Hem » Krönika » Fotbollens svartvita hjärtan

Fotbollens svartvita hjärtan

Flera tidigare avgångar hade blivit försenade eller inställda. Vi var många som skulle med Öresundståget mot Helsingborg. Det visade sig också att det saknades luftkonditionering. Jag satt helt stilla med jackan i knät och tittade ut genom fönstret. Svetten rann. En man snett emot samtalade med en kvinna med käpp. Han sa att han tyckte att Lund var en av Sveriges vackraste städer och att han bodde i en funkislägenhet från trettiotalet med fiskbensparkett.

Väl framme i Landskrona frågade jag mig fram om vägen. Någon pekade mot en busshållplats. Jag läste på skylten att det skulle dröja tio minuter innan nästa avgång. Jag gick in i en matbutik, letade efter vatten, men ändrade mig och gick ut igen.

På bussen satt en kvinna som pratade i telefon, en familj som skulle till biblioteket och en kille och en tjej som var på väg hem från jobbet. När killen sa något om att tjejen bytt frisyr skrattade hon. Innan hon gick av vid miljonprogramsområdet Silvergården pekade han mot husen en bit bort där han själv bodde. Jag kunde se en sydafrikansk flagga på ett av tjejens smycken när hon gick förbi mig på väg ut.

Flera resenärer flyttade sig så att ett äldre par som steg på kunde sätta sig i mitten med plats för rollator. Just då, i detta ögonblick, föreställde jag mig bussen som en kommunistisk urcell. Kvinnan som talade i telefon sa något om att Landskrona Bois skulle spela mot Örebro SK. Kanske skulle hon dit själv. Jag spanade ut genom fönstret för att vara beredd om jag kunde se idrottsplatsen. Vid ändhållplatsen, miljonprogramsområdet Koppargården, kunde jag se strålkastare som jag antog hörde till arenan. Jag var på väg att resa mig och gå av, men busschauffören sa att jag skulle åka med ytterligare en bit. Vi gjorde en paus. Föraren drack ur en termos. Jag antog att han hade kall dryck i den en dag som denna. När vi kom fram hade buss nummer ett mot Koppargården blivit buss nummer två mot Västra Fäladen, om jag förstått det hela rätt.

Det visade sig att det äldre paret var Boissupportrar och också skulle gå på fotboll. Jag berättade för dem att jag var född i Örebro men bodde i Malmö och att det var första gången jag besökte Landskrona IP. Vi anlände ganska tidigt, nästan en timme innan avspark. Inne på kansliet fotograferade jag av någon kod, fyllde i personuppgifter och valde vilken slags biljett jag skulle ha. Här såldes även svartvitrandiga fotbollströjor och en bok om Landskrona Bois. Jag gick till inträdet för bortasupportrar, ena kortsidan, en ståplatsläktare i betong, på baksidan fanns några toaletter och en kiosk. Jag beställde en tjock grillad och en flaska vatten. Gick uppför trapporna och satte mig mot väggen högst upp på läktaren. De båda lagen värmde upp. ÖSK:s nye målvakt, William Eskelinen, stod först felvänd från målet, sedan på given signal gjorde han sig beredd och ställde sig i position för långskott från vänsterkanten. Jiloan Hamad och Ahmed Yasin spelade gris tror jag med några lagkamrater som jag inte kände igen. De skulle passa bollen i luften till varandra. Ibland bråkade de på skoj om vem som hade missat och vems fel det var. Jag tänkte på det här med att vara del i ett lag, i ett kollektiv. Att träna ihop, resa ihop till bortamatcher. Hur mycket det måste finnas i såna bitar. Att funka ihop och trivas ihop.

Runt omkring mig stod unga män i bara överkroppar och shorts utrustade med banderoller och trummor från supporterfalangen Ultras Nikolai. Även barnfamiljer och äldre män. Numerärt tror jag inte bortasupportrarna var underlägsna hemmasupportrarna som fyllde kanske halva ståplatsläktaren längs ena långsidan. Idrottsplatsen var en klassisk betonganläggning. Men det var bara läktare på tre av fyra sidor. Sittplats med tak längs andra långsidan. På andra kortsidan stod några baracker istället för läktare. Det spelades en hel del skånsk reggaemusik i högtalarna. Jag kunde urskilja en cover på ”Oh boy” och undrade hur långt det var härifrån till Peps Perssons Vittsjö. Jag tänkte på att flera reggaeband kom från Landskrona, däribland Svenska Akademien. Jag tänkte på doktorandkollegan som forskar om svensk reggaekultur. Ett avhandlingskapitel handlar om reggaeartisten Peps Persson, som ska ha gjort en uppdelning mellan norra och södra Skåne. ”Det finns betydligt fler kloka gummor och trollkarlar uppe i Göinge än nere på slätten. Det är annat folk där uppe”, sa han i en tidningsartikel. Vad är då Landskrona? Är det gränslandet mellan nord och syd? funderade jag. Jag tänkte också på att jag kunde veva fram den exakta bildrutan när jag såg den här doktorandkollegan för första gången när hon var på väg ut från själva modulen, eller kontorslandskapet, och in till köket inne på Orkanen där jag satt på en stol. Det blir snart fyra år sedan.

Jag tyckte att Landskrona Bois dominerade och var klart vassare i sina anfall. När ÖSK höll i bollen hände ingenting. Jag kunde inte se några linjer i spelet. Inget grundspel. Det var omöjligt att se något mönster. Det saknades dessutom en ledargestalt. Både Kevin Walker och Jiloan Hamad försökte, men de var inte tillräckligt skickliga spelare för att fylla den rollen. Så uppfattade jag det. Hamad tvingades kliva av i andra halvlek på grund av skada. Landskrona Bois tog ledningen för andra gången med 2–1. ÖSK lyckades aldrig svara med någon offensiv. Det kom ingen forcering. Ahmed Yasin byttes in på kanten. Han gnällde på domare och medspelare men lyckades inte skapa några målchanser. Det var frustrerat. Men framför allt var det tamt. Det var slående att ingen i bortaklacken sa något om ÖSK:s undermåliga insats. Några tappra supportrar fortsatte att mana på laget. Krisen var så djup att det var svårt för oss att ta in. Så tolkade jag situationen. Det blev allt mörkare på himlen. När regnet till sist föll tog jag skydd inuti en liten öppning under läktaren. Jag såg inte längre någonting av spelet. När regnet avtog kröp jag fram och följde sista minuterna. Det hände fortfarande ingenting. Det var ett antiklimax.

Vid busshållplatsen träffade jag en Boissupporter. När han var 14 år hade familjen flyttat från Landskrona till Höganäs där pappan hade fått arbete inom Brandförsvaret, som Boissupportern uttryckte det. Både Boissupportern och hans bror hade gått i pappans fotspår och själva också blivit brandmän. Boissupportern hade följt sitt favoritlag sedan sextiotalet. 1971 hade laget gått upp i allsvenskan. Enda titeln var vinsten i Svenska Cupen 1972. Favoritspelarna hade varit Hasse Persson och Claes Cronqvist. Den senare hade ingått i VM-trupperna 1970 och 1974. Han var känd för att vara tuff i närkampsspelet. Den förre var anfallare med ett farligt skott. Dessvärre hade han alkoholproblem. Det hände att lagledningen fick åka till Köpenhamn och hämta honom efter en blöt utekväll. På den tiden var det alltid avspark 13.30 på söndagar. När Hasse Persson skulle skriva proffskontrakt med ett italienskt lag hade han kommit onykter till mötet. Det blev ingen uppgörelse.

Boissupportern var stressad när vi kom till stationen. Helsingborgståget skulle avgå inom ett par minuter. Ändå tog han sig tid att visa hur jag skulle gå genom tunneln för att komma med Malmötåget.

Magnus Gustafson

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree