CD: Sofie Asplund sjunger Debussy och Britten

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, december 29th, 2021

Benjamin Britten: Les illuminations; Claude Debussy: Ariettes oubliées (Swedish Society Discofil/Naxos). Speltid: 42’04.

Sofie Asplund (sopran), Lunds Kammarsolister

Betyg: 

Benjamin Britten var 26 år när han skrev Les illumination. Han hade fångats av Arthur Rimbauds prosadikter och kanske även av Rimbauds relation med Paul Verlaine. På skiva är det vanligt att föra samman verket med Brittens andra orkestersångcykler som Serenade for tenor, horn and strings, Quatre chanson française och Nocturne. Här har man i stället valt ett annat koncept. I stället för mer Britten får vi en sångcykel av den då 25-årige Claude Debussy. Han återkom gärna till Verlaines poesi, och i Ariettes oubliées (Bortglömda små sånger) har han tonsatt sex dikter ur dennes Romances sans paroles (”Sånger utan ord”). Det kan tyckas som en märklig titel på en diktsamling, men anger tydligt Verlaines vilja att närma poesin till musiken; Lieder ohne Worte kallade ju Mendelssohn sina pianostycken.

Verlaine och Rimbaud skrev sina dikter 1871, därtill i samma rum. Deras relation var minst sagt stormig, präglad av kärlek och åtrå och konflikter. Den slutade med att Verlaine två år senare riktade en pistol mot Rimbaud och träffade honom med två skott i handleden. Strax därpå, drygt 20 år gammal och efter att ha revolutionerat hela den europeiska diktkonsten, fick Rimbaud nog av allt vad poesi heter. Han gästade Stockholm med en cirkus, blev handelsman i Jemen och Etiopien och dog 1891 i Marseille. Fyra år senare var också Verlaine död.

Debussys sångcykel skrevs för röst och piano men har här arrangerats för samma ensemble som Brittens Les illuminations, dvs. stråkorkester. För det läckra arrangemanget svarar Tobias Broström, som jag antar är identisk med tonsättaren som bör just det namnet. Som solist hör vi sopranen Sofie Asplund och den dirigentlösa orkestern är LuKaS (uttytt Lunds Kammarsolister). Brittens sångcykel har jag sedan tidigare med Felicity Lott (Chandos) vars sopran är något klarare än Asplunds som i gengäld har något mer karaktär. En bättre skivdebut än detta intelligent sammansatta album med läcker musik hade Asplund knappast kunnat önska sig. Som ”extranummer” får vi dessutom Debussys bekanta ”Clair de lune” (inspirerad av en dikt av Verlaine) i ett delikat orkesterarrangemang av Daniel Fjellström. I texthäftet finns, tacksamt nog, alla dikterna på franska och i översättningar till engelska och svenska.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.