Finland: Helsingfors

Inlagd av Kulturdelen Resor söndag, juli 30th, 2023

Finländsk design – ett begrepp som i drygt hundra år fascinerat snart sagt en hel värld. Ofta har den beskrivits som utsökt enkel, återhållsam på gränsen till minimalistisk; därtill präglad av harmoni, balans och välavvägda geometriska former, samt inte minst av naturliga färger och material.

Sedan Alvar Aaltos och funktionalismens genombrott i Finland har formgivningen och arkitekturen i vårt östra grannland brukat framhållas som något av det yppersta i dessa genrer.

För att få en lite bredare inblick i finländsk design, konst och arkitektur reste jag i maj 2023 till Helsingfors.

Högsommarvarmt när jag om eftermiddagen äntrade Silja Symphony; TallinkSiljas flaggskepp på rutten Stockholm—Helsingfors. Inte många utlandsresor som kan inledas så exklusivt: sitta på soldäck med en drink i handen – och med oavlåtlig panoramablick över Stockholms makligt förbiglidande skärgård: ett föränderligt modellandskap i blåblänket där nere.

Den enorma färjan, byggd på 90-talet och som rymmer närapå 3 000 resenärer, präglas av den unika shoppinggatan; i sin tur en återspegling av epoken då galleriorna gjorde sitt segertåg. I övrigt: ett mastodontiskt nöjesskepp, med ett enormt utbud av nöjen, musik och shower. Lukullisk höjdpunkt: buffémiddagen; ett smörgåsbord i åtskilliga sektioner, präglat av inte bara överdåd utan också kvalitet och omsorgsfull tillagning. Även den som vill avnjuta fine dining i exklusiv miljö har restauranger att välja på.

Hyttkategorier finns många; själv reste jag i ”de-luxe-hytt”; ett helt okej boende och med havsutsikt; men den verkliga lyxen återfinns i Commodere-klass, där den största hytten har både vardagsrum och sovrum och därtill ligger i förnäm avskildhet.

Efter ”specialfrukost” med sekt, vilket bestås de luxe-resenärer: morgonljus över Sveaborg; en gång i tiden byggt av svenskarna – och långsamt närmar sig Helsingfors.

Efter förmiddagskaffe på Salutorget vidare till Akademiska bokhandeln, en av Nordens främsta, ritad av Alvar Aalto och färdigställd 1969. Den utsökta arkitekturen i kombination med flera våningar litteratur och högklassigt kafé mitt i ljusgården gör det till en upplevelse att botanisera i hyllorna.

Förvånansvärt nog fanns inte en enda volym som översiktligt behandlar den så omtalade finländska designen. Först efter en veckas letande fann jag några titlar – om inte heltäckande så dock ytterst intressanta.

Builders of the future, utgiven av Designmuseet, behandlar en ”guldålderstid” i ämnet, nämligen efterkrigsåren, 1945—1967. Det är en spännande, kunnig och rikt illustrerad bok där en rad olika texter redogör för intressanta aspekter på ämnet och för den succé som finsk design upplevde både i hemlandet och internationellt under denna modernistiskt, optimistiskt präglade tid.

Professor Pekka Korvenmaa reviderar uppfattningen att finsk design skulle ha nått en guldålder utifrån enskilda, begåvade arkitekter och designers; han framhäver snarare samhällsutvecklingen i sig, den i likhet med Sverige så snabba omdaningen och utbyggnaden av en offentlig sektor, som huvudorsak.

År 2012 var Helsingfors ”World design capital”. Korvenmaa menar att grunden hade lagts tidigt under 1900-talet, redan i och med den finska paviljongen vid världsutställningen i Paris år 1900. Under mellankrigstiden var det Alvar Aaltos verk som främst väckte uppmärksamhet. En annan av bokens författare gör gällande att den finska designens internationella rykte nådde sin absoluta höjdpunkt under främst 1950- och 1960-talen.

Modern life, med undertiteln Finnish modernism and the International dimension (Parvs) betraktar den finska konstens och designens utveckling i relation till den parallella samhällsutvecklingen. Det konstateras även att internationalismen var en bärande del av modernismen och att detta bröt upp nationalromantiken och banade väg för en mer progressiv syn på design och arkitektur. Boken är resultat av ett samarbete mellan Aalvar Alto-museet, Arkitekturmuseet, Designmuseet, Helsingfors konstmuseum (HAM) och Fotografmuseet. Även denna bok frikostigt illustrerad – och som avslutning därtill fyra essäer om modernism ur olika aspekter.

Den enda större bok jag fann på svenska är en bred, utomordentligt skriven och illustrerad monografi om giganten på området. Alvar Aalto heter boken, kort och gott (Parvs) och med underrubriken ”Naturen som måttstock” synas här. Eller som redaktörerna Rainer Knapas och Tom Simons konstaterar i förordet: ”Naturen, landskapet, trädgårdskonsten och historien är ständiga följeslagare till Alvar Aaltos liv och livsverk.”  Och Tom Simons sammanfattar i sin text: ”Det är känt att man finner en anknytning till naturen och dess former i allt vad Alvar Aalto har skapat, i hans byggnader, hans stads- och generalplaner, hans möbler, vaser och konstverk.” Och senare (vilket också kunde gälla för Erskine, som vid samma tid i Sverige hade ungefär samma ideal): ”Han såg det som sin uppgift att med sin arkitektur berika platser och landskap och att därutöver förädla dem med ett skapande landskapsarkitektoniskt grepp.”

Simons betecknar Aaalto som ”en kämpande humanist” som i sin formgivning eftersträvade att ”skapa en harmonisk jämvikt mellan människan och naturen”. Samtidigt tog han ställning mot högkultur och betonade istället att kulturen berörde alla samhällsklasser – på ett sätt som Aalto också fann hos samtide svenske Gunnar Asplund, som snabbt blev en god vän. Båda besjälades av funktionalismens progressiva dimension och att den rymde social idealism, drömmar om ett mer jämlikt samhälle. Funktionell skönhet skulle inte vara en klassfråga.

En annan volym som speglar design på ett alldeles särskilt sätt är den påkostade  Come to Finland (Otava book) där journalisterna Magnus Londen och Joakim Enegren ställt samman ett häpnadsväckande intressant bildmaterial från affischer, vykort och foldrar från åren 1851—1965 och som kastar ett superbt sidoljus över skilda tiders både sätt att presentera något (i det här fallet Finland som turistmål) och med vilka medel och underliggande mentaliteter detta görs. Bifogade texter har mycket att berätta – inte minst om konstnärer som de facto artistiskt blommade ut i denna ”kleinkunst”.

Magnus Londen har i samarbete med Sophie Holm även gett ut en volym som vidgar perspektivet till Norden som helhet, Come to Norden, och som ger både designmässigt och idéhistoriskt spännande infallsvinklar på hur turister – och med vilka medel – lockats besöka Norge, Sverige och Finland från 1800-tal till nutid. Man kan säga att författarna här lyfter fram något av en outforskad bildskatt.

Alvar Aaltos namn ljuder likt ett hela tiden återkommande basso continuo genom den finländska designhistorien. Inte bara hans arkitektur, även hans enkla, funktionella möbler har lovordats. Design skulle enligt Aalto vara enkel, funktionell, demokratisk och hållbar.

Också Marimekko med alla sina färgglada mönster och textilier har innehaft en central roll vad gäller den finländska designens särart. Marimekko grundades 1951 av Armi och Viljo Rati och blev internationellt känt på 60-talet, inte minst när Jaqueline Kennedy visade sig i företagets kulörta kläder. Ratias kollektion bröt mot den tyngre och mörkare traditionella finska designen. Marimekkos popkonstartade produkter anammades brett av 60-talets experimentella unga.

Kända varumärken är ju också Iitala, ett glasbruk grundat redan 1881 och känt för sin högkvalitativa design. Bruket är fortfarande i drift. En av de mest tillverkade produkterna är den formblåsta Savoy-vasen, designad 1936 av Alvar Aalto och även kallad Aalto-vasen. Ikoniskt varumärke är även Arabia, känt för sin keramik och högklassiga bruksföremål. Företaget grundades 1873 har i mångt och mycket varit en pionjär inom det som med tiden kommit att omnämnas som den finska designen.

Bulevardia är en esplanad i gängse kontinental stil. Grovhuggen gatstensbeläggning, spårvagnar,

storstadsmässiga byggnader från brytningstiden klassicism/jugend. I området finns gott om intressanta gallerier – liksom klassiska kaféer: femtiotalsbevarade Café success och konditori Ekberg; ännu med dagstidningar upphängda på träpinnar. Ett stycke bort återfinns restaurang Sjöhästen med bevarad 30-talsinteriör. Stamställe för konstnärer och gedigen husmanskost (låt vara att restaurangpriserna för en svensk numera är hårresande; ofta runt 500 kronor för en varmrätt och ett glas vin).

I detta distrikt finns många intressanta konstgallerier; bland annat Helsinki contemporary, Anhava, Galleri Forsblom samt konstnärsdrivna Forum box och Galleri Huuto.

I närheten tronar legendomsusade restaurangen Kosmos: speglar, palmväxter och vita tygdukar – till stor del frekventerat av författare och konstnärer. Än i dag kan man här få höra berättelser om hur det gick till när Pentti Saarikoski höll hov i salongsaktiga Kosmos.

Helsingfors många konstmuseer blev en viktig del av min studieresa. Först det ärevördiga nationalgalleriet, som presenterar mängder av både ny och gammal konst. Trängseln var stor i lokalerna för årets stora specialutställning: Albert Edelfeldt (kvar till 17 september). Nationalgalleriet är numera uppdelat i fler enheter; utöver Ateneneum ingår konstmuseet Sinebrychoff och Kiasma, museet för nutidskonst; en modernistisk byggnad från 1998; rentav i sig den stora konstupplevelsen när de ofta projektinriktade utställningarna inte tillräckligt förmår intressera. Kiasmas uttalade mål är att väcka diskussion om konsten och om samhällsfrågor i allmänhet.

Helsingfors konsthall, i utsökta lokaler från 1928, lyfter fram samtidskonst men också design och arkitektur. Modern konst står i fokus även på Helsingfors konstmuseum, inhyst i ett palats från 1938 som skulle ha använts vid de Olympiska spelen 1940 i Finland; en tillställning som av kända skäl aldrig ägde rum. Stora, spännande lokaler – och därtill med en fast Tove Jansson-utställning. Missa heller inte Amos Rex, beläget i det så kallade Glaspalatset; en vidlyftig funkisbyggnad som i sig är ett monument över 30-talets arkitektoniska utopier. Här finns även en tidstypisk restaurang med helt bevarad interiör.

En okänd pärla är konsthemmet Kirpilä: en 8-rumslägenhet högst upp i ett bostadshus från 1934 och bebodd fram till 1988 av en konstsamlare som med tiden donerade sitt smakfulla hem till Finska kulturfonden. Såväl inredning som konst är verkligen utsökt; i mångt och påminns man om Thielska och Waldemarsudde.

Centrat belägna men trångbodda Arkitekturmuseet har i sommar en sevärd utställning om 70-talsarkitektur; tillkommen vid en tid präglad av bostadsbrist, högkonjunktur och utopiska sociala visioner.

Designmuseet, invigt 1979 och även det trångbott i de anvisade lokalerna i ett gammalt läroverk ”för gossar och flickor” är ett Mekka för den som vill fördjupa sig i ämnet finländsk design. Basutställningen fokuserar på den finska formgivningens historia. Museet innehar 75 000 föremål, 40 000 skisser och 100 000 fotografier.

Tråkigt att en sådan skatt bara till en liten del kan visas – men snart kan det bli ändring på detta. Det finns långt framskridna planer på att slå samman Designmuseet och Arkitekturmuseet och öppna som ett vidlyftigt Designmuseum, i en tänkt byggnad söder om Olympiaterminalen. Om planerna blir verklighet kommer den omtalade finländska formgivningen sent omsider att få ett centrum som säkerligen dessutom kommer att öka intresset än mer.

Många byggnader i centrala Helsingfors vittnar om det tidigare ryska inflytandet. Åtskilligt byggdes under den tid då Finland ännu var ett ryskt storfurstendöme. Influenserna toppas av den ortodoxa Uspenskijkatedralen.

Ryssarna byggde även ett eget teaterhus, Alexanderteatern, avsett för ryska soldater och tjänstemän. Efter självständigheten användes den som operahus – ända fram till 1993, då det nya operahuset blev färdigt. Nämnas kan vidare att det ännu för några decennier sedan fanns ett flertal centralt belägna flotta ryska restauranger.

Sista natten i Helsingfors installerar jag mig på kulturcentrumet Hanaholmen, som Finland lät uppföra efter att Sverige år 1967 efterskänkt krigsskulder. Anläggningens huvudsyfte: att främja de kulturella förbindelserna länderna emellan.

Byggnaderna återfinns på en havsudde en halvmil väster om centrum. Hanaholmen – ett så välbevarat exempel på sjuttiotalsarkitektur att hela området snarast borde k-märkas – inkluderar ett tvärsnitt av det tidiga 1970- talets typiska arkitektur, skulptur, måleri, textilier och möbler; alltsammans strålar här samman som i en tidsbubbla – eller annorlunda uttryckt: i denna påkostade skapelse från betongbrutalismens tid har den finländska designen ingått ett slags symbios med en frapperande elegant,

naturnära och materialpåkostad nordisk efterkrigsstil.

Slutligen: Ode! Likt en väldig, strandad ark ligger detta nyuppförda stadsbibliotek vid den öppna platsen söder om parlamentet.

Ode: ett under av både arkitektur och bildningsambitioner. En liknande kultursatsning har knappast skett i Sverige, åtminstone inte under senare decennier. I samråd med invånarna har det tillkommit för att erbjuda ett

mångfacetterat, icke-kommersiellt offentligt stadsrum som ska ha något att erbjuda alla. Ovanför gatuplanet finns en våning med plats för arbete, aktiviteter och inlärning (spelstudior, arbetsrum, verkstäder av olika slag, mötesrum – och allt är dessutom gratis!) och på översta våningen: ”Bokhimlen”, med vidsträckta biblioteksutrymmen, läsoaser, glasväggar och caféterrass, varifrån hela centrala Helsingfors kan överblickas.

De generösa öppettiderna säger allt om helsingforspolitikernas kulturvisioner. Vardagar 8—21, lördagar och söndagar 10—20.

—

Text och foto: Björn Erik Gustavsson