Tillbaka till Mölle
Krönika torsdag, november 24th, 2022
På förmiddagen hade jag zoommöte med doktorandkollegan Anna från Göteborg. Vi gick igenom en avhandlingstext som vi ska kommentera på forskarskolans höstinternat i badorten Mölle. Texten har titeln Rome c. 900–1350 and its pilgrims. Vi skrev ned några punkter som vi vill ta upp. Anna ska mejla ett worddokument.
För tre år sedan när vi senast var i Mölle skulle jag kommentera två avhandlingstexter och hade inte läst någon när vi åkte dit. Jag läste dem på mitt hotellrum och var tvungen att hoppa över seminarier för att hinna med. Jag hade varit sjukskriven i en vecka. Jag hade haft en kris. Därefter hade jag deadline för en artikel till en antologi. Jag skrev artikeln ”Outsidern, narren och fackombudet”, om vittnesroller i samtida arbetarlitteratur. Jag tror att jag blev klar precis innan Möllekonferensen. Det gav mig styrka att jag lyckades slutföra det, att jag klarade deadlinen.
Samtidigt var jag alltså oförberedd inför internatet. Jag hade med mig löparskor. Sprang en runda på förmiddagen. Tog ett dopp i havet framåt kvällen. Båda kvällarna hade jag Victoria Höög som middagssällskap. Vi talade om idéhistorikerna i Lund, Svante Nordin, Gunnar Broberg och Sten Högnäs som hade dött i sextioårsåldern. Vi talade också om Victoria Höögs egen forskarkarriär. Hon hade bytt handledare, från Svante Nordin till Gunnar Broberg. Hon hade haft två arbetsplatser, dels på filosofiska institutionen i Kungshuset, dels på gamla idéhistoriska institutionen som var ett vackert hus, numera omgjort till nån friskola eller dylikt.
Jag hade själv läst idéhistoria a- och b-kurs i det där huset. Jag sa till Victoria att jag hade tyckt om hennes kurs i genusteori. Jag gillade att hon var så ambitiös och att hon gav så mycket ansvar till oss studenter och trodde på oss så mycket. Jag minns att jag höll ett föredrag på ett av seminarierna om den vite masochistiske mannen utifrån en läsning av journalisten Lars Weiss memoarer Framgångsfällan. Weiss hade blivit utbränd, men han hade hela tiden behållit cowboystövlarna på. Jag minns också hur vi studenter stod och hängde utanför på trappan i pauserna och rökte. Vi blev ett gäng i den där studentgruppen som umgicks och festade ihop. En av dem drev också studentradioprogram där jag och Polaren Pär gjorde olika satiriska inslag. Vi medverkade ett par gånger, sen rann det ut i sanden.
Det nybyggda LUX, där historiker, idéhistoriker och konsthistoriker med flera numera är samlade, är själlöst. Victoria vantrivdes, sa hon. Det var nåt med ljuset. Frånvaron av solljus. Hon sa att hon räknade ner dagarna till pensionen. Hon sa att hennes doktorand var begåvad, men att det nästan gick för lätt för honom, han skrev för lätt. Hon beskrev alltså detta som en brist. Det var intressant tyckte jag.
Jag berättade att jag varit sjukskriven och att jag inte trivdes i min bostad i Malmö. Victoria tyckte att jag skulle flytta till Höör. Det var en fin stad på lagom pendlingsavstånd, minns jag att hon sa. Tre år senare bor jag fortfarande kvar i Malmö, fast i en annan lägenhet, i en annan stadsdel. Jag vet inte om jag trivs. Jag vet inte heller om jag skulle trivas bättre om jag flyttade igen. Man kan inte flytta ifrån sig själv, som min mentor Beata sa och hänvisade till ett citat av Horatius. Det är kanske det jag försökt att göra.
Victoria Höögs doktorand, som alltså enligt henne hade alltför lätt för sig, har disputerat. Själv arbetar jag med sista kapitlet i avhandlingen om Agda Östlund. Kapitlet ska handla om abortfrågan i riksdagen under tjugo- och trettiotalet. På årets internat ska jag presentera ett utkast till en artikel, som i omarbetad form ska ingå som näst sista kapitlet i min avhandling. Artikelutkastet har titeln ”Gender-identifying ballot papers following universal suffrage in Sweden”.
Victoria Höög tror jag inte kommer att vara på plats. Senast jag träffade henne var på disputationen i vintras. Hon kom fram till mig under middagen och frågade hur det gick med forskningen. Vi växlade några ord. Opponenten hade druckit en hel del vin. Nu lät omdömet annorlunda än tidigare på dagen. Höögs doktorand hade skrivit en bra avhandling, men en dålig bok, har jag för mig att han sluddrade fram.
Nästa morgon samlades vi, precis som förra gången, mittemot stationen vid Icabutiken i Lund. Busschauffören hade inte lyckats parkera på avtalat ställe. Bussen stod runt hörnet. Satte mig bredvid etnologen Jonas, som forskar om bastuklubbar som mötesplatser för homosexuella. Vi satt i mitten, bakom oss Lundadoktorander och framför oss ledningen för forskarskolan. Jonas sa att hans handledare, som bodde i Höganäs, skulle cykla till Mölle.
När vi ankom till hotellet ställde vi bagaget inne i ett kontor bredvid receptionen. Inne i matsalen fanns smörgåsar och kaffe. Jag gick fram och hälsade på Martina från Bielefeld. Hon skulle kommentera våra utkast till internationella artiklar. Vi hade träffats tidigare i Tyskland. Vi slog oss ned tillsammans med Jonas och Anton. Det var första gången jag träffade Anton. Han sa att han forskade om nukleär 1900-talshistoria. Han hade rest över hela världen och samlat in aktivisters vittnesmål från provsprängningar av kärnvapen.
—
Magnus Gustafson
PS. När Ivar Lo badade i Mölle
Turisthotellet i Mölle lades ner för ungefär tio år sedan. Köparen, som gjorde om hotellet till bostadsrätter, ska ha gjort en god affär. Verksamheten drevs i många år av samma familj. En av stamgästerna var arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson. Redan i februari ringde han och bokade rum för sommaren. Han bokade alltid rum 3.
Hotellpersonalen brukade hämta honom på flygplatsen i Ängelholm. Efter att han satt sig i framsätet och lagt baskern i handskfacket startade den färd som beskrivs som en eriksgata i boken När synden kom till Mölle, del 2: ”Vi tar väl den gamla vägen förbi Jonstorp och Höganäs”, ska Ivar Lo ha sagt utan att förvänta sig något motförslag. Sedan bad han chauffören göra ett stopp utanför biblioteket i Höganäs där han hade ett ärende. Någon gång bad han chauffören sänka farten så att han kunde ta in miljön.
