Utställning: Karin Broos, Svart sol

Inlagd av Kulturdelen Recension, Utställningar fredag, juli 14th, 2023

Karin Broos

Svart sol

Liljevachs konthall, Stockholm. 2 juni-27 augusti

Pablo Picasso ska en gång ha frågat: “Bör vi måla vad som är utanpå ansiktet, vad som är inuti ansiktet eller vad som är bakom det?”. Denna intressanta men till synes oskyldiga fråga kapslar in en mängd frågor som länge förföljt konstens värld. Med tiden har åtskilliga svar föreslagits: Renässansens största konstnärer ansåg att konstens essens låg i att felfritt fånga det externt synliga. Romantiker, som Francisco Goya, förkovrade sig i att måla skuggorna inom oss. Edvard Munch skrek fram det verkliga tillståndet gömt bakom vardagsansiktet, medan René Magritte förkastade frågan och illustrerade det som ligger framför ansiktet, antydandes att ansiktets sanning för alltid är oss förnekad.

När en betraktar Karin Broos senaste utställning, Svart sol, funderar en så småningom över Picassos fråga och dess olika svar. Vid första anblicken fängslar Broos verklighetstrogna och synnerligen detaljerade verk åskådaren. Deras storlek, i nästan naturlig skala, förstärker den realistiska skildringen och, i förlängningen, målningarnas inverkan på betraktaren. Broos uppnår ett förtrollande ljus i sina arbeten, i dagsljus, månsken, blixten från en kamera, såväl som strålkastarna på en bil.  Majoriteten av hennes subjekt, till övervägande del kvinnor, porträtteras i omärkvärdiga vardagssituationer, ofta i nära anslutning till vatten. Omgiven av dessa fascinerande skildringar inser en snart att målningarna har ett kusligt drag: Ingen av subjekten är vända direkt mot åskådaren. Istället är deras blick fäst vid något bortom dukens gränser, för alltid dolt för betraktaren. Denna brist på ömsesidig blick, som uppnås genom att helt eller delvis dölja de avbildades ansikten, framkallar en oroväckande känsla av att vara en ovälkommen åskådare, en inkräktare i dessa intima ögonblick. Då verkar Broos erbjuda ännu ett svar på Picassos fråga: Kanske vill ansiktet inte bli avmålat.

Den bortvända blicken är framstående i nästan alla Broos målningar, men den är ensam i verken om att ge betraktaren någon ledtråd om individens inre upplevelser. Undvikandet verkar därför inte som kommunikation genom tystnad, utan snarare som en modell som försöker glömma kameran riktad mot henne. Om en bortser från effekten av Broos exceptionella förmåga att avbilda, vilket inte är enkelt, framträder en tydlig brist på kommunikation mellan målningen och åskådaren. Från en målning till nästa blir det allt tydligare att de avbildade ögonblicken inte är fångade utan snarare iscensatta. Trots hennes fokus på vardagsindividen klingar all intimitet som betraktaren känner till modellerna långsamt av, vilket inger en känsla av avskildhet. Med insikten att det avbildade är en omsorgsfullt konstruerad fasad snarare än en autentisk återgivelse av ett verkligt liv, får målningarna en mekanisk kvalitet. I slutändan känns utställningen som ett resultat av en önskan att helt enkelt reproducera dessa vardagliga ögonblick som redan fångats av kameran. Syftet, budskapet med denna strävan, förblir emellertid oklart.

Svart Sol är konstnärens största utställning hittills där Broos ensam fyller de stora väggarna i Liljevalchs många rum med sina över 100 målningar. Men hennes produktivitet motverkar henne då variationen och djupet i hennes arbeten inte matchar kvantiteten, vilket återigen påminner oss om den mekaniska grunden för hennes konst. Upprepningen dokumenterar inte någon utveckling över tid eller bygger upp till något större utan leder till förvirring, till och med inger oro. ”Jag lämnar utställningen med huvudvärk och illamående, som efter att ha ätit för många bakelser” skriver Milou Allerholm i sin insiktsfulla recension i DN (10/6) där hon drar liknande slutsatser.

Problemet med Broos gestaltningar är att de saknar det inre djupet, ett karaktäristiskt drag hos alla framstående realistiska målare, vare sig det är från renässansen eller 1900-talet, som Edward Hopper, vars verk har mest likhet med Broos. Medan båda dessa konstnärer verkar centrera sin konst kring temat ”tystnad”, är i Broos fall tystnaden tyvärr även konstnärens. Broos syns inte till i sina verk. Faktum är att ju mer en ser av utställningen, desto mer går hon förlorad. Upprepade gånger finner en sig framför två verk från samma scen som är målade med cirka tio års mellanrum, utan att se någon tydlig indikation på tiden mellan dem, varken i stil, teknik, tema eller stämning. Tyvärr lyckas hon inte uppfinna ett nytt sätt att kommunicera ur sin frånvaro, utan blir snarare förminskad till en mycket begåvad hantverkare som kan överföra fotografier till duken med en kuslig noggrannhet. Istället för att få en intim inblick i Broos liv, som början av denna upplevelse tydde på, lämnas åskådaren med en känsla av avskildhet. Frågan om vad Broos försöker säga med sin konst och sina motiv, vilken resa eller process betraktaren får ta del av under denna utställning som sträcker sig över 20 år av måleri, kvarstår. Till skillnad från Hoppers verk känner man ingen koppling till modellerna i målningarna; det är näst intill omöjligt att veta något om de tre kvinnorna på träbryggan, trots detaljrikedomen. Broos målningar känns som en ord-för-ord-transkription av ett förberett tal snarare än ett personligt uttryck för en konstnärs intryck av livet.

I filmen ”Speglingar”, gjord av Broos dotter Sara Broos och inkluderad i utställningen, berättar Broos om sin konst och sin process. Hon nämner hur de rutiner hon satte under konstskolan är mycket viktiga för hennes arbete och hur hon fick lära sig att inte vänta på att inspirationen skulle komma utan att alltid fortsätta arbeta. Just denna känsla av massproduktion och frånvaro av känslomässig anknytning hemsöker utställningen som helhet. Kan hennes ovilja att måla ansikten vända mot betraktaren vara hennes eget svar på Picassos fråga, eller är det en manifestation av hennes frånvaro i sin egen konst?

I slutändan lämnar utställningen en något bitter eftersmak: Medan Broos imponerande tekniska utförande är fängslande väcker bristen på ett syfte eller budskap frågor om konstnärens avsikt. Utställningen får således en att fundera över konstens syfte i stort och konstnärens roll i sitt eget skapande snarare än själva konstverken, till konstnärens förmodade förtret.

—

Murathan Kurfalı och Emilia Roosvall