Bok: Flickor och institutioner av Daria Serenko
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, mars 27th, 2023Flickor och institutioner
Av Daria Serenko
Översättning och förord: Lidia Starodubtseva
Efterord: Maria Kuvsjinova
Ersatz. 94 sidor. Har utkommit.
Gogols tsaristiska institutioner i postsovjetisk Putin-skepnad. Daria Serenko förnyar den ryska ämbetsverkssatiren med sin feministiska blick
Vi har alla skakats ur Gogols kappa, är ett citat som ofta och felaktigt brukar tillskrivas Dostojevskij. Men Daria Serenko kan i en viss mening höra till dem som trillat fram ut ”Kappan”. De berömda inledningsorden i Gogols novell med det namnet lyder (i Nils Åke Nilssons översättning): ”Det hände en gång i ett ämbetsverk – jag tror det är bäst att inte säga vilket. Det finns nämligen här i Ryssland inga mer lättsårade personer än alla de som befolkar våra ämbetsverk, regementen och kanslier, kort sagt, de som innehar statstjänst.” Här inleds den ryska satiriska tradition som riktar in sig på ämbetsverken, och det är alltså en ukrainare som lägger grundstenen, låt vara att han gör det på ryska.
Gogols tsaristiska ämbetsverk är naturligtvis befolkade av idel män. När Serenko bjuder in oss till dagens postsovjetiskt ryska tjänstemannavärld är det idel kvinnor som mer eller mindre idogt utför sina mer eller mindre meningslösa uppgifter. Flickor och institutioner har hon kallat sin bok och har därmed gett genren dess kanske första feministiska bidrag.
Serenko är född 1993 i Chabarovsk och har som politisk aktivist hunnit med att både sitta i ”specialförvar” och att gå i exil, det senare som en konsekvens av situationen i Ryssland efter invasionen av Ukraina. Idag arbetar hon inom Feminist Anti-War Resistance som arbetar med att sprida fakta om den ryska krigföringen och att hjälpa ryska män som vägrar delta i sitt lands aggression. Och ett verk som Flickor och institutioner är knappast ägnat att göra Putin och hans hantlangare på bättre humör.
Lidia Starodubtseva kallar boken i sitt förord för en autofiktiv poetisk satir med tanke på att Serenko utgår från egna erfarenheter. Autofiktion i ordets egentliga mening är det nu knappast, men begreppet används ju idag lite hur som helst. Och när det gäller satir är jag rädd att den verklighet som Sarenko beskriver så att säga är sin egen satir och att det som kan synas absurt ligger närmare verkligheten än man kanske vill tro, även om det skildras med en lätt bisarr och underskruvad komik. Men att boken är så svår att genrebestämma säger också något om dess uppfriskande originalitet.
Daria Serenko (foto: Ersatz)
Flickor och institutioner handlar inte om Serenko själv i snäv mening utan just om de ”flickor”, som de kallar sig själva oavsett ålder, som befolkar de statliga institutionerna. ”I den här boken flätas hundratals flickhistorier ihop”, konstaterar hon i en kommentar och fortsätter: ”Sådana som man berättar i rökrutor, viskar till varandra på lunchraster, diskuterar i slutna Facebook-grupper.” Flickorna utgör ett kontorsproletariat som får institutionernas verksamhet att någorlunda fungera trots ofta omöjliga arbetsvillkor och manliga chefer. De vill ofta göra något vettigt men motarbetas av själva strukturen; de alieneras och tenderar att förlora sig själva för att uppgå i institutionen. Serenkos position är att samtidigt vara en del av kollektivet och en förundrad iakttagare av det.
Flickorna är inte aktiva anhängare av systemet men vidmakthåller det genom att inte ifrågasätta det. Deras relation till maktapparaten präglas av ointresse, inte av motstånd. Saker är som de är, för hur skulle de annars vara? Denna ignorans är på sitt sätt en subversiv kraft, men det är inget de själva är medvetna om eller som skulle intressera dem. Kanske kan man uttrycka det som så, att ingenting indikerar att flickorna skulle vägra ta emot de kylskåp som ryska soldater idag stjäl i Ukraina och skickar hem till sina familjer. De skulle inte ens betrakta det som ett ställningstagande.
Man slås av hur likt allt är Sovjettiden under den epok man kallat stagnationen; inget tycks ha förändrats på djupet. När det kommer påbud uppifrån – som att Putins porträtt ska hängas upp i alla lokaler – så lyder man utan att tänka så mycket på saken. Vid behov fuskar man och lämnar fejkade uppgifter för att tillfredsställa de styrande. Det sker utan entusiasm, men man gör som det förväntas av en så som man alltid gjort. Det är bekvämast så, och så vill man ju inte riskera något. ”Eftersom våldet och dess mönster genomsyrar allt har vi sedan länge internaliserat det”, konstaterar Serenko och fortsätter: ”Det visar sig att det krävs en oavbruten medveten ansträngning för att inte reproducera våldet av bara farten.”
Så blir institutionen en bild, en synekdoke, för Putins Ryssland – men inte bara. Flickornas arbetsmiljö kan mycket väl vara designad av en internationell konsult: ”Brist på ljusinsläpp skulle kompenseras av en fototapet som täckte hela ena väggen: tropisk grönska och ett vattenfall vars skummande vattenmassa störtade ner från hög höjd. Bilden fick mig att tänka på hierarkiska maktstrukturer snarare än frisk luft.”
Även om boken på sitt sätt är solidarisk med flickorna är den ingen idealiserad skildring av kvinnligt motstånd mot en manligt kodad och institutionaliserad makt. Flickorna är strukturens förlorare, men de är också med om att konservera den. Ändå är det som om Daria Serenko inte vill ge upp hoppet om ett uppvaknande: ”Flickorna väntar på en signal. De kommer att bli kallade och det ljudet kommer bara flickorna att höra. Det liknar det svaga tjut som uppstår när alla datorer och lampor stängs av, och det tjutet har också ett långt eko.”
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
