Klassisk musik i Bad Kissingen

Inlagd av Kulturdelen Krönika lördag, augusti 5th, 2023

 

Resan till ”la dolce vita” i den lilla tyska kurorten får en närmast apokalyptisk inramning. Först Arlanda–Frankfurt am Main; därefter överfullt tåg norrut; genom gulnade skogar som ser döende ut. I lufthavet ovanför: tyska flygvapnet stormar fram och samtränar med amerikanska jaktplan inför eventuell Natokonfrontation med Ryssland.

Norröver blir dalen trängre, bergen högre, skogarna grönare. Tåget stannar vid varje liten station. Småstäderna så prudentliga att det med ens känns som att åka genom omsorgsfullt iordninggjort modelljärnvägslandskap.

Slutligen avstigning i lilla kurorten Bad Kissingen; under 1800-talet en av Europas populäraste kurorter. Här levde societeten flott, tog in över sommaren i hotell och privatvillor. Genom den lilla staden rinner en flod, och på höjden ovanför – vi är ju i Tyskland – tronar såklart en borgruin.

Jag checkar in på Kaiserhof Victoria från 1836, där kejsar Franz Josef och kejsarinnan Elisabet (Sisi) bodde under sina besök i Bad Kissingen. Än i dag fortlever en Sisi-kult: i parkerna finns monument som minner om hennes besök här.

Efter Andra världskriget tynade den anrika brunnskulturen bort. Även om gäster fortsatte att komma och i rikliga mängder inmundiga det hälsobringande vattnet (och kanske även andra, mindre hälsobringande drycker), tunnades det tidigare societetsumgänget ut. Och det hade sina orsaker. Bad Kissingen låg i skuggan av järnridån; bara några kilometer från den minerade gräns som delade Europa i två diametralt skilda samhällssystem.

Bad Kissingen förlorade alltmer av sin forna glans, på samma vis som exempelvis Marienbad, en legendarisk badort som i det kommunistiska Tjeckoslovakien allt mer förföll – men som därefter, på 1990-talet, återuppväcktes ur en femtioårig törnrosasömn.

På 1980-talet väcktes tankar om att försöka skapa nytt liv i Bad Kissingen. Kari Kahl Wolfsjäger lanserade 1986 en festival för klassisk musik – med det uttalade syftet att försöka få till ett konstnärligt utbyte mellan öst och väst. Festivalen återkom, varje år med fokus på ett östland, Polen, Tjeckoslovakien, Sovjetunionen…

Kissinger Sommer har med tiden blivit en av Europas mest ansedda. De ursprungliga ambitionerna vad gäller kulturellt utbyte har bleknat; numera lanseras Kissinger Sommer utifrån mer dedicerat musikaliska teman. Såväl vad gäller upplägg (bredden i utbudet, arten av spelplatser) som de höga ambitionerna påminner festivalen om Dresdner Musikfestspiele, som även den domineras av klassisk musik och internationell stjärnglans.

Sedan förra året är den unge karismatiske Alexander Steinbeis ny intendent för Kissinger Sommer. Tidigare har han varit konstnärlig ledare för såväl Bostons symfoniorkester som ansedda Deutschen Symphonie-Orchester Berlin.

Årets festival ägde rum 16 juni—16 juli och med ”La dolce vita” och Italien som tema – vilket inte kändes allt för långsökt i den sydländska värme som rådde i den lilla stadsidyllen; präglad av parker, rosenträdgårdar, springbrunnar, ståtliga palats och bilfria centrumgator. Årets tema har inspirerats av anekdoten om hur den 56-årige Rossini 1856 kom till Bad Kissingen, deprimerad, kraftlös. Men – simsalabim: vistelsen, eller kanske vattnet som ”die Brunnendame” skänkte ut, gav ny inspiration och Rossini började åter komponera.

Kissinger Sommer inleddes med en galakonsert bräddfylld med italiensk opera. Såväl orkester som solister hade flugits in från Milano. Årets festival innefattade 54 konserter – och innebar nytt besöksrekord.

Här ett axplock ur 2023 års program: Bamberger Symphoniker (första konserten dirigerad Herbert Blomstedt; nästa av Manfred Honeck), WDR Sinfonieorchester under Andrew Manze, Baltic sea philharmonic dirigerad av Kristjan Järvi, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin med Kent Nagano, tjeckiska filharmonin, Bayerska radioorkestern, Academy of S:t Martin in the fields, Il Giardini Armonico… … Därtill solister som Lisa Batiashvili, Steven Isserlis, Ann-Sophie Mutter…

Utöver detta kunde besökaren även ta del av en rad ytterligare evenemang. Kammarkonserter, ”Lieder-Werkstatt”, jazz- och kyrkokonserter, nattklubbsevenemang i en miljö värdig en tidig Bondfilm. Nämnas måste förstås även brunnsorkesterns dagliga konserter och som spred nostalgiska, wiendoftande musiksmycken i den rofyllda parken. Och rutinerad brunnsorkester: på plats här sedan tidigt 1800-tal!

Utöver första kvällens färgrika operakonfetti: överdådig konsert med violinisten Lisa Bathiashvili, här tillsammans med 14-årige Tsotne Zedginidize; en pianist som tillsammans med världsstjärnan framförde en egenkomponerad sonat. Ytterligare en höjdpunkt: Lisa Bathiasvili och Giorgi Gigahsvili i César Francks utsökta sonat för violin och piano i A Dur; till lika delar hyperromantiskt och hypermodernt.

I vackra konsertsalen i Regentenbau (från 1913, i storstilad nybarock) framträdde Bamberger Symphoniker (en av Tysklands främsta orkestrar), som under ledning av Herbert Blomstedt framförde två symfonier: Franz Berwalds symfoni nr 4 (myllrande och rapsodisk – men i Adagiosatsen: ett svärmiskt vemod à la Alfvén) och Felix Mendelssohns symfoni nr 3, med sina långa, böljande linjer. Herbert Blomstedt dirigerade med en närvaro som fick musiken att lysa som i en gryning. Sublimt, med små medel, manade Blomstedt fram musiken; på likartat sätt brukade Eric Ericsson dirigera på sin ålders höst.

Dagen efter får jag en pratstund med den legendariske Herbert Blomstedt. Vi kommer att tala en del om dirigering och Blomstedt understryker att den minsann inte behöver vara inriktad på det metronomiska.

-Duktiga musiker behöver ingen taktstampare; dirigering handlar om musikens gestaltning i ögonblicket. Det handlar om att gestalta musikens innehåll. Och ju mer man sysslar med en viss musik, desto mer upptäcker man. Eller som Leo Toltoj uttrycker det: Konst handlar om att söka, inte om att visa.

Herbert Blomstedt talar om musik och andlighet; om musiken som ”en helig ort”. Men också om hur nära dirigent och musiker kommer varandra under en spelning.

-Man blottlägger sin själ. Vi utbyter känslor, vi delar allt med varandra.

När jag försiktigt undrar om det inte är en smula riskabelt att dirigera två hela symfonier utan partitur framför sig, verkar han närmast förnärmad; som om han vid nästan 96 års ålder skulle kunna glömma något!

-Det har aldrig hänt. Och enligt mig måste man ha hela symfonin i huvudet för att på bästa sätt kunna dirigera den.

Herbert Blomstedt återkommer till sin upplevelse av musiken som något andligt.

-När musik blir fint framförd kan den djupt röra vid en människas hjärta.

Den svenske dirigenten lovordas i programbladet: ”Hans verksamhet som dirigent är oskiljaktigt förbunden med religiöst och mänskligt ethos, partiturtrogna tolkningar, analytisk precision och ett slags besjälning där han uppväcker musiken så att den fylls av pulserande liv.”

Ytterligare konsertupplevelser dessa junidagar i Tyskland: det gnistrande framförandet av Beethovens A-dursonat för cello och piano med Steven Isserlis respektive Connie Smith. Efteråt träffade jag Isserlis, som själv var gripen av verket och sa där fanns ”a terrific energy”. Inspirerande var även konserten med välkända Il giardino armonico, som stående och hängivet framförde barockverk, delvis med medverkan av sopranisten Anna Prohaska.

Mitt i allt får jag en pratstund med Alexander Steinbeis. Den nytillträdde entusiastiske intendenten säger att festivalen har stor betydelse både för Bad Kissingen (med drygt 20 000 invånare) och regionen: Franken.

– Kissinger Sommer är en internationell festival för klassisk musik och har en imponerande historik. Vi hoppas de kommande åren kunna intressera än fler människor för klassisk musik – samtidigt som festivalen ska erbjuda goda tillfällen att upptäcka all kulturhistoria som orten och regionen har att erbjuda.

Steinbeis är stolt över de spelplatser som festivalen kan nyttja; flertalet inrymda i paradbyggnader från tidigt 1900-tal, ofta i praktfull jugend. ”Bad Kissingen har några av de vackraste konsertsalar man ens kan föreställa sig”, säger han.

Slutligen en reflektion om hur publikkulturer kan skilja sig. I Tyskland är publiken ofta initierad, kräsen, rentav krävande – men hur entusiastiska åhörarna än är: nästan aldrig visar de det på annat vis än genom att applådera ropa ”Bravo”. I Sverige har det sedan 90-talet blivit snarare regel än undantag att publiken vid applådtack mangrant reser sig upp för att marker sin uppskattning. Det fenomenet har ännu inte slagit igenom i Tyskland.

Mycket finns att säga om Bad Kissingens rofyllda, smått fördrömda, för att inte säga romantiska atmosfär (samtidigt så typisk för 1800-talets kurortskultur). Med minnen av musik, rosendofter och parker, och därtill styrkt av dagliga intag av det omtalade brunnsvattnet, återvänder jag till Sverige. Och faktiskt, tror jag, lite stärkt av vistelsen. Kanske rentav begripligt att Rossini for härifrån med huvudet fyllt av ny musik.

—

Text och foto: Björn Gustavsson