Pizzaminnen
Krönika fredag, oktober 7th, 2022
Min första favoritpizza var inbakad, som jag då kallade Calzonen, på Lunkans restaurang i Köping. Jag minns att det fanns en som hette Kalaspizza på menyn. Det var räkor på den. Jag tror att det var mammas favorit. Men jag är inte riktigt säker. Andra pizzor som beställdes i familjen tror jag var Capricciosa och Quattro Stagione. Senare har jag hört att Lunkans var tidiga med att haka på pizzatrenden. En av pizzabagarna ska ha hetat Lasse Jäderlund. Enligt rykten ska han ha samlat pengar i fickan och rest på safari till Afrika. Två andra pizzabagare ska ha hetat Jukka och Johan.
Det fanns inte så många ställen som gjorde pizzor när jag var liten och det var högtidligt och festligt med den här maträtten. Det kunde vara en fredags- eller lördagsfestlighet hemma på Diskusgatan. Ibland satt vi på Lunkans i deras bås som de hade då. Senare öppnade en pizzeria på Nygård som vi testade. Det kan ha varit när jag gick i mellanstadiet eller högstadiet. Jag fick i uppdrag att cykla och hämta beställningen. Jag hade alla kartongerna i en påse på styret. När jag kom hem upptäckte jag att det var alldeles varmt längst ner i kassen. Jag visste inte varför. Det visade sig att alla ingredienser, tomatsås, ost och skinka med mera, hade åkt av pizzorna och låg i hörnet. Vi försökte rädda upp situationen genom att skrapa tillbaka allt. Men jag minns att mamma var ledsen.
Jag tror att den här exklusiviteten kring pizzan avtog efterhand. Det var framför allt när jag var liten som vi hade de här pizzakvällarna hemma. Jag började äta pizza på egen hand när jag i tonåren såg mig om i Örebro och Stockholm. Jag övergav den inbakade. Jag tror att jag kan ha beställt en Hawaii på Storgatan i Örebro efter att jag och en kompis gått och tittat på skivor på Folk å Rock och andra skivbutiker.
När jag flyttade till studentrum på Smålands Nation i Lund fanns två billiga hak vid Mårtenstorget. De hette Donner och Sesam. De låg bredvid varandra och kanske var det priskrig. Man kunde köpa en pizza hos dem för runt tjugo kronor. Nu var Vegetariana min nya favorit. När jag hälsade på min kompis Holger i Düsseldorf blev jag förtjust i stadens goda spenatpizzor med vitlök. Jag har förgäves sökt efter likadana hemma i Sverige. I kvarteret Caroli där jag först bodde i Malmö fanns spenatpizza på menyn. Likaså på ett ställe i Trelleborg. Men båda gångerna blev jag besviken.
I kvarteret dit jag nu flyttat, Slottsstaden i Malmö, finns en pizzeria som jag besökt flera gånger. Lokalen är minimal. När jag tar ett kliv står jag bredvid bakbordet. Ett kliv till och jag hade varit inne i ugnen. Jag har lärt känna familjen lite grann som äger pizzerian. De tog över den för fyra månader sedan. Det är pizza efter Malmömodell där man får sås uppe på. Sent på midsommarafton när jag satt och väntade på min beställning läste jag på menyn. Jag fastnade för två pizzanamn: Sven Special och Lasse Special. Jag frågade om namnen. Då sa pizzabagaren att de ärvt menyn från förra ägaren. Varken han eller någon annan kunde säga något om bakgrunden till Sven Special och Lasse Special. Han som gjorde min pizza hade bara varit i Sverige i sju månader. Han talade ändå hygglig svenska. Han var som jag förstod det släkting till de övriga som driver stället. De satt ute på trottoaren och åt när jag kom. Man kan säga att jag störde dem med min sena midsommarbeställning. Pizzabagaren studerar internationell utveckling, ett masterprogram på Lunds universitet. Det mesta av undervisningen sker på engelska om jag fattade rätt.
De är vänliga på den här pizzerian. De säger alltid välkommen när jag stiger på och ha det bra när jag går därifrån. En gång fick jag hjälp att sätta fast pizzakartongen på cykelns pakethållare. De hälsar även när jag möter dem ute i kvarteret. Jag har på kort tid blivit lite av stammis.
—
Magnus Gustafson
