CD: Nokia & Ericsson
Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, september 14th, 2023Markus Krunegård
Nokia & Ericsson
Allt That Plazz. 38 minuter. Just utkommen.
I ett mejlutskick med anledning av sitt nionde soloalbum – Nokia & Ericsson – skrev Markus Krunegård att nu var den finska skivan ”som ingen bett om” ute ”för allmän beskådan”. Det var på tiden. För vi har till och från hört ryktas om detta album under några år i diverse intervjuer. Han har själv velat tona ned detta album, men det är ett album som överskridit sitt rykte.
Krunegård är sverigefinsk, hans mamma kommer från Finland. Men det andra hemlandet och finskan, det första språk han lärde sig, har alltid varit närvarande i hans texter. Allt från de första skivorna med Laakso till mer eller mindre samtliga soloalbum. Dessutom gjorde ju Laakso en mer rockig skiva på finska, Mämmilärock (2007). Ofta har Finland och dess språk varit ett motiv i hans så ofta väl broderade texter, och ibland har någon fras och några ord letat sig i. Så det är inte så konstigt att han nu faktiskt gör en skiva helt på finska.
Det enda problemet är väl bara att de flesta av Krunegårds lyssnare inte kan finska. Visserligen har han under året gjort en rad spelningar i landet i öst, men faktum kvarstår. Men i mejlutskicket uppmanar han en att ”prova nåt helt galet som att lyssna på det östliga granspråket”, och det bör man göra.
Det som mest kännetecknar en god Krunegård-skiva, eller -låt, är överflödet av text. Det ska vara mycket text, det är som ett motto. Och på denna finska skiva är det mycket text, så de finsktalande lyssnarna måste vara nöjda.
Vad handlar då texterna om? På svenska är de ofta existentiella, och om de är det på finska vet jag inte. Men om man ser till titlarna så skvallrar inte de om att vara särskilt existentiella, men vid närmare eftertanke gör de på svenska heller inte ofta det. Men om man kör titlarna genom Google Translate så är titlarna som följande: ”Miss Joensuu”; Fröken Joensuu, ”Mä tykkään sust”; Jag gillar det, ”Jumalan terve”; Guds hälsning, ”Hyvää yötä Pellonkylä”; Godnatt Pellonkylä, ”Nokia & Ericsson”; som på finska, som på svenska, ”Faktaa: Fucked up”; Fakta: Fucked up, ”Ihana ihmeellinen ihminen”; Underbara underbara person, ”Burn in Hell”; som på finska, som på engelska, ”Maybe / Mayday”; som på finska, som på engelska även här, ”Suomi – Ruotsi 0-0”; Finland-Sverige 0-0, ”Lentoon”; Lyfta.
Tommy Körberg, som arbetat med Krunegård flera gånger (han gjorde bland annat en spoken word-version av Krunegårds album Kemtvätten från 2021) har sagt att Krunegård har ett gott öra för melodier, och det blir extra tydligt på denna skiva. Eftersom jag inte förstår texterna så är det de – melodierna – man får lyssna efter.
När jag lyssnar på skivan kan jag nästan bli lite avundsjuk på att jag inte förstår den, samtidigt som jag så väl gör det. Det finns två sidor av Krunegård: en som gillar gitarrer, en annan som gillar syntar. På denna skiva är det den förstnämnda som dominerar, just så som jag föredrar min Krunegård (det till trots brukar ofta de två sidorna av artisten samsas, även om en alltid dominerar).
Skivan bjuder på mycket sublim melankoli, men också reggae-influenser. Men för att vara Krunegård, går mycket av musiken i dur. Det är gitarrer som plockar kvickt och riktigt. Trots alla akustiska gitarrer så finns det även elgitarrer med lite väl mycket reverb, som sig bör. Det finns även ett par ballader i mellantempo, något Krunegård med stor förtjänst har skrivit tidigare. Men överlag är låtarna mindre ballader, och mer kreativ pop med distinkta melodier.
Det finns en musikalisk lekfullhet, framför allt gällande basgitarren, på skivan. Det låter som om man haft väldigt kul när man spelat in skivan. Något som särskilt sticker ut är att man har arbetat mycket med pauser, man låter musiken lyfta sig själv.
Krunegård inledde sin solokarriär 2008 med Markusevangeliet (2008), en titel och skiva som var motsatsen till jantelagen. Omslaget visade en Markus som var halvt insvept i mörker, men som klev in i ljuset. Omslaget till Nokia & Ericsson kan sägas vara en pastisch av omslaget till debutskivan; han är omgiven av mörker, men kliver in i ljuset, men inte in i den svenska sfären av ljus, utan in i den finska; Krunegård gör sin första riktiga finska debut, och allt vad det innebär. Och för att vara en skiva ingen bett om, håller den måttet väldigt väl.
Isak Adolfsson
