Scen: Linje Lusta på Örebro Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, januari 28th, 2024

Linje lusta

Örebro Teater, premiär 27 januari 2024

Av Tennessee Williams

Regi: Ronny Danielsson

Scenografi och ljusdesign: Lars Östbergh

Kostymdesign: Annsofie Östbergh Nyberg

Musikdesign: Roger Lybeck

Medverkande: Malin Berg, Amanda Kilpeläinen Arvidsson, Othman Othman, Peter Perski, Mats Qviström och Natalie Sundelin.

Linje Lusta, Tennessee Williams moderna klassiker visar vad som utgör just en klassiker: Vi känner igen oss i de människor vi ser på scenen. Deras ensamhet, deras drift att skönmåla sina liv och hur deras arv och miljö skapat ett liv som fjättrar dem i deras öde.

Skaparen av en klassiker har också skickligheten att skapa karaktärer som lever vidare i sinnena hos oss som beskådar dem, långt efter att föreställningen är slut. När ridån fallit på Örebro teater vill jag tänka vidare på vem Blanche och hennes syster Stella och Stellas man Stanley var. Och vad som hände sen.

Ronny Danielsson regisserar så att ingenting av dramatiken eller karaktärerna går förlorade. Konstigt vore det annars, en av landets mest erfarna och välmeriterade regissörer som han är. Även om han fick göra mer research än vanligt, eftersom det var senast i sin ungdom som han gav sig på detta drama.

Malin Berg spelar Blanche. En verklig triumf för henne. Kungens medalj igår kunde inte ha kommit lämpligare. Tiden står still i andra akten när hon gör sina monologer. Man känner sig bara lycklig att vi får ha en sådan kraft på vår teater.

Malin Berg spelar med hela kroppen. Hennes Blanche DuBois glider in hos systern och hennes man helt magnifikt med sitt franska namn och uppväxt på en rik plantage. Prövar sina vackra klänningar och smycken därtill. Men sekunden senare, när fasaden rämnar, kurar hon ihop sig som ett skrämt rådjur. Stanley genomskådar direkt hennes förljugna fasad, arbetarkille som han är och primitivt aggressiv mot allt som liknar överklass. Just klasskillnaderna genomsyrar det här dramat. Paradoxalt nog, eftersom samtliga lever långt ner på skalan. Men förljugenheten gör att de hugger mot varann som djur i en alltför trång bur. Malin Bergs helkroppsspel kan dock i någon stund slå lite fel. Hon kan bli lite skälmsk mot publiken, alltså lite spjuveraktig och jag tror det är den clownutbildning hon en gång genomgick (med bravur) som spelar henne lite spratt.

Lars Östbergh har skapat en suggestivt realistisk dekor, där Stellas och Stanleys enrummare fyller en uppbyggd ram på scenen. Den ger den klaustrofobiska känsla som hela stycket andas från första början. Bara ett svagt upplyst badrum skymtar i bakgrunden i Östberghs skickligt satta ljus. Det badrum som effektfullt vrids mot oss i blodrött sken när det slutliga övergreppet sker.

Peter Perski spelar Stanley. Otäckt bra. Hans utbrott får mätaren på Richterskalan att slå i taket ända ut till länsgräsen. Ändå blir han den ömkligaste när hans Stella tar parti för sin syster. Perski är för övrigt bekant för många som ser Maria Wärnfilmerna, som polisen ”Arvidsson”. Natalie Sundelins Stella balanserar trovärdigt mellan systern och uppväxtens värld och det betydligt enklare livet med Stanley. Det går inte ihop för Stanley som ser henne bli någon helt annan med sin syster.

Linje lusta är skriven 1947 och visst märks det, särskilt i kvinnorollerna. Anpassligheten till mannen och synen på den kvinnliga sexualiteten. Den äldre mannen som uppvaktar Blanche har en replik om hur en så oren kvinna inte kan bo under samma tak som hans mor, som lockade till spontana skratt i salongen, vilket nog inte var meningen.

Musiken spelar en ovanligt stor roll i den här uppsättningen. Roger Lybeck har valt 40 -och 50-tals jazz och blues som effektivt sätter stämningen. Känns ett tag lite för mycket, men så blir den plötsligt alldeles tyst – och laddningen är där!

Linje lusta – en laddad helkväll.

__________

Martin Dyfverman