Scen: Haren och vråken på Stadra Teater
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen lördag, juli 2nd, 2022Stadra teater
”Haren och vråken”
Premiär den 1 juli 2022
av Lars Forssell
Regi: Lena Engqvist Forslund
Scenografi: Anna Westman
Kostym och mask: Agneta von Gegerfelt
Musikarr: Anders Ortman
I rollerna: Caroline Rauf (Ulla Winbladh), Amanda Kilpeläinen Arvidsson (Anna-Britta), Rune Jakobsson (Fredman), Jonas Hedlund (Bellman), Isabelle Moreau (Jacob Guntlack), Magnus Wetterholm (General Piper), Martin Preisler (Kapten Rytterstjärna), Niclas Ekholm (Baron Silvergrå), Neryse Klaassen (Pelle), Lasse Forss (Gubben Henrik), Eva Haldert (Gumman Tilda), Anton Hellberg (Kalle), Lovisa Carlson (Karna), Alfred Stenegård Norr (Adjutant). Theodora Källqvist (Fotsoldat) och barn från Nora kulturskola.
Rune Jakobsson som urmakare Fredman (foto: Dragan Popović).
En mäktig skröna möter oss i teaterladan i Stadra denna sommar. Med burleska infall och humor, men också övergrepp och ondska. Allt framspelat med den största spelglädjen jag upplevt under de nästan 25 åren av spelande vid Greckens strand. ALLA verkar spela med sådan förtjusning och glädje, även när historien är mörk.
Lars Forssells påhittade värdshus i Hagaparken norr om Stockholm rymmer ett fantastiskt persongalleri, ett färgrikt och poetiskt språk och en laddad handling. Stadra förvaltar det på ett imponerande sätt. Här sparas inte på kulorna, fast man måste spela in sekinerna på egen hand.
När ett skattefinansierat teaterhus i en närbelägen stad senaste tiden frestats att då och då anonymisera skådespelandet till förmån för experimenterande, är det en sådan glädje att sitta i Stadras träbänkssalong och se den oförblommerade spelglädjen vinna triumfer.
Lasse Forss och Eva Haldert som Gubben och Gumman (foto: Dragan Popović).
Lasse Forss och Eva Haldert sätter den burleskt komiska tonen från första början som det gamla paret utanför värdshuset. Forss är oemotståndlig och Haldert har jag aldrig sett bättre och säkrare.
När sedan urmakaren Fredman, i form av Rune Jakobsson, dyker upp, törstig och skitig blir det saligt roligt. Jakobsson som brukar spela finstämda roller med små medel är nog det största utropstecknet när han här är precis tvärtom!
Martin Preisler som kapten Rytterstjärna och Isabelle Moraeau som Jacob Guntlack (foto: Dragan Popović).
Maskören Agneta von Gegerfelt har skapat suggestiva, men inte överdrivna, anleten. Det gäller inte minst stortjuven Jacob Guntlack, där maskören totalt förvandlat den vackra Isabelle Moreau till en diaboliskt blickande, mustaschprydd man. Bellman dyker naturligtvis upp också. Jonas Hedlund begår sin Stadradebut. Men det är en lustigt innehållslös roll, som Hedlund ändå förmår göra med en stor karisma.
Amanda Kilpeläinen Arvidsson som Anna-Britta och Caroline Rauf som Ulla Winbladh (foto: Dragan Popović).
Caroline Rauf som spelar Ulla Winbladh imponerar nog allra mest. Hon växer i rollen och vidgar med sitt explosiva, övertygande spel handlingen till en berörande berättelse om den 11-åriga gatflickan som överlever den manliga maktvärlden, sparar pengar för att till slut kunna köpa sitt eget värdshus och därmed ett självständigt, värdigt liv. Där skyddar hon sin dotter från att råka lika illa ut som hon själv gjorde.
Neryse Klaassen som Pelle och Niclas Ekholm som baron Silvergrå (foto: Dragan Popović).
Men de undkommer ändå inte den manliga makten. Det är den 19 augusti 1772. Dagen för Gustav III:s statskupp. Soldaterna samlas i huvudstaden, så även kring värdshuset. En hotfull klang ligger dovt bakom det färgstarka persongalleriet. Snart inträffar det som Ulla fruktat mest av allt.
Regissören Lena Engqvist Forslund har gjort ett mästerligt jobb. Bara att placera ut de 15 aktörerna naturligt på den trånga scenen, men också att få varje detalj så väl fungerande. Hon ser pjäsens skildring av övermakt och envälde som en parallell till Putins maktutövande och krig i Ukraina. Först hade jag svårt för det, men när kaptenens övergrepp på dottern i huset inträffar, är det som att se en blixtbild av de ryska terrorbombningarna på oskyldiga i Mariupol och Kiev. Pjäsens titel är ju också historien om rovfågeln vråken som jagar ner den flyende haren.
Magnus Wetterholm som general Piper (foto: Dragan Popović).
Enda invändningen jag kan göra är, att uppsättningen skulle vunnit lite på att kortas här och där. Från den ovanliga inledningen med att hela ensemblen i tur och ordning går fram och tackar, tar det tre timmar (inklusive paus) till att de tackar på riktigt. Några av turerna i första akten och en alltför lång väntan i början av andra, kunde vi ha gått miste om.
Men summa summarum har nog Stadra sällan lyckats rymma så mycket i en och samma uppsättning. Humor, poesi och svartaste drama. Allt serverat i Stadras numera omisskännligt och varmt publikälskande stil, personifierad av ledaren Magnus Wetterholm.
__________.
Martin Dyfverman
