SACD: Kantater av Maurice Ravel

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, oktober 4th, 2022

Maurice Ravel: Cantates pour le Prix de Rome (BIS/Naxos). 2 cd. Speltid: 78’07 + 24’04.
Véronique Gens, Vannina Santoni, Clarisse Dalles (sopran), Sophe Koch, Janina Baechle (mezzo-sopran), Julien Behr, Michael Spyres, Mathys Lagier (tenor), Jacques Imbrailo (baryton), Chœur de la l’ONPL, Orchestre National des Pays de la Loire, Pascal Rophé (dirigent)

Betyg: 

–

Det franska Rom-priset har fått herostratisk ryktbarhet för juryns närmast osvikliga förmåga att missa de verkliga begåvningarna.* Till dem som envetet och fruktlöst försökte få det hörde Maurice Ravel. Tre år i rad skickade han hoppfullt in kantater för bedömning: Myrrha (1901), Alcyone (1902) och Alyssa (1903). De sökande skulle i en första omgång skicka in en fuga ett körstycke. Här skedde den första sållningen. Sedan var det dags för en kantat i form av en opera-scen.

Det är ytterst sällan som Ravels kantater framförs idag och man hittar dem knappt på skiva. För 22 år sedan dök de i alla fall upp med Michel Plasson som dirigent. Men nu är det dags för en ny inspelning, denna gång med Orchestre National des Pays de la Loire under Pascal Rophé och ett antal utmärkta sångare, där Véronique Gens torde vara den mest kända. Vi får också fem körsånger som Ravel försökte fresta juryn med mellan 1900 och 1905.

Detta är så att säga Ravel före Ravel, som om han ännu inte riktigt hittat sin stil. Å andra sidan skrev ”Jeux d’eau” redan 1901 och den helt underbara stråkkvartetten 1902–03. Så det är väl också så att han medvetet försökte göra prisjuryn vänligt stämd med ett något mer konventionellt och senromantiskt tonspråk. Man skulle kunna säga att det pekar mer bakåt än framåt – men ack så snyggt han pekar, t.ex. mot Massenet, Bizet och Saint-Saëns och vid något tillfälle mot Rimskij-Korsakov. Och visst låter det lite Verdi för ett ögonblick i slutet på Myrrha? Kan Ravel rent av ha varit på skämtsamt humör och tänkt att en förstulen hälsning till italiensk opera borde passa i samband med Rom-priset? Men här finns också partier som förebådar den skimrande sångcykeln Shéhérazade (1904).

Det rör sig alltså om tidiga verk, men redan här visar Ravel hur suveränt och sensuellt han handskas med orkesterklangerna, och det stormande havet i Alcyone är ett riktigt häftigt mellanspel. Men just kantater låg väl inte Ravel så varmt om hjärtat, vilket också framgår av att han aldrig återvände till formen. Att de sedan inte låter så ravelska kan man mycket väl leva med, för de låter ruskigt bra. Det är musik att skamlöst avnjuta och berusas av. Och visst är det spännande och roligt att ha fått den här kanske lite oväntade sidan av Ravel tillgänglig i en härlig inspelning.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

* Jag är lite orättvis. Bland pristagarna från 1800 och framåt hittar man i alla fall Berlioz, Gounoud, Bizet, Massenet, Debussy, Schmitt, Boulanger, Dupré, Dutilleux.