CD: Filmstjärnesymfoni av Charles Koechlin
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, juli 4th, 2022
Charles Koechlin: The Seven Stars’ Symphony; Vers la voûte étoile (Naxos). Speltid: 56’29.
Sinfonieorchester Basel, Ariane Matiakh (dirigent)
Betyg:
–
–
Född 1867 är Charles Koechlin generationskamrat med Debussy och Ravel. Liksom dessa är han en raffinerad klangskapare som kan hantera en orkester på det mest delikata sätt och skapa skira och glimrande impressionistiska tonvävar. Det visar han inte minst i De sju stjärnornas symfoni. Tro nu inte att den har något med Sjustjärnorna, eller Plejaderna, att göra. Koechlins stjärnor hittar vi inte i rymden utan på silverduken och i drömfabriken. Efter att ha varit skeptisk till filmmediet blev Koechlin entusiastisk, och 1933 var han klar med sin musikaliska hyllning till sju av sina idoler.
Lilian Harvey 1932
Douglas Fairbanks möter vi en orientaliskt soldallrande dagdröm, och Marlene Dietrich tillägnas en förföriskt vacker sats. Den älskvärda Lilian Harvey beledsagas av en spröd celesta och den gåtfulla Greta Garbo av en ondes Martenot. Musikens ofta drömska stämningar bryts av Emil Jannings och, inte minst, av Clara Bow. Hon, 20-talets ”flickan med Det”, får bilda symfonins scherzo. Finalen, som med sina femton minuter skulle kunna fungera som en fristående tonmålning, har reserverats för den kapriciöse Charlie Chaplin.
Greta Garbo 1931
Passande nog avslutas albumet med tondikten Vers la voûte étoile (Mot stjärnvalvet), en visionär orkesternocturne där nattens lysande himlakroppar får glimma.
I texthäftet undrar man varför Koechlin är så negligerad som tonsättare, och det kan man verkligen fråga sig. Visserligen har Heinz Holliger gjort mycket för att föra ut hans musik, men ändå står han oförtjänt i skuggan. Låt oss hoppas på en ändring nu när fransyskan Ariane Matiakh ser till att Basels symfoniorkester sensuellt smeker fram hans toner.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
