Bok: Genom vattenåren. Anteckningar om Folke Dahlberg av Jonas Modig

Inlagd av Kulturdelen Facklitteratur, Krönika, Recension lördag, december 25th, 2021

Genom vattenåren. Anteckningar om Folke Dahlberg

Av Jonas Modig

Folke Dahlberg Sällskapet. 191 sidor.

 

Han föddes vid Vättern, bodde periodvis på öar i Vättern, skrev om Vättern och dog slutligen drunkningsdöden i Vättern. Ja, det mesta kretsade onekligen kring en och samma sjö för Folke Dahlberg, författaren och konstnären. Visst hade sett andra trakter också, men det var bara om en han kunde säga: ”Jag märker att det bara finns en plats som betyder något för mig. Det är hemma, Vättern, Tiveden.”

Folke Dahlberg var 54 då han omkom, året var 1965. Idag vårdas hans litterära och konstnärliga arv på ett fint sätt av det sällskap som bär hans namn och bildades för snart tjugo år sen. Många av hans böcker och teckningar har därefter gjorts tillgängliga i vackra nyutgåvor och reproduktioner. Verklistan har redan nått en aktningsvärd längd och på bredden går heller inte att klaga; utöver Dahlbergs egna böcker kan man finna en hel del nyskrivet som belyser och fördjupar bilden av ett särpräglat författar- och konstnärskap. Häromåret kom exempelvis Folke Dahlbergs Horisont, en behändig översikt som tar upp den synnerliga roll horisontlinjen spelar i hans bildvärld — ett av hans planerade projekt var rentav en teckningsbok där linjen skulle löpa genom texten från pärm till pärm. En tanke som aldrig blev förverkligad men idén har fått ligga till grund för boken, som tillkommit i ett samarbete mellan sällskapets ordförande Jonas Modig och konstnären Erling Öhrnell. Fast här har horisonten ersatts av en kronologisk lina, där viktiga händelser i Folke Dahlbergs liv löper parallellt med bilder som visar hans utveckling genom åren. En lättillgänglig snabbkurs i Dahlberg-kunskap skulle man kunna säga.

För den som vill fördjupa sig finns nu en ny bok, skriven av Jonas Modig och med titeln Genom vattenåren. Anteckningar om Folke Dahlberg. Ordet vattenår är hämtat från en central dikt i Dahlbergs produktion och har också fått ge namn åt det medlemsblad som sällskapet ger ut med ett par nummer om året. Ett bärande inslag är de krönikor Modig brukar skriva och det är dessa som nu samlats och getts ut i bearbetad och utvidgad form. Författaren Tomas Bannerhed har skrivit ett förord.

Redan omslagsfotot är för övrigt värt att dröja vid en stund. Det visar en stormpiskad sjö en gråvädersdag — en suggestiv återgivning av det slag man gärna förknippar med Folke Dahlberg. Bilden är tagen av karlsborgsfotografen Anders Åkerberg, som redan tidigare dokumenterat sig som framstående vätterskildrare, med kameran som arbetsverktyg.

Modig som varit sällskapets ordförande sedan starten följer Dahlberg i spåren, inte bara genom vätterskärgården utan också till andra och sydligare breddgrader. Som medelhavsön Mallorca, dit en ung Dahlberg hittade redan på 30-talet och blev kvar ett helt år; en passionerad historia med en kvinnlig engelsk fotograf skulle komma att resultera i en kortroman, Sluten kust, med starkt självbiografisk prägel. Dock kom det att dröja ända till 1948 innan den publicerades och då inarbetad i debutboken Cartesiansk dykare (Folke Dahlberg Sällskapet har sedermera gett ut denna Dahlbergs enda roman som fristående bok).

Nära havet bodde han också under nästan fem år i Karlshamn, där hustrun Kristina tillträtt en lärartjänst. Men tiden där tycks han mest ha upplevt som en exiltillvaro och kostern som han låtit transportera per järnväg till Blekinge fick mest ligga i hamn. Visst skrev han, men det var om Vättern och Tiveden han skrev, även när han satt i Karlshamn med hav och skärgård inpå knutarna.

Dessförinnan hade Dahlberg bott på Lilla såväl som Stora Röknen i Vättern. På den senare ön byggde han sig en liten stuga med ateljé. Men den tillvaron fick ett abrupt slut när ön gjordes till militärt skyddsområde och inga civilpersoner tilläts sätta foten där. När Jonas Modig lärde känna honom bodde han på en annan av vätteröarna, den sägenomspunna Kyrkogårdsön och det var som sommarboende i närbelägna Igelbäcken på gränsen mellan Närke och Västergötland som Modig, då ung och själv poet in spe, först kom i kontakt med den några årtionden äldre Dahlberg. Bekantskapen blev bestående och de kom att träffas många gånger för att prata konst och litteratur. Sista gången de sågs var bara ett par veckor före drunkningsolyckan i Karlsborgsviken.

Folke Dahlbergs öliv fick ibland folk att tala om honom som en enstöring och eremit, men det är något som Jonas Modig inte riktigt vill hålla med om: ”Myten om ensamvargen på ön, som delvis var självförvållad, berodde på att han hade behov av ett mått av ensamliv i sitt skapande, men i allt väsentligt hade han samma behov som alla andra av mänsklig gemenskap, av kärlek och vänskap, förtroliga samtal och tillfälliga möten, av allvar och underhållning i sällskap med andra”.

”Ingen människa är en ö”, citerar Modig efter den engelske 1600-talspoeten John Donne, ”men det var på ön han var som mest människa, särskilt när han hade sina allra närmaste intill sig.”

Genom vattenåren är en innehållsrik bok, därtill generöst illustrerad med teckningar av Folke Dahlberg. Sammantagna ger Modigs krönikor en utmärkt introduktion till Dahlbergs värld, en värld som ju i många avseende också är Modigs. Ett underhållande avsnitt handlar om nobelpristagaren Joseph Brodsky och dennes besök i Tiveden som blev betydligt längre än planerat. Detta inträffade förstås decennier efter Folke Dahlbergs död, men i torpet Törnfallet där Brodsky fick bo och som numera innehas av Jonas Modig hade faktiskt Dahlberg också bott en tid, så anknytning saknades inte. Modig var den landsflyktige ryske nobelpristagarens svenske förläggare och hade tagit med honom på en sommartur till Tiveden och Vättern. Brodsky kände sig genast som hemma i trakten, den påminde honom om omgivningarna kring barndomens S:t Petersburg, och sommaren hann övergå i höst innan han kunde förmå sig att lämna platsen. (Enda avbrottet i vistelsen var när han och hans italienska fästmö gjorde en snabbtur till Stockholm för att gifta sig i rådhuset.)

Men de skulle återvända flera gånger och vid ett av besöken, det som skulle bli hans sista, överraskade Brodsky en morgon med en nyskriven dikt, ”Törnfallet”, som sedan trycktes i en samling med de engelskspråkiga dikter han skrev under senare delen av sitt liv. Det har faktiskt blivit en av hans mer kända dikter och finns på nätet för den som vill läsa. Det är bara att googla …

__________

Lennart Jörälv är författare