SACD: Tre svenska pianokonserter (Laura Netzel, Andrea Tarrodi, Sven-David Sandström)

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, januari 2nd, 2023

Laura Netzel: Piano Concerto; Sven-David Sandström: Five Pieces for Piano and Orchestra; Andrea Tarrodi: Stellar Clouds – Piano Concerto No. 1 (BIS/Naxos). Speltid: 79’50.

Peter Friis Johansson (piano), Gothenburg Symphony Orchestra, Ryan Bancroft (dirigent)

Betyg:

 

Intresset för äldre kvinnliga tonsättare bara ökar, vilket också ger avtryck på skivutgivningen. I Sverige är det inte minst Amanda Maier och Elfrida Andrée som uppmärksammats, men även Helena Munktell, Valborg Aulin, Ida Moberg och den här aktuella Laura Netzel (1839–1927) som under sin levnad var flitigt spelad på kontinenten. Till skillnad från de flesta andra i Sverige vid den här tiden, med undantag för Emil Sjögren, var hon franskinspirerad. Det fick Peterson-Berger att härskna till och avfärda henne som ”den stockholmska musikdilettantismens mest hersklystna och fransosgalna skyddspatronessa”. Så kunde det låta när P.-B. Var i farten.

På en ny skiva presenteras hennes pianokonsert från 1897. Av någon anledning lämnade hon den ofullbordad; partituret slutar abrupt 200 takter in i finalsatsen. Det innebär att de sista fyra minuterna vi hör är en rekonstruktion, närmare bestämt av pianisten Peter Friis Johansson. Enligt texthäftet har det även i övrigt, som en följd av ”åtskilliga tekniska brister”, krävts ett omfattande redigeringsarbete för att få till en spelbar version. Friis Johansson nämner i sin kommentar att han i hennes tonspråk tyckt sig ”skönja en stark skapandekraft, en kvinna som hade mycket att uttrycka men som samtidigt kanske inte helt besatt en fullärd mästares alla verktyg” – varför han som ”rekonstruktör” sett som ”sin främsta uppgift att realisera verkets inneboende potential”. Exakt vad detta betyder vet jag inte. Hur som helst kan vi nu höra en stort anlagd senromantisk, och inte alltför fransk, konsert med en anslående och flott inledning och en rad fina partier. Det är onekligen anmärkningsvärt att Netzell satsade så stort i en tid när kvinnliga kompositörer snarare förväntades hålla sig till småskaliga verk för hemmabruk. Men, om jag ska vara ärlig, hör trots allt inte konserten som helhet till de mer angelägna.

De två andra verken på skivan står Friis Johansson nära på ett annat sätt. De är nämligen skrivna direkt för honom.

Sven-David Sandströms Five Pieces for Piano and Orchestra (2017) hör till tonsättarens sista verk. Titeln indikerar tydligt att han inte ser det som en sammanhängande konsert utan lite mer opretentiöst som fem mer eller mindre fristående stycken. Det är som Sandström här uppnått en frihet där han tillåter sig att göra lite och låta lite som han vill för att slutligen liksom bara låta musiken rinna ut. De är lekfullt och infallsrikt och skulle som devis kunna ha några ord av Fröding: ”Så jag målar, donna Bianca, ty det roar mig att måla så.”

Andrea Tarrodis Pianokonsert nr. 1 (2015) börjar suggestivt mullrande, och som så ofta hon använder sig av orkesterns hela färggranna klangpalett. Hon har inte heller nöjt sig med en torr genrebeteckning utan gett verket det fantasieggande namnet ”Stellar Clouds”. Tarrodi har ibland förts samman med sina kolleger Britta Byström och Ylva Skog och en sak som de har gemensam är dragningen till Maurice Ravel. Och aldrig har den väl varit tydligare än här hos Tarrodi, när hon mer eller mindre citerar Ravels ”Ondine” ur pianosviten Gaspard de la nuit. Det är en raffinerad konsert med ett ståtligt och fanfarliknande slut – tror man. Men så hörs några spröda klanger på pianot och allt faller till ro.

Det är en skiva som spretar musikaliskt, men det är bara spännande – även om det blir lite knepigt med betyget. Och den hålls förstås ihop av Peter Friis Johansson, som tycks mig idealisk i alla tre verken, och Göteborgssymfonikerna under Stockholmsfilharmonikernas tillträdande chefdirigent Ryan Bancroft.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.