Scen: Kung Lear på Örebro Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, oktober 31st, 2021

Örebro Teater, Studion

premiär 30 oktober 2021

Kung Lear

Av William Shakespeare

Regi, idé, koncept, scenografi, kostym och bearbetning: Anna Pettersson

Medverkande: Hanna Lekander

Ljus, ljud och videoprojektioner: Gustave Lund

 

Först som sist: Hanna Lekander gör en bländande insats som ensam skådespelare i detta väldiga sorgespel. Hon gör sitt livs roll, när hon faktiskt gestaltar uppåt femton olika roller i samma föreställning. En oerhört stark, fysisk och i dubbel bemärkelse mäktig prestation. Inte någon gång under de 75 minuterna sviktar hon. Bravo! Årets teaterprestation!

Anna Pettersson är den andra kvinnan bakom denna teaterupplevelse. Hon har komprimerat Shakespeares fem akter långa tragedi till en, enda sprängfylld akt. En handling som brukar ta ett par-tre manussidor att beskriva – till en dryg timmes monolog, där namn och händelser passerar i samma ilfart som människor och landskap utanför fönstret till ett snabbtåg.

Hanna Lekander är klädd i enkel svart t-shirt och mörka jeans. Hon agerar i en så kallad svart box, utan annan rekvisita än en imposant tron som hon ett par gånger bestiger.

Från början har hon gett sin röst en mörk och manligt, maktfylld klang. Hon är ju den åldrade kungen som snart ska överlämna sitt rike. De av hans tre döttrar som uttrycker sin största kärlek, ska få mest av hans rike. Två av dem spelar upp sin kärlek, den tredje – Cordelia – säger ärligt att hon bara älskar honom som en dotter gör av plikt. Hon förskjuts och ett väldigt maktdrama med många inblandade tar sin början.

Där är det lika bra att säga, att om du vill alls försöka hänga med i handlingen, så LÄS PÅ din Shakespeare innan du går till Örebro Teaters nya experimentscen Studion.

Du har inte en chans att förstå alla namn, miljöer och händelser som vimlar förbi annars. För Hanna Lekander går in och ut i olika roller, kungar, hertigar, earlar, kungadöttrar, hovmän och – förstås – den alltid närvarande narren. Kanske hade Anna Pettersson kunnat ge oss lite mer hjälp att i sin dramatisering, leda oss lite mer genom inte bara författarens fantastiska ordflöde, utan också de spännande maktintriger och våldshandlingar som pjäsen är känd för. Någon gång inför hon en berättarröst. Då blir det en hjälp. I en scen ställer sig Hanna Lekander omväxlande till höger, vänster och så i mitten när kungen möter sina två maktfyllda döttrar. Då blir det både bra och tydligt.

Men detta är en experimentscen, en efterlängtad sådan. Försök har gjorts förut, men aldrig varat särskilt länge. Teaterchefen Rikard Lekander bör vara både stolt och glad över sin skapelse, men låt den nu bara bli hållbar också…

Den innebär att vi som publik SKA räkna med tuggmotstånd. Vi ska inte förvänta oss det förväntade. Här ska bjudas svettigt och salivsprutande spel! Precis som Hanna Lekander lysande gör.

__________

Martin Dyfverman