Vackertväderdemokrati
Debatt fredag, juli 14th, 2023Vi säger att vi är stolta och trygga demokrater. För oss här i världens modernaste land är demokratin den självklara värdegrund som hela vårt samhälle vilar på, hörnstenen och basplattan som bär upp välfärdsstaten och alla dess trygghetssystem. När andra tummar på sina demokratiska institutioner eller visar bristande demokratiskt patos pekar vi gärna finger och undervisar dem om den rätta läran. Men bara så länge det råder vackert väder här hemma.
Vi säger oss värna om demokratin, vi säger att den är essensen, själva förutsättningen för en civilisation som är byggd på humanism, tillit och tolerans. Demokratin är okränkbar, vår livsstil och vår heligaste trossats i ett alltmer genomsekulariserat samhälle. ”Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”, står det skrivet i regeringsformens själva portalparagraf.
Ändå, så snart demokratin hotas eller angrips av krafter inifrån eller utifrån så är den inte alls självklar eller okränkbar längre. Då skyndar vi oss gärna att begränsa eller montera ner den. Då är den plötsligt för stor, för stark, för kraftfull – hotfull och rentav skrämmande ter den sig. Då, när det gäller att söka sig till en trygg hamn glömmer våra högsta företrädare, en gång folkvalda, också gärna bort att all offentlig makt ska utgå från folket.
Demokratin måste alltså skyddas från sig själv. Som om det på ett bisarrt vis var demokratin som var sitt eget problem. Vilket påminner på ett märkligt och paradoxalt sätt om hur judarna ofta har anklagats för att själva vara orsaken till antisemitismen. Som om för många eller för tongivande judar i ett samhälle automatiskt leder till antisemitiska stämningar. Istället för att se antisemitism för vad den är: ett problem i huvudet på antisemiterna.
Om inte annat visar jämförelsen hur bräcklig vår demokratiska övertygelse i själva verket är, hur tunt fernissan har blivit påstruken. När vi ska värna oss mot onda krafter ser vi genast demokratin som ett problem och en svaghet, inte som tillgång och en styrka. Vi måste alltså själva bli mera auktoritära från orka stå emot de auktoritära makterna. Tystnad ska mötas med tystnad, munkavle på och rättning i leden när främmande despoter visar tänderna. När det gäller sätter vi mjukt mot hårt.
I medicinska termer går det att tala om ett utbrett och kroniskt självskadebeteende. Det ingår i diagnosen att patienten anser pragmatiskt, förnuftigt och rationellt att stympa sig själv i något slags förebyggande syfte. Så beträder vi i små nätta steg och med de bästa av intentioner ett sluttande plan som riskerar att aldrig sluta att slutta förrän alla obekväma röster har tystats eller censurerat sig själva, i demokratins namn förstås.
Vad vi gör med detta är att villigt bekräfta vad dess fiender alltid har hävdat; att demokratin är svag, att den saknar ryggrad och böjer sig så snart den utsätts för minsta tryck. Men den historiska erfarenheten säger att demokratier som tror att de kan betvinga onda och despotiska makter genom att böja sig och kompromissa fram en mindre generös yttrandefrihet, en hädelseparagraf eller en ”fred i vår tid” i regel kommer att bli offer för sin egen godtrogna naivitet.
Nu påstås det återigen att vi måste lära oss att böja oss, att demokratins heligaste värden måste något inskränkas på för att säkerhetspolitiken och det internationella läget kräver det, för att vi annars kanske riskerar att hamna utanför Atlantpaktens kärnvapenparaply som vi så gärna tar skydd under men för guds skull inte vill ha placerat här på vår egen nyss så alliansfria mark.
Självklart får det inte sägas rent ut, självklart vill ingen ansvarig erkänna sakerna som de faktiskt är, självklart behövs därför förskönande och förmildrande omskrivningar som just att den skärpta säkerhetspolitiska situationen just nu fordrar att vi gör vissa egentligen helt obetydliga intresseavvägningar, eller att andra länder i den krympande demokratiska familjen redan har hittat kreativa metoder för att skruva på konstitutionen så där pyttelite att det nästan inte märks alls.
Vi låter oss alltså luras att tro att vi både kan krympa vår demokrati och ha den kvar i princip i oförvanskat skick – samtidigt. Vilket fantastiskt avancerat trick! Om det fungerar. Men om vi väl lyckas genomskåda att magin bara var fingerfärdighet och bluffkonster, när skygglapparna rycks bort och vi kan se klart igen– hur känns det då? Vad säger magkänslan och ryggmärgen? Är vi verkligen demokrater på riktigt då, eller bara vindkänsliga, smårädda, och lite ömkansvärda vackervädersdemokrater?
—
Lars Ilshammar
