Frukost på Hotell Zinkensdamm

Inlagd av Kulturdelen Krönika lördag, februari 11th, 2023

Ingen Henrik Arnstad-föreläsning idag i frukostmatsalen på Hotell Zinkensdamm. Igår satt han i ett hörn och talade i telefon. Jag kunde höra spridda ord som ”socialdemokratin”, ”ministern” och ”Wigforss”. I mars tror jag det är som hans biografi om Ernst Wigforss kommer ut. Har gjort två våfflor idag. Lönnsirap på. Inte använt våffeljärnet tidigare. Kanske jag tog mod till mig för att det var färre gäster. Det fanns tid att pröva sig fram. Ska snart åka till Arbetarrörelsens arkiv i Flemingsberg och titta igenom lite som jag inte hann i tisdags. Tänkte göra ett kort besök. Bläddra igenom Morgonbris igen. Jag vill minnas att det är nån lucka för digitaliseringen. Sen har jag beställt fram RFSU:s egen tidskrift under aktuell tidsperiod på KB. Åker dit direkt efter Arbetarrörelsens arkiv tänker jag. Inget genombrott ännu tyvärr när det gäller resolutionerna från organisationer som protesterade mot lagförslag om abort på trettiotalet.

Packar ihop grejerna på hotellet nu och checkar ut. Jag har inte mycket packning. Så jag behöver inte ställa i bagagerum. Har bara min vanliga jobbryggsäck. Bara lite mer packning i den. Har fyllts på nu för igår köpte jag senaste numret av Ord & Bild och Göran Greiders Barndomsbrunnen i pocket. Läste i dessa på kvällen på hotellrummet. Underbara dagar här i Stockholm. Första gången på flera månader som jag inte har huvudvärk känns det som. Det är ganska ofta i Malmö som jag tar Alvedon. Sover dåligt. Vet inte vad det är. Här har jag sovit bra.

Nu har jag också läst DN:s kulturbilaga. En intressant artikel av Saga Cavallin om Stockholms klubbkultur på åttio- och nittiotalet. Den beskrivs som ett möte mellan doityourselfkultur, aktivism, folkhem och nyliberalism. Dokumenteras nu i utställning och i bok. Cavallin sätter fingret på någonting. Det paradoxala i att försöka fånga och dokumentera och arkivera något som händer i stunden och som just handlar om nuet. Festen och arkivet är som två motsatser på ett sätt. Ändå avslutar Cavallin med att säga att den här klubbkulturen i Stockholm definitivt är ett kulturarv och värd att dokumenteras.

Jag tänker på möjligheter med projekt om Kontaktnätet när jag läser Cavallins text. Kontaktnätets arkiv i Umeå, som jag kanske kan besöka i samband med Svenska Historikermötet i mitten av juni. Jag har läst flera intressanta artiklar av Cavallin. Hon är kanske 25 år. Verkar vara en stjärna. Bredvid Saga Cavallin, på samma uppslag, Helena Lindblads krönika om första avsnittet av Åsa Linderborgs dokumentär Kungen med två ansikten i femman igår. Lindblad anser att Linderborg slår in öppna dörrar. Här finns inget nytt avslöjande. Jag undrar flera saker när jag läser texten. Dels om en dokumentär behöver vara dålig för att det inte finns något avslöjande. Om inte Lindblad missar kvalitéer som kan finnas i dokumentären. Dels att det finns en förförståelse eller ett visst tolkningsmönster när det handlar om kungen. Att man läser in saker utan att dom egentligen finns där. Jag tolkar Linderborgs angreppssätt som öppet, undersökande och principiellt utforskande kring monarkin utifrån vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf och hans historia, eller snarare delvis frånvaro av historia då när det gäller hans föräldrar. När hon vill öppet diskutera svåra frågor så tror jag att det blir lite samma reaktion som kring till exempel Zlatan, eller för den delen USA, för eller emot. Rör inte vår kung, skulle man kunna säga.

Jag tyckte första delen av dokumentären var intressant och jag hoppas jag får möjlighet att se resterande delar. Dels tänker jag också på att Lindblads artikel antagligen är präglad av tidigare strider på kultursidorna. Det handlar om att försöka komma åt Linderborg också och att ha dokumentären som förevändning. Den känslan får jag. Det finns beskrivningar i krönikan hur Linderborg framstår på bild i olika storslagna miljöer, bibliotek och så vidare. Okej, det är ett val att göra. Ska själva dokumentärfilmaren finnas i bild eller inte. Men det är väl nästan bara Tom Alandh som inte syns i bild. Och knappt han längre. Han är på väg in i rutan på ålderns höst.

Jag tänker mycket på Åsa Linderborgs mamma Tanja Linderborg i dessa dagar. Tänker på hur närvarande hon varit i mitt liv trots att hon inte alls varit närvarande på ett annat sätt. Vi har bara träffats ett fåtal gånger i verkligheten på Vänsterpartiets evenemang i Köping. Sen har vi hållit kontakt genom mejl och meddelanden. Jag gick tillbaka och kollade vad vi skrivit till varandra. Hon hade fått min bok Welcome to Sweden när hon avtackades av Vänsterpartiet i Köping. Skrev till mig när hon hade läst. Fina ord. Vi höll kontakten genom åren. Tanja var vänsterpartist och satt i riksdagen och i kommunfullmäktige först i Västerås och sen i Köping. Hon var respekterad och omtyckt i olika läger samtidigt som hon var stridbar. En gång hade vi kontakt om Amineh Kakabaveh efter att hon hade lämnat Vänsterpartiet. Jag kan inte sätta ord på min relation till Tanja. Jag letar efter orden. Tanja fanns där hela tiden på något sätt. Nu finns hon inte kvar.

Jag hade önskat att det fanns mer tid för promenader i Stockholm. Till exempel ut mot Djurgården. Underbart att promenera där. Kanske gå in på något museum. Men det kommer jag väl inte att hinna. Jag promenerade på Söder igår eftermiddag. Lunchade på Restaurang Wollmar vid Mariatorget. Där satt ett gäng äldre manliga stammisar vid sitt stambord och drack tidig eftermiddagsöl. De gjorde inte ens beställning när de kom in. Bartendern visste redan vad de ville ha. Vet inte om de ölade på krita efter nåt system. Det verkade som att de kanske betalade efter andra ölen. En av dem kom in samtidigt som jag. Hängde av sig jackan på en hängare på väggen till vänster om entrén. Fick mig att tänka på kneipen i Düsseldorf med omnejd där jag varit. Kvarterskrogen som ett vardagsrum. En av dem löste korsord. Flikade in något ord då och då. Samtalet gick lite i vågor. Ibland var det tyst. De kunde umgås i tystnaden. De stressades inte av den. Ljudet var avstängt på tv:n. Något skidlopp. Fattade inte om det var ungdoms-VM eller vad det var. Namnet Anna Dyvik kände jag igen. Nu slår det mig att det var SM. Helt klart. Männen talade om problem med fakturor, tv-abonnemang, tv-program, vad det kostar att anlita hjälp för flytt av möbler och vad det kostar att hyra garage. En hade rest till Skövde. Talade om Billingen. Han hade bott på Hotell Billingen. Han hade gått i Skövde centrum för att undersöka civilisationsgraden, som han uttryckte det. Jag åt lax och potatis. Drack vatten.

Gick sedan till Katarina kyrka. Tände ett ljus där och sände tankar till anhöriga, släkt och vänner. Jag gillade den kvadratiska formen på kyrkan. Prästen kunde alltså stå och predika i mitten och ha publik runt omkring sig. Jag tänkte bara på Imperiets ”Saker som hon gör” när jag närmade mig kyrkan. Thåström sjunger ”Katarina klockor ringer och natten är vår”. Nu kom jag på att Ulf Lundell sjunger i ”En fri man i stan” att han ”tänder fyra ljus i Katarina kyrka, för att ge dig och barnen styrka”.

Ska snart ta pendeln från Södra station till Flemingsberg.

—

Magnus Gustafson