Essäistik: Jordens sång

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Övrigt, Recension onsdag, september 6th, 2023

John Sjögren

Jordens sång – Essäer om Tolkiens tankevärld

Fri tanke. 196 sidor. Just utkommen.

 

I år är det 50 år sedan fantasy-giganten J.R.R. Tolkien (1892-1973) gick bort. Skribenten och kritikern John Sjögren har skrivit en bok om Tolkiens föreställda världar. Det är nio essäer som samlats i bokform.

Tolkien är en ständigt aktuell författare. Själv tillhör jag den generation som först kom i kontakt med hans fiktion genom Peter Jacksons filmatisering av Sagan om Ringen (och just därför har jag haft så svårt för Amazons serie Maktens ringar). Jag såg den första filmen på bio och var lite besviken på slutet, Frodo förstörde ju inte ens Ringen. Men sedan blev jag själaglad när min historielärare berättade att de skulle komma ytterligare två filmer. Och dessa tre filmer rullade hemma på TV:n varje helgmorgon under några år, och sedan började jag att läsa böckerna, och samtidigt fortsatte filmerna att rulla. Och intresset för denna fiktiva värld har sedan dess aldrig sinat.

Sjögren anlägger ett teologiskt perspektiv på Tolkien, vilket är tacksamt då Tolkien var en hängiven katolik och då hans religiösa tro är ständigt närvarande i hans verk. För den finns verkligen en religiös klangbotten i böckerna.

Essäerna har skilda teman. De berör allt från determinism kontra fri vilja till narratologi och narrativ, där Sjögren går i dialog med Jean-Paul Sartre. De berör även teleologi, språkfilosofi, vilket är självklart då Tolkien var språkforskare, och bland annat Tolkiens benägenhet att skriva fram en komplex polaritet i sin tankevärld.

Men vad som kanske mest stiger ut i essäerna är hur Tolkien är en religiös författare och en kritiker av det moderna samhället.

Enligt Sjögren ska den främsta tematiken i Tolkiens verk vara de oförenliga fenomenen liv och död, oförgänglighet och förgänglighet. Detta gör Tolkien till en högst kristen författare, närmare bestämt katolsk. Utifrån det kan det verka konstigt att så lite nämns om religion i Sagan om Ringen, även om religion förekommer i andra av Tolkiens berättelser. Men han menar att Sagan om Ringen utspelade sig i en förkristen tid, varför det skulle vara anakronistiskt att alludera på ett kristet motivstoff.

Sjögren skriver intressant om bland annat nedstigningar i dödsriken, ett sedan antiken klassiskt motiv, och om andra religiösa motiv i verken. Mer intressant är hur han tar sig an  teodicéproblemet, ondskans problem.

Hur uppstår då ondskan? I Tolkiens bok Silmarillion beskrivs hur den fiktiva världen, Arda, skapades. Guden Eru, den enda, skapade Arda genom att låta gudar under honom sjunga och materialisera denna sång. Sjögren gör här en intressant koppling till kristendomen, monoteism och treenigheten. Precis som den kristna guden är monoteistisk finns det också en mångfald, och samma sak gäller för Eru. För den kristna guden blir detta tydligt genom treenigheten, med det för Eru blir tydligt genom förekomsten av lägre stående gudar. Detta får Sjögren att skriva att ”[u]rsprunget till allt är enhet i mångfald, mångfald i enhet”. Men ett resultat av mångfald är att allt inte är gott, och så förklaras ondskan i Arda. Det onda, en del av det mångfaldiga, korrumperar det goda, enheten.

En intressant koppling som Sjögren lyfter är den mellan Tolkien och filosofen Friedrich Nietzsche. Enligt Tolkien kan enbart ondskan dö om det goda som ondskan är fäst vid dör. Detta exemplifieras genom Frodos martyrskap. Ondskan är för Tolkien starkt förknippad med önskan att kontrollera andra, att ha (politisk) makt. Lite missvisande menar Sjögren att detta – att kontrollera andra, att ha (politisk) makt – är vad Nietzsche menade med begreppet ”viljan till makt”, vilket mer är en form av egenmakt än makt över andra. Hur som helst – detta får Sjögren att skriva att ”[h]os Tolkien är det genom att avsäga sig makten, aktivt ta avstånd från den, som ondskan och kaosets krafter kan krossas”, och där finns faktiskt en skillnad gentemot Nietzsche. Men det är ganska tacksamt att missförstå Nietzsche på detta sätt, då Nietzsche var en slagkraftig kritiker av religion och kristendom i synnerhet. Men det skapar en onödig polarisering mellan de två författarna. Jämförelsen mellan de två författarna hade gärna fått utvecklats då den är högst relevant.

Tolkien är inte bara en religiös författare, utan också en kritiker av det moderna. I hans värld är inte tillvaron avmystifierad, tvärtom. Detta märks i uppfattningen av naturen, som är högst levande och besjälad. Denna panvitalism är grundläggande för många tidiga civilisationer, så som den fornnordiska, och utgår från att naturen är en och samma organism.

Men i takt med den vetenskapliga revolutionen började naturen att avmystifieras, och förlorade därmed sin själ, sin agens, sina syften. Naturen blev underställd människan, för ”[o]m naturen inte har något eget syfte kan det utan vidare exploateras för mänskliga syften. Naturen reduceras till en brukbar resurs.” Natursynen har gått från besjälad till själlös, en form av mekanisk syn. Ur detta föddes den industriella revolutionen och det industriella samhället.

Detta samhälle, det moderna samhället, skulle med sin vetenskapstro och förnuftsdyrkan leda till det stora kriget, till första världskriget. Efter kriget försökte flera konstströmningar att hantera den närliggande historien och den stundande framtiden. I nietzscheansk manér ville många rasera samhället för att ur dess aska bygga ett nytt modernt samhälle. Men inte Tolkien, ett sådant samhälle hade bara lett till mer fördärv (här finns en tydligt skillnad mellan de två författarna). Han ville istället rekonstruera: ”Han ville återerövra verkligheten som en sammanhållen och meningsfull helhet”. Och detta kunde just myten och sagan hjälpa bidra med.

Sjögren skriver att det hos Tolkien finns en kritisk ansats av det västerländska samhället; väst har tappat kontakten med religionen. Religion är som musik, det är något som vi tar mot, lyssnar till den och låter den hända oss. Sjögren skriver att ”[d]en modernitetskritik som man kan utläsa ut Tolkiens verk handlar till mångt och mycket om förlusten av det musikaliska förhållningssättet till verkligheten. […] Kort uttryckt handlar det om ett dialogiskt förhållande till verkligheten, en relation av anrop och svar. Resonans uppstår när någon eller något svarar på vårt anrop, när världen talar till oss.” I det moderna samhället har människan tappat förmågan att uppfatta denna resonans som tillvaron erbjuder oss, vi låter den inte drabba oss.

I det moderna samhället finns bara samtid och framtid, dåtiden har försvunnit och mot detta opponerade sig Tolkien, återigen enligt Sjögren. Som en respons vill författaren istället peka ut det förgångna och dess betydelse för människan. I Tolkiens tankevärld är tillvaron ”laddad med minnen”, av rester från tidigare kulturer, ”[m]en det är minnen på väg att tyna bort. Det som en gång var är på väg att gå förlorat”. Enligt Sjögren ger detta berättelserna ett påtagligt vemod och en melankoli.

Det går alltså läsa mycket av högt intresse i Sjögrens essäer. Om det är något som kan kännas fattas, så är det en politisk dimension. Tolkien var enligt egen utsago en a-politisk författare. Men, vad implicerar exempelvis de politiska system som finns i Midgård? Denna fantastiska tankevärld har tyvärr ofta blivit approprierad av alternativhögern, exempelvis under kriget mot terrorismen som inledes av Georg W. Bush. Hur kommer det sig? Vad är det som tilltalar dem i denna tankevärld?

Så några ord om Sjögrens text som text. För denna har han valt en associativ disposition. Förvisso har de olika essäerna tydliga teman, men inom dessa teman rör sig texten ganska fritt. Ibland görs det tvära kast från text till kontext, och från kontext till text; i ena stunden kan en detalj i boken diskuteras i texten för att sedan göra utläggningar om idéhistorien. Detta fungerar också väldigt väl – vilket det inte alltid gör! – eftersom Sjögren är så pass förtrogen med materialet han skriver om.

Sjögren ska också ha en stor eloge för att ha skrivit en text om Tolkiens texter, och inte en text om kontexten till Tolkiens texter; han skriver inte om litteratur som något tillämpat utan om litteraturen som sådan. För det är ju den som är så intressant. Men samtidigt så berör ju Sjögren faktiskt kontexten, men han gör det när texten själv aktiverar aktuell kontext.

Jordens sång – Texter om Tolkiens tankevärld är en självklar läsning för varje Tolkien-entusiast.

—

Isak Adolfsson