Scen: Nästa andetag på Örebro Teater

Inlagd av Kulturdelen Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen söndag, mars 5th, 2023

Nästa andetag

Örebro Teater. Premiär den 4 mars 2023

Av Duncan MacMillan

Regi: Olle Jernberg

Ljusdesign: Casper Törneman

Scenografi: Casper Törneman och Olle Jernberg

Korografi: Jessica Andrenacci

Medverkande: Maria Simonsson Thulin och Hans Christian Thulin

 

Engelske dramatikern Duncan MacMillans pjäs Lungs, superbt översatt av Joachim Siegård, är i Örebro Teaters version Nästa andetag bland det mest skrivskickliga och mest spelskickliga jag sett på teatern i Örebro. Den placerar sig utan tvekan på Tio i topp. Och det gäller de 45 år jag följt teatern på sagda plats.

Konstnärlige ledaren Rikard Lekander har hittat en pjäs som bara någon gång tidigare spelats i Sverige och han har hittat rätte regissören, Olle Jernberg, för den.

Jag blir så hänförd att jag skulle vilja skriva en recension så distinkt, så avskalad från allt onödigt, så rytmisk och så tänkvärd och samtidigt ROLIG som denna uppsättning, men jag inser att det nog bara blir ett försök.

Två skådisar, Maria Simonsson Thulin och Hans Christian Thulin, ensamma på en scen, som bara består av en rund, blå platta. En upplyst oval ovanför deras huvuden. Bägge i likadana mjukisbyxor och T-shirt. Det är allt.

Det är laddat för koncentration. Men samtidigt för kapitulation. Om inte replikerna sitter, samspelet funkar, rytmen bibehålls och handlingen engagerar. Det gör det – alltihopa.

Ett inte helt ungt par. Nu ska de prata om detta att skaffa barn. Det är mest HON (utan namn) som pratar. HAN får frågor, HAN vill säga något, men HON hinner hela tiden före. Med sin tvehågsenhet, för kan man skaffa barn till världen när man då orsakar 10 000 ton ny koldioxid på en redan förödd planet? HON och HAN vill vara ”goda” människor, så mycket att de kväver all spontanitet och alla verkliga känslor. De VET vad man bör säga och tycka. Hur mycket känner vi inte igen oss i detta?

OM man nu ska skaffa barn, då ska det vara som en helig stund, utan primitiva känslor … det är därför komiskt att barnet kommer till, just därför att de båda för en stund gav efter för sina genuina lustar!

MacMillan lyckas berätta parets liv och åldrande, kärlek och svek i blixtrande tempo. Skådespelarparet Thulin-Simonssons samspel sitter som en smäck. Hur mycket måste de inte ha drillat det här hemma, när barnen äntligen somnat? Det är som att höra – och njuta av – en koreograferad duett mellan två suveräna jazzsolister. Det är imponerande, glänsande. De spelar som i en slags trance kan jag tycka. Ingen av dem har varit bättre än detta. Årets föreställning? Ja, i alla fall svårslaget.

__________

Martin Dyfverman