätt, trivs ihop under de tillfällen Svein-Åge får agera den store jazztrumpetarens chaufför under jazzfestivalerna i Molde. Senare även vid jazzfestivalen i Montreux där också Steinar fick skaka hand med Miles och där han till slut fångades av mästarens musik. Det handlar annars inte i huvudsak om Miles musik, men samtidigt är det just musiken som får det hela att hänga samman. Snyggt och kompetent i Gunnars och Johans tolkningar. 

Det är en fint berättad historia. En lågmäld återblick från lite udda händelser i ett för övrigt ganska inrutat liv som skrothandlare och samtidigt Miles Davis egen historia kring att växa upp som svart i ett rasistiskt USA.  

I en filosofisk avslutning får Steinar till en samklang mellan Miles musik och “The Big Bang”, universums födelse, som enligt forskning Steinar tagit del av,  skedde i tonarten Bess-dur. En tonart som Miles Davis gärna skapade sin musik i. 

Olle gör skrothandlaren trovärdig. Hans mörka stämma och återhållsamma utspel gör att berättelsen sätter sig. Rollen passar honom som hand i handske. 

I övrigt en fin eftermiddag i den gamla fina bygdegården som avslutades med kaffe och ett digert bord av utsökt förtäring. Glädjen att kunna träffas igen och avnjuta en kulturhändelse fanns med i samtalen kring borden. 

Teater Nolby satsar nu på att sätta upp en ny sommarteater på sin gamla bergsmansgård. Sommaren 2022 ges “Aldrig i Lifvet” av Gustaf af Geijerstam. 

Vi får hoppas att pandemin inte får nytt fäste utan att vi kan börja leva på ett sätt vi tidigare kallat normalt. Att vi behöver kultur i alla former har vi under ett drygt år fått lära oss den hårda vägen. Tur då att det finns eldsjälar som gänget på Teater Nolby som aldrig ger sig.



Björn Reimers frilansjournalist och kulturskribent

 

    

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree