Hem » Recension, Scen » Scen: Dödsfällan på Örebro Teater

Scen: Dödsfällan på Örebro Teater

Dödsfällan

Örebro Teater. Premiär 24 september

Av Ira Levin

Regi: Rikard Lekander

Scenografi och kostymdesign: Richard Andersson

Ljuddesign: Joakim Brink

Mask- och perukdesign: Giovanni Indelicato

Medverkande: Dejmis Rustom Bustos, Fanny Färingö, Jonas Hedlund, Linus Lindman och Maria Simonsson Thulin.

 

Foto: Sören Vilks (Örebro Teater)

Iskall spänning, blixtsnabba tvärvändningar och oförutsägbar handling. Så är Ira Levins ”Dödsfällan” och Rikard Lekander visar sin mästerliga spänningsbegåvning i regin av den. In i minsta detalj sitter instruktionen och du får som publik känna både det krypande obehaget när du tror att du vet vad som ska hända – och överraskningen när något helt annat händer.

Så härligt att njuta av en välskriven pjäs i händerna på en kompetent regissör och likaså ensemble.

Nu är karaktärerna inte särskilt djupgående, men det hör liksom deckaren eller thrillern till. Handlingen är viktigare än nyanserna i rollernas psyke. Ändå finns många undertoner i huvudrollerna: Linus Lindmans bittre före detta succéförfattare, som han gör med stort känsloregister och Dejmis Rustom Bustos´ yngre dramatikerelev, som visar fram allt fler och nya lager i sin person.

Foto: Sören Vilks (Örebro Teater)

Maria Simonsson Thulins hustru känns aningen för våpig – i alla fall till en början. Även hon genomgår en förvandling – och Fanny Färingö lite överdrivet karikerad som det synska mediumet som känner vad som i hemlighet hänt i det slutna rummet.

Ja, vi har alltså det slutna rummet, läckert uppfört av scenografen Richard Andersson. Vi har några få personer och vi har förstås mord. Allt uppfyller alltså pusseldeckarens kriterier. Men här är det snarare thrillerns och de snillrika vändningarna i handlingen som dominerar. Jag tänker på den superba SleuthSpårhunden där endast två roller leker ett intrikat mordspel, senare som film med titeln Skuggspel (rekommenderas). Där, liksom här, läggs ledtrådar ut, inte för att vi ska gissa på mördaren, utan för att lura oss tro att vi vet vad som ska hända. Ett sätt att lura oss är att spela upp en pjäs i pjäsen, en metapjäs som för oss på villospår.

Ja, Lekander har oss i sin hand. Hela vägen – och mer än så, faktiskt. För när vi tror att det är slut. Så är det inte det.

Teatersäsongen i Örebro har börjat – riktigt, kusligt bra!

__________

Martin Dyfverman

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree