CD: Orkesterverk av Florence Beatrice Price

Inlagd av Kulturdelen Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, december 19th, 2021

Florence Beatrice Price: Symphony No. 3; The Mississippi River; Ethiopia’s Shadow in America (Naxos). Speltid: 66’48.

ORF Vienna Radio Symphony Orchestra, John Jeter (dirigent)

Betyg:

–

 

Det var knappast en självklarhet för en svart kvinna att i början av 1900-talet satsa på en karriär som kompositör av klassisk musik. Men Florence Beatrice Price gjorde det. Hon föddes 1887 i Little Rock, Arkansas men fick sin musikaliska utbildning vid New England Conservatory of Music i Boston. Bland hennes lärare fanns kända namn som George Chadwick och Frederick Converse. För att undvika diskrimineringen av afrikan-amerikaner gällde hon här som mexikanska och angav sin födelsestad som Pueblo i Mexiko. Hon återvände till Little Rock och gifte sig. Men när det rasistiska våldet eskalerade i hemstaden flyttade paret 1929 till Chicago, sannolikt ett bra beslut även för hennes musikaliska utveckling. Här tog karriären fart samtidigt som hon skilde sig och gifte om sig, och hennes första symfoni uppfördes av Chicago Symphony Orchestra 1932. Något liknande hade tidigare aldrig hänt en svart kvinnlig tonsättare. Däremot hade den åtta år yngre William Grant Still brutit mark genom att året dessförinnan ha fått sin första symfoni, den blues-inspirerade ”Afro-American Symphony”, framförd av Rochester Philharmonic.

Efter ett album med Prices första och fjärde symfoni återkommer dirigenten John Jeter nu med hennes tredje symfoni (1940) och två andra orkesterverk. Tidigast är Ethiopia’s Shadow in America från 1932 som i tre satser presenterar en vision av hur den afrikanska slaven med åren smälter samman sitt ursprung med den nya världen. Två år senare skrev hon The Mississippi River som i sin skildring av den stora flodens föränderliga lopp kanske kan beskrivas som en amerikansk motsvarighet till Smetanas Moldau. Precis som Smetana gör hon också bruk av folkliga melodier, här kända spirituals som ”Do down, Moses”, ”Deep river” och ”Nobody knows the truoubles I’ve seen”.

I symfonierna avstår Price från musikaliska citat av det slaget. Den här aktuella 3:an brukar räknas till hennes bästa. Den är i alla fall bättre än den första och den ärligt talat rätt tråkiga 4:an; 2:an tycks fortfarande saknas på skiva. Jag förmodar att Jeter återkommer med den. Om sin tredje symfoni skrev Price: ”It is intended to be Negroid in character and expression”, men, tillägger hon, ”no attempt has been made to project Negro music solely in the purely traditional manner”. Det är ungefär samma attityd som Antonín Dvořák hade till sitt böhmiska arv, och det är svårt att inte nämna Dvořák i samband med Price. Hon skriver i ungefär samma senromantiska anda som han, och det händer att hon ligger så nära Dvořáks ”Från nya världen”, att man kan fundera över om det är tänkt som ett slags hälsningar till en beundrad kollega. Den traditionella symfonin har ofta ett scherzo som tredje sats. Här infogar Price i stället en juba och låter scherzot utgöra finalen. Å andra sidan kan juban vara väl så scherzo-lik som scherzot. Juban, en rytmiskt vital dansmusik med rötter i Afrika, är något av hennes signatur. Musikformen har dessvärre fått ett något suspekt rykte då den förekom i minstrel shows med black-face-artister. Kanske kan man säga att Price ”reclaimar” juban och fogar in den i det musikaliska arv där den hör hemma. Det är också när hon kommer loss i juban hon verkar som mest fri som tonsättare; dessutom är instrumentationen här snyggt påhittig.

Price var tretton år yngre än Charles Ives men ljusår från hans unika modernism. Det hindrar inte att båda var med och omskapade den europeiska klassiska musiken till en amerikansk företeelse. Hon gjorde det genom att utnyttja sitt afrikanskt-amerikanska musikaliska arv. Det är också så hon skapar sin individualitet som tonsättare. Annars är musiken rätt konventionell med sin fasta förankring i senromantikens 1800-tal.

Florence Price är rätt dåligt företrädd på skiva, och Ethiopia’s Shadow in America begår rent av sin skivpremiär på denna cd – vilket bara det gör albumet välkommet. Lite otur har man emellertid eftersom skivans huvudnummer, tredje symfonin, i år också lanserats av Deutsche Grammophon. Där leder Yannick Nézet-Séguin Philadelphia Orchestra, och det är kanske inte helt förvånande att de får den att klinga snäppet bättre. Men John Jeter och Naxos tycks av allt att döma vara på väg att ge en bred presentation av hennes orkesterverk, och det är värt en speciell eloge.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.