CD: Dödsmässor av Salieri och Mozart

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, februari 18th, 2023

Antonio Salieri: Requiem; W.A. Mozart: Requiem (Naxos). Speltid: 68’53.
Valentina Nafornita (sopran), Ambroisine Bré (alt), Robin Tritschler (tenor), Andreas Wolf (bas), Le Concert Spirituel, Hervé Niquet (dirigent)

Betyg:

–

Att ingen (?) kommit på det här förut? För visst är det en rolig idé att på en cd sammanföra Antonio Salieris och W. A. Mozarts respektive Requiem? Eller? Att man över huvud taget kommit på tanken beror säkert på Milos Formans succéfilm Amadeus, som i sin tur bygger på en pjäs av Peter Schaffer som i sin tur bygger på en pjäs av Aleksandr Pusjkin. Här exploateras det falska ryktet om Salieri som Mozarts mördare, men viktigare är att det skapande geniet Mozart ställs mot den mediokre musikaliske hantverkaren Salieri. Det handlar om den mindre begåvades hat mot den mer begåvade och om Guds outgrundliga orättvisa.

Så vad vill man genom att sammanföra dessa två dödsmässor – mer än att rida på Amadeus-vågen? I texthäftet försöker man anföra mer musikaliska skäl, som att båda är sprungna ur den wienska klassicismen etc. Men det kan inte hjälpas att tilltaget också kan framstå som lite taskigt mot Salieri. Ty här demonstreras klart och tydligt att Mozart verkligen är den klart överlägsne av de två.

Salieri var sex år äldre än Mozart, men han skrev sin dödsmässa tretton år efter att Mozart lämnade sin ofullbordad på dödsbädden 1791. Det är höljt i dunkel vem som beställde mässan av Mozart, men vad Salieri beträffar hade han sig själv i åtanke. Han skrev den för att få den uppförd vid sin egen begravning, och så skedde också 1825.

För den som finner konceptet Mozart/Salieri spännande är naturligtvis albumet välkommet, liksom för den som är nyfiken på Salieri. Men är man främst intresserad av Mozarts Requiem finns mer lockande alternativ. Spänsten och en den emotionella kraften är större hos t.ex. Nicolaus Harnoncourt (Deutsche Harmonia mundi), Philippe Herreweghe (Harmonia mundi) och Jordi Savall (AliaVox), och precis som Le Concert Spirituel under Hervé Niquet spelar på tidstrogna instrument. Och så har de inte så bråttom som Niquet …

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.