CD: Symfonier av Tālivaldis Ķeniņš:
Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, september 23rd, 2022
Tālivaldis Ķeniņš: Symphonies Nos. 2*, 3 & 7° (Ondine/Naxos). Speltid: 68’00.
Tommaso Pratola (flöjt)*, Egils Upatnieks (oboe)*, Mārtiņš Circemis (klarinett)*, Zanda Švēde (mezzosopran)°, Latvian National Symphony Orchestra, Andris Poga (dirigent)
Betyg:
Med det här albumet avslutar Ondine sin kompletta utgåva av den lettisk-kanadensiske tonsättaren Tālivaldis Ķeniņš åtta symfonier. Den andra symfonin (1967) är mer känd som ”Sinfonia concertante”, då den ger solistiska roller åt flöjt, oboe och klarinett. Hjärtat är den vackra långsamma satsen som bygger på en vaggsång från ursprungsfolket Mi’kmaq vid den kanadensiska Atlantkusten. Även tredje symfonin (1970) består av tre satser, och här möter vi det tonspråk som mer eller mindre karaktäriserar även de senare symfonierna. Det är fast förankrat i en rätt tuff och sträv modernism med markerade rytmer och slagverk men som inte heller skyr det melodiska. Som svensk kan man associera till Dag Wiréns och Hans Eklunds symfonier. Den sjunde symfonin (1980) betraktas som Ķeniņš mest personliga och avslutas med att en mezzo-sopran, här Zanda Švēde, ansluter och sjunger en dikt av tonsättarens far. Det är ett känslostarkt verk som tar ett fast grepp om åhöraren.
Jag har inga andra inspelningar att jämföra med, men de lettiska symfonikerna under Andris Poga övertygar rakt igenom, och Ondine garanterar att den kraftfulla musiken får den ljudkvalitet den kräver och förtjänar. Tālivaldis Ķeniņš tillhör knappast 1900-talets mest kända tonsättare, men de här inspelningarna lyfter oerhört förtjänstfullt fram hans musik. Om jag skulle rekommendera en skiva att börja med är det den med symfonierna nummer 5 och 8, och sedan skulle jag fortsätta med symfonierna 4 och 6. Men har man hört någon vill man höra alla.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
