Scen: Stadra Teater ger ”Jordens oro viker. En pjäs om Johan Olof Walllin i Jane Austens tidevarv”

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen lördag, juli 1st, 2023

Jordens oro viker. En pjäs om Johan Olof Walllin i Jane Austens tidevarv

Stadra Teater, premiär 30 juni 2023

Manus: Magnus Bejmar

Regi: Lena Engqvist Forslund

Scenbild: Agneta och Calle von Gegerfelt

Kostym och mask: Agneta von Gegerfelt

Ljusdesign: Erik Nordlander

Kompositör: Anders Ortman

Koreograf: Catrine Örman Oskarsson

I rollerna: Magnus Wetterholm, Rune Jakobsson, Bodil Carr Granlid, Malin Alm, Lasse Forss, Eva Haldert, Anton Hellberg, Lovisa Carlson och Theodora Källqvist. Medverkande elever från Nora kulturskola och barn från Nora (innan föreställningen börjar).

En torr och törstig jord har den sista junidagen fått ett lätt regn och släpper belåtet fram kvällssolen över den vackra sjön i Stadra. Fram kommer ”silverblänket i Grecken”, som Johan Olof Wallin skaldade, samtidigt som han njöt den ”ljuvliga” aftonsolen från herrgårdens veranda precis vid sjökanten. Under tre år i slutet av 1700-talet var han informator, alltså lärare, åt barnen på herrgården. Han som sedan skulle bli en uppburen predikant, diktare, översättare och bearbetare av nästan 300 psalmer, varav hälften var hans egna och – inte minst – Sveriges ärkebiskop. Visst är det fascinerande att tänka tanken att han, precis som vi nu, blickade ut över Greckens vatten och vibrerade inuti.

Svepande vattenvågor projiceras framför våra ögon när stycket börjar inne på teatern. En flicka träder fram, skickligt ljussatt genom vågorna. Det är den första förälskelsen, stycket kan börja!

Jag ser och lyssnar. Det är mycket ord, det är många på scen, de har vackra och påkostade dräkter, de rör sig om varandra så smidigt. Men jag grips inte av uppsättningen, så som jag är bortskämd att göra på Stadra teater. Jag undrar varför.

För regissören Lena Engqvist Forslund har lagt ner en massa jobb på att levandegöra texten. I god Stadrastil har hon sprängt in musikaliska tablåer med Anders Ortmans välklingande och skickligt orkestrerade musik. Koreografen Catrine Örman Oskarsson skapar en lätthet och rörlighet, fast den rustika träscenen är begränsad. Nästan ingen dekor, utan luftiga, transparanta draperier av Agneta och Calle von Gegerfelt, som läckert ljussatts av Erik Nordlander.

Så varför berörs jag inte som vanligt? Magnus Wetterholm har ett par av sina finaste stadrastunder när han med tillbakahållen laddning kommenterar det som sker i första akten. Men det är tyvärr undantag. För mest är det högtravande text av en deklamerande karaktär som jag trodde försvunnit från teaterscenen. Jag antar att det är ett sätt att, tillsammans med kostymeringen och den menuettartade ensemblemusiken, skapa en tidstrogen, ålderdomlig karaktär. Men för mig skapar den distans. När jag på Stadra är van vid närhet, intimitet och ömsint charm.

Långa textmassor i ett sceniskt vakuum är dessutom svåra att memorera, vilket visade sig premiärkvällen.

Humor finns det då och då. Som när manschauvinistiske Wallin konfronteras av kvinnosakskämpen Fredrika Bremer. Eller när hustrun desperat kräver att han ska sluta skriva lovtal till konungen för att i stället skriva till slaktaren och klaga på leveranserna.

Till slut kom jag på vad som är problemet med ”Jordens oro viker”. Huvudpersonen Johan Olof Wallin är ju en urbota tråkmåns!

Han bara blickar mot himlen, författar högtravande texter och strävar mot allt högre befattningar. Han var till och med ledamot av ”Stora uppfostringskommittén”när det begav sig. När Magnus Bejmar dessutom skriver en pjäs som ska täcka in hela hans liv, ungefär som en scenisk Wikipedia blir det inte särskilt gripande. Kunde han inte ha hittat mer från Wallins onekligen poetiska inre och tydligare hittat konflikten mellan kärlekens och pliktens väg – ett tema som utlovas i förhandsreklamen, men inte infrias.

Medan Magnus Wetterholm spelar den äldre Wallin, spelar Rune Jakobsson den yngre. Ett roligt grepp, särskilt när de för en dialog med varann. Den unga Wallins kärlekshistoria med unga flickan Jeanette på Stadra får mycket utrymme. Men Jakobsson spelar för en gångs skull väldigt endimensionellt, i någon slags dum-glad stil, antagligen för att bli den unge 20-åringen. Föremålet för hans förälskelse är tolv år – så det finns lite problem även här.

Annars ska både Lasse Forss i en rad helgjutna roller och Anton Hellberg berömmas, inte minst den senare som gör en vass kemisten Berzelius som utmanar den äldre Wallin. Snabbt (lite väl snabbt?) får han mansgrisen Wallin att starta Stockholms första flickskola…

Wallin ser i en stark slutscen tillbaka på vad han gjort med sitt liv.

– Jag gjorde Skapelsen till ett herbarium.

En drabbande iakttagelse. Kanske också en liten varning i det vanskliga att bygga en stor och säkert dyrbar uppättning på ett sådant tillplattat öde.

__________

Martin Dyfverman