James Joyce’s Ulysses fyller 100 år

Inlagd av Sten Wistrand Krönika onsdag, februari 2nd, 2022

James Joyce’s Ulysses fyller 100 år 

 

Ska man bara känna till två litteraturhistoriska år är 1857 och 1922 starka kandidater. Det första året utkom Charles Baudelaires Ondskans blommor (Les fleurs du mal) och Gustave Flauberts Madame Bovary i bokform, och plötsligt hade såväl dikt- som romankonsten revolutionerats. Dessutom blev båda författarna åtalade då verken befanns osedliga. Flaubert frikändes. År 1922 publicerades T.S. Eliots Det öde landet (The Waste Land) och James Joyces Odysseus (Ulysses). Och åter hade dikt- och romankonsten i ett slag förvandlats.

Joyce hade arbetat på romanen sedan 1914 bara för att finna att ingen ville ge ut den när den var klar. Till sist grep Sylvia Beach in, hon som drev den legendariska engelska bokhandeln Shakespeare & Co i Paris. Där var Joyce trägen och trogen gäst tillsammans med andra tidens litterära celebriteter. Svårigheten att hitta en förläggare är inte så svår att förstå. Här hade vi ett manus som just inte såg ut som andra, en romankonstruktion som måste ha tett sig minst sagt egenartad. Romanen var inte bara konstig, den var dessutom lång. Och så var det det här med sedligheten nu igen. En brittisk förläggare var tvungen att kalkylera med risken att få upplagan konfiskerad. Mycket riktigt fick boken smugglas in i England och USA, där den såldes under disk som pornografi i bruna påsar. Sedan gällde det att i textmassan hitta de delikata bitarna, ungefär som man i sin barndom kunde bläddra fram snaskigheter i självaste bibeln. Hur som helst: idag för exakt 100 år sedan, den 2 februari 1922 – dvs. 2.2.22 – låg boken klar att påbörja sin irrfärd över världen för att sluta som modern klassiker.

Ryktet om romanens svårbegriplighet är emellertid betydligt överdrivet. Det krävs ingen speciell intelligens för att läsa den. Det räcker bra med ett öppet sinne. Men visst kan det vara en fördel att förstå bakgrunden till titeln. Den kan onekligen förefalla förbryllande. Det förekommer ju ingen Odysseus i handlingen. Men titeln är Joyces vink om en underliggande struktur. Han vill uppmärksamma oss på Odysséen, det gamla homeriska eposet. Har man väl fått den vinken kanske man upptäcker att kapitlen i Ulysses motsvarar olika episoder i Odysséen och att somliga romangestalter har sina paralleller i det eposet.

Så motsvaras Odysseus av Leopold Bloom medan fru Molly i början av romanen ikläder sig halvgudinnan Calypsos roll för att i slutet fungera som hustrun Penelope. Men till skillnad från Penelope är Molly inte så ståndaktig när det gäller friarna som ansätter henne utan snarare intresserad av sin älskares ståndaktighet – om jag nu tillåts en skabrös vits i Joyces anda. Som Odysseus son Telemachos möter vi den unge Stephen Dedalus. Han är visserligen inte Blooms son, men han har problem med sin far och söker en fadersgestalt. Det är den rollen som Bloom till sist axlar. Så följer också hela romanen Odysséens övergripande struktur. De första kapitlen handlar om Stephen/Telemachos som ger sig ut för att söka en fadersfigur/sin far. Sedan lämnar Bloom/Odysseus sin ”fångenskap” hos Molly/Calypso för att ge sig ut på sina irrfärder i Dublin/på Medelhavet. Till sist förenas han med Stephen/Telemachos och Molly/Penelope och har funnit sin hemhörighet/sitt hem i världen.

Där den gamle Odysseus irrar omkring på Medelhavet i tio år nöjer sig den moderne Odysseus, Leopold Bloom, att vandra runt i Dublin under en enda dag, närmare bestämt den 16 juni 1904 – ett datum som numera kallas Bloomsday på Irland. Och det är inga remarkabla äventyr han råkar ut för. Så vad är poängen med detta? Ja, båda kommer slutligen hem, förstås – även om hemkomsterna ter sig rätt olika och Bloom är så långt ifrån en hämnare man kan tänka sig. Det han sökt har inter heller varit det konkreta hemmet utan snarare en hemhörighet i sig själv, ett slags ödmjuk livsförsoning. Man kan också säga att Joyce gav sig själv samma utmaning som Flaubert med Madame Bovary, nämligen att skriva ”en roman om ingenting”, en roman fri från spektakulära händelser och märkliga gestalter. Med sin språkliga alkemi ska författaren förvandla trivialiteten och fängsla läsaren. I Joyces fall blir resultatet en hel provkarta på olika berättar- och stilgrepp från naturalistiska dassbestyr till medvetandeström.

Det märkliga är att T.S. Eliot i arbetet med sin långdikt Det öde landet precis som Joyce använde  sig av en gammal berättelse som underliggande strukturerande princip. Men i stället för Odysséen valde han legenden om Fiskarkungen, med kopplingar till riddarna runt runda bordet och den heliga Graal. Eliot kallade förfarandet för ”den mytiska metoden” och förklarade: ”Det är helt enkelt ett sätt att kontrollera och ordna, att skapa form och betydelse till det enorma panorama av meningslöshet och anarki som vår samtid utgör.” Man förstår att Eliot inte har så mycket till övers för sin egen tid. Han använder den mytiska metoden för att skapa en ironisk kontrast mellan det förflutnas storslagenhet och samtidens trivialitet och existentiella futtighet. Vi lever i ett öde land som förlorat kontakten med det som ger liv och ande.

Men den mytiska metoden kan lika gärna medföra en vardagens elevation, där det till synes triviala kan få en mytisk lyftning och den vanliga människan kan bli hjältars like. Och det är snarare så det fungerar hos Joyce. Hjalmar Gullberg skaldade att det mitt ibland oss kan gå en gud förklädd. Joyce visade att vi, utan att förstå det, kan möta en förklädd hjälte i form av en anonym irländsk annonsackvisitör med ungersk-judiska rötter och äktenskapsproblem. Denne Bloom är långt från krigiska dåd och muskelstyrka, men han har andra dygder som gör honom till en hjälte för vår tid och ett slags hjälte som världen skulle må bättre av.

Romanen har inte minst blivit ryktbar genom bruket av inre monolog och medvetandeström. Så är den ett utmärkt exempel på vad man brukar kalla vändningen inåt (the inward turn) inom den moderna romanen. Joyce var ingalunda ensam om att skriva inre monologer. Det kan räcka att påminna om hans samtida Virginia Woolf. Han var inte ens först med medvetandeflödets tankeström. Det var, förvånande nog, Lev Tolstoj som introducerade detta berättartekniska grepp, och det gjorde han redan mot slutet av 1870-talet. Det sker i Anna Karenina när Anna sitter i en droska på väg till järnvägsstationen och sin död. Här följer vi hennes vindlande och fragmentariska tankar och hur de omedvetet påverkas av intryck från omgivningen. Exakt samma teknik använder Joyce vid flera tillfällen i Ulysses. Men det stora kraftprovet är ändå det sista sådär femtio sidor långa kapitlet där Molly ligger och dåsar i sängen och där, för att travestera Cornelis Vreeswijks sång om Personliga Person, ”tankarna far precis som de vill, / och ingen hade kunnat gissa sig till / vad slags tankar hon hade. / Och det var ju bra det.” Men till vissa läsares förskräckelse lät alltså Joyce oss ta del av Mollys osorterade tankeflöde. Det är lite snuskigt här och där, men allt utmynnar i ett stort bejakande ”Ja” till kärleken och sinnligheten. Sedan ska det förstås sägas att hela denna medvetandeström utan skiljetecken mer är en litterär konstruktion än något slags realistisk registrering av faktisk hjärnaktivitet.

Till det karaktäristiska för Joyces fria förhållande till Homeros hör att det som är bokstavligt hos Homeros ofta blir bildligt hos Joyce. Odysseus hemkomst motsvaras visserligen av att Bloom efter dagens vandringar återvänder hem. Men det är ju ingen stor sak, eftersom det inte inneburit några egentliga hinder. Den viktiga hemkomsten är i stället hemkomsten till sig själv, livsförsoningen.

Romanens tolfte kapitel kan tjäna som ett bra exempel på Joyces relation till Homeros. Att just detta kapitel kan ställa till det för många läsare vet jag från mina kurser i litteraturvetenskap. Dert motsvaras i Odysséen av episoden med den enögde cyklopen. Han fångar Odysseus och hans män i sin grotta för att äta upp dem en efter den. Men Odysseus överlistar honom genom att supa honom full och sedan sticka en glödgad påle i hans enda öga. Sedan lyckas männen fly medan den blinde jätten förgäves slungar klippblock efter deras fartyg.

Joyce ger redan i första meningen den uppmärksamme läsaren en vink om att här är det episoden med cyklopen som ska recyclas: ”Jag stod just och pratade bort en stund med gubben Troy från D. M. P. vid hörnet av Arbour Hill och fananamma kom det inte en jävla sotare och höll på att sticka ögona ur mej med sin borste.” Signalen är förstås ”sticka ögona ur mej”. I ett hörn inne på puben Barney Kiernans sitter ”medborgaren” med sin skabbiga byracka. Och här går snacket om allt mellan himmel och jord. Men ideligen händer något märkligt i texten. Plötsligt börjar den låta som ett rättegångsreferat, en turisthandledning, en irisk saga, ett societetsbröllopsreportage, en medicinsk facktidskrift, en barnbok eller något annat. Vad är nu detta? Det är omöjligt att föreställa sig att någon därinne i puben skulle prata så där. Men partierna anknyter alltid till något som just sagts eller diskuterats på puben. Vid ett tillfälle ironiserar en av männen över någon som ”skulle fanimej ta ett ägg under en höna med silkesvantar på”. Direkt därefter läser vi:

Pott pott potaa. Kluck kluck kluck. Vår höna heter Svarta Liz. Hon lägger ägg. När hon lägger ägg är hon så glad. Pott. Kluck kluck. Då kommer snälla farbror Leo. Han sticker handen under Svarta Liz och tar hennes färska ägg. Pott pott pott pott pott potaa. Kluck kluck kluck.

Självklart är det inte mannen på puben som pratar här. Men vad är det i så fall som jag läser?

Man kan notera att alla dessa utvikningar, eller vad vi ska kalla dem, karaktäriseras av en stil driven så långt att den blir parodisk. Avsnittet om hönan Svarta Liz låter ju som hämtat ur en tämligen fånig barnbok. Och det är det som är poängen. Joyce ägnar sig helt enkelt åt en hel rad olika stilparodier. Men vad har de med cyklopen att göra? En hel del, faktiskt. Jag återkommer till det. Men låt oss nu betrakta medborgaren.

Han är en storvuxen man som ägnat sig åt kulstötning. Här etableras förstås en direkt parallell till cyklopen, jätten som slungar klippblock. Men medborgaren är också en skroderande och aggressiv irländsk ultranationalist med bestämda åsikter om allting. Denne intolerante besserwisser tål inga invändningar. Han är kort sagd enögd – inte bokstavligt, som cyklopen, men i överförd bemärkelse. Och här kommer även stilparodierna in. Man skulle kunna säga att Joyce i dessa roar sig med att skriva en ”enögd” prosa och därmed förlöjliga olika genrer och deras typiska stildrag. De har alltså ingenting med gänget på puben att göra utan är ett slags fristående språkliga kommentarer. Tillsammans utgör de en exempelsamling på olika genrer och stilar, som drivs så långt att de blir löjliga. Språkkonstnären Joyce roar sig kostligt.

Stämningen inne på puben blir allt mer hotfull, och den utsatte är Bloom. Saken blir inte bättre av att medborgaren förutom att vara nationalist är antisemit. Han uppfattar alltså Bloom med sin judisk-ungerska bakgrund som en dubbel främling trots att han är född på Irland. Bloom har också fräckheten att ifrågasätta medborgarens tvärsäkra påståenden och påpeka att det finns fler sätt att se på saker och ting. Mot cyklopens enögda världsbild och inbilska aggressivitet står Blooms förnuft, humanism och empati. På sitt lugna och ödmjuka sätt ger han dessutom prov på ett stort mod när han vågar stå emot den brutale medborgaren. Så blir han, i all sin vardaglighet, en förklädd hjälte värd vår beundran. Kapitlet slutar med att han ändå måste fly ur pubens grotta och rädda sig på en vagn som åker förbi. Han förföljs av medborgaren som kastar, nej inte ett klippblock men väl en kexburk (!) efter honom. Och så får hela kapitlet sluta som en bibelparodi där Bloom förvandlas till profeten Elia som på sin vagn far upp i himlen:

 

Och se, då kom såsom ett stort ljus över dem och de sågo vagnen där han stod uppfara till himmelen. Och i vapnen sågo de honom stå i en klädnad av ljus och strålande såsom solen, klar såsom månen och förskräckelig så att de i förfäran icke vågade upplyfta sina ögon. Och ur himlarna hördes en stämma den där ropade: Elia! Elia! Och han upphov sin röst och svarade: Abba! Adonai! Och de sågo hurusom han, ben Bloom Elia, bland änglaskaror uppsteg i klarhetens härlighet i fyrtifem graders vinkel över Donohoes krog i Little Green Street såsom en ärta utur ett blåsrör.

 

Ja, och såsom denna ärta for även Joyces roman rakt upp i ”klarhetens härlighet” på den litterära himlen – samtidigt som den landade och glatt studsade runt på borden på Donohoes krog i Little Green Street i Dublin. Fiktionen har sin egen logik.

__________

Sten Wistrand är docent i litteraturvetenskap och ingår i Kulturdelens redaktion.

PS. Romancitaten är hämtade ur Thomas Warburtons översättning Odysseus. För en senare översättning, nu med namnet Ulysses, svarar Erik Andersson. Jag har tyvärr inte tillgång till den senare där jag befinner mig i skrivande stund.