Litterär årskrönika för 2023

Inlagd av Kulturdelen Krönika onsdag, januari 31st, 2024

 Anne-Marie Berglund, Breven till mamma. Albert Bonnier; Lyra Ekström Lindbäck, Moral, Modernista; Mats Eriksson Dunér, Allaktivitetshuset gamla bro, OEI; Annie Ernaux, Åren. Övers. Maria Björkman. Norstedts; Erik Fosnes Hansen, Tyskland. Kagge; Lars Fredborg, Jag måste ha varit olidlig, Ekerlids; Ia Genberg, Detaljerna. Weyler; Maxim Grigoriev, Europa. Albert Bonnier; Marit Kapla, Kärlek på svenska. Teg publishing; Ulf Lundell, Vardagar 8, Vardagar 9. Wahlström&Widstrand; Jonas Magnusson & Cecilia Grönberg, Bildaktivisterna. OEI; Mikael van Reis, Anti/Minnen, samtal med Lars Norén. Ersatz; Elin Ruuth, Konsterna. Nirstedt; Anna Sandell, Inferno. Ordlust förlag; W G Sebald, Svindel, känslor. Övers. Ulrika Wallenström. Albert Bonnier; Per Wästberg, Tidvatten. Svenska Akademien.

 —

Jag har på senare tid åter börjat läsa Anne-Marie Berglund, död 2020, och nu senast hennes inspirerande Breven till mamma (2005), där hon (efter ett oändligt kärleksfullt förord riktat till modern) publicerar en stor mängd av de brev som hon genom åren skrev till sin mamma och där den unga författaren – med stor intimitet – skildrar resor, skrivande och drömmar.

Verket blir inte minst en hyllning till moderns slitiga, enkla vardagsliv, där drömmar om något bättre, förgjordes av omsorgerna om en krävande, alkoholiserad far. Dottern vågade språnget ut – och blev med tiden en av våra främsta författare.

Anne-Marie Berglunds lysande texter kommer sannolikt att med tiden allt mer återupptäckas. Hyperkänslighet utgör grunden för vakenheten och öppenheten som präglar detta författarskap.

”Jag tror att min sjukdom är den att jag vänjer mig för lätt vid allt, blir förälskad i situationer, öden, människor väldigt lätt, för att sen glömma dem för nya fragment av tillvaron – som ett barn kunde man säga, vilket inte betyder att min kärlek inte är ’äkta’ bara att jag låter mig och allt runt mig förvandlas hela tiden.”

Lyra Ekström Lindbäck, som 2014 nominerades till Augustpriset för romanen Ett så starkt ljus, har senast utgett romanen Moral, som handlar om en ung kvinna som är doktorand i moralfilosofi. Hon ska forska ”om ond och god litteratur”, men under en studietid utomlands får hon en handledare vars närmanden till henne gör att frågor om moral och omoral får en personlig och allt mer brännande aktualitet. Frivilligt och inte utan en viss fascination inleder hon en kärlekshistoria med mannen, vars fru arbetar på samma institution där han undervisar henne. Anna, den unga doktoranden, börjar beskriva vad som sker – och detta blir alltså den roman vi just läser.

Det är svårt att bli klok på vad författaren egentligen vill säga. Visserligen finns här klander gentemot både den äldre mannen och den unga huvudpersonen – som väl medveten om implikationerna inleder en hemlig relation med den äldre mannen. Som sakerna framställs är det dock auktoriteten, mannen, som får klä skott för skeendet. I slutändan utgör romanen, med sin övervägande torra, registrerande stil, en blandning av skönlitteratur och filosofisk traktat. Som psykologisk skildring betraktat är den mager och går knappast på djupet.

För den som vill läsa mer om det sena 60-talets radikala utopier i Sverige rekommenderas den synnerligen omfattande volymen Allaktivitetshuset Gamla Bro, där drömmarna om en ny värld återspeglas i detta spännande projekt. Stockholms stad hade utlovat att bygga ett icke-kommersiellt, kommundrivet allaktivitetshus på gamla Brogatan. Det skulle vara öppet för alla människor, i alla åldrar, och hysa i stort sett alla tänkbara aktiviteter. Per Kågeson minns tillbaka: ”Tanken var från början att det på Gamla Bro skulle finnas plats för en alternativ kultur inom alla möjliga uttrycksformer, och att man skulle kunna jobba ihop.”

I den rikt illustrerade, 638 sidor tjocka volymen, slungas man åter till en tid där det gamla revs och skulle ge plats för nya drömmar, till stor del präglade av den radikalism som präglade den då unga generationen.

Annie Ernaux berättar i sin självbiografiska Åren om uppväxttiden, från tidigt 1940-tal fram till början av 2000-talet, och hon gör det genom att samtidigt även beskriva hur de samhälleliga förhållandena och rådande mentaliteter förändras; sammantaget blir detta en bred gobeläng där privat och allmänt blandas på ett mycket intressant sätt men där också, inte minst, minnesanteckningarna blir som en långrev som fångar in väldigt mycket av tidens skiftningar; det gäller inte minst de extremt stora samhällsförändringarna under sent 1960-tal.

Det är som att läsa en samhällsintresserad Proust, på spaning efter det förflutna. Annie Ernaux skildring av studentrevoltens dagar blir till rundmålningar som fångar in kollektiva stämningar och ger oss tiden åter. Individ och samhälle och växelverkan mellan privat och allmänt skapar en text där bilden av både författaren och samhället i ett vidgat efterhandsperspektiv klarnar.

Några citat får belysa respektive fokus (om sig själv berättar Ernaux här i tredje person).

”Helt flyktigt kommer bilder över henne av föräldrarna i den lilla staden i Normandie, hennes mor som tar av sig arbetsrocken för att gå till aftongudstjänsten, hennes far som kommer upp från trädgården med spaden på axeln, en långsam värld som fortsätter att finnas till, overkligare än en film, fjärran från den moderna bildade värld som hon är en del av, som går framåt, mot vad är svårt att säga. Mellan det som händer i världen och det som händer henne själv finns ingen skärningspunkt, det är två parallella serier.”

”Ingenting av det som dittills setts som normalt var längre självklart. Familj, utbildning, fängelse, arbete, semester, galenskap, reklam, hela verkligheten hade satts under lupp, inklusive der den som kritiserade sade /…/ Samhället hade slutat fungera aningslöst. Att köpa en bil, betygsätta en hemuppgift, föda barn, allt betydde någonting. /…/ Man utvärderade systemen, man letade förebilder. Man befann sig i en generaliserad politisk läsning av världen. Nyckelordet var ’frigörelse’.”

Den norske succéförfattaren Erik Fosnes Hansen har skrivit en briljant sammanfattning av Tysklands historia, Tyskland. På 200 sidor sammanfattar han, koncist och komprimerat, det Tyskland som länge bestod av en mängd småstater och som sedan haft en historia som inkluderar det mesta.

Erik Fosnes Hansen debuterade i tjugoårsåldern med den sensationellt välskrivna och suggestiva romanen Falktornet – som för övrigt utspelas i södra Tyskland. Fosnes Hansen har efterhand utgett en rad prisade romaner, som exempelvis Salme ved reisens slut, som utspelas på Titanic, med stråkorkesterns medlemmar som huvudpersoner.

Genom åren har den norske författaren av och till vistats i Tyskland. 2019 erhöll han Willy Brandt-priset och i år blev han som första norrman invald i den högt ansedda Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung.

Det är anmärkningsvärt med vilken klarhet Erik Fosnes Hansen reder ut den vindlande tyska historien. På bara ett fåtal rader lyckas han klargöra komplicerade historiska förlopp, och därtill glittrar texten av spiritualitet och personlig närvaro vilket förhindrar att texten blir magistral historiebok.

Jag måste ha varit olidlig heter en monografi där Lars Fredborg berättar om sin far, Arvid Fredborg; dels om dennes arbete som Svenska Dagbladets tidningskorrespondent i Berlin under andra världskriget, dels om faderns många år som rådgivare för en rad storföretag och där hans expertis inom området internationell politik välkomnades av åtskilliga företagsledare.

Arvid Fredborg – känd för boken Bakom stålvallen, där han mer eller mindre kritiskt blickar tillbaka på sin tid i det nazistiska Tyskland – levde ett liv där möten med makthavare av olika slag tillhörde vardagen. Samtidigt finns en bakgrund där han som ung i vart fall inte tycks ha tagit avstånd från nazismen – låt vara att verkligheten i Tredje riket småningom fick honom att vakna till. Alltsammans är välskrivet och i mångt och mycket intressant, men samtidigt är det svårt att komma ifrån intrycket att sonens mission till stor del handlar om att rentvå fadern – som ofta tecknats som mörkblå och nazistsympatisör.

Ia Genberg, som 2012 debuterade med romanen Söta fredag, har utkommit med sin fjärde bok, den hyllade romanen Detaljerna. Det är en både fantasifull och fantastisk roman; i synnerhet imponerande är den sista av de fyra sektikonerna – där Genbergs flödande prosa med ens når en ny nivå av angelägenhet; här möter en lika komprimerad som stark prosa, och som läsare förnimmer man att författaren nog själv här kommit in som i en högre rymd. Redan anslaget slår an tonen: ”Vi lever så många liv inuti våra liv, mindre liv med människor som kommer och går, vänner som försvinner, barn som växer upp, och jag förstår aldrig vilket av mina liv som är själva ramen.”

Och så kommer insikten, varur även titeln är sprungen: ”Tidigare inbillade jag mig att den förhöjda livskänslan fanns i skogen, att jag skulle ströva mig till den bland höga tallar, sittande ensam på stubbar med solen i ögonen, eller vid havet på klippor med utsikt, att jag måste ut bland de tysta elementen för att bli helt vaken. Men sen visade det sig att allt redan låg här, i detaljerna omkring mig, att det bara handlar om en noggrannhet i blicken på allt”. Det är svårt att inte associera till Marcel Prousts ord om att det verkliga äventyret, det finner vi i vår vardag.

Moskvafödde Maxim Grigoriev, numera svensk medborgare, författare och översättare, har väckt berättigat intresse med sin brett anlagda roman Europa; hans fjärde verk på svenska. Romanen har belönats med Eyvind Johnsonpriset och har även nominerats till Augustpriset.

Det är en roman om exil men också om hemlöshet i dagens Europa. Handlingen utspelas i olika tider, och intrigen vävs trådlöst samman, med en fingerfärdighet som få författare i den yngre generationen är förmögna. Kort sagt: här möter en prosakonst på en nivå som man sällan möter i modern prosa – men utan att den känns det minsta ålderdomlig. Tvärtom möter en språklig friskhet som gör läsningen till ett lustfyllt äventyr.

Den hemlöshet som skildras vidgas även till att bli en skildring av människans dilemma i vidare mening. Några citat får belysa: ”Det fanns på hela kontinenten inte ett stycke vildmark. Det fanns ingen tomhet. Människan skapade ett system av bestyr runt sig, som bordslampans ljuscirkel i kvällsmörkret. Hon upprättade ett betydelsebärande skydd mot naturens bottenlösa meningslöshet och det förflutnas godtyckligheter som omgav henne, som skogen omger en glänta, som öknen och bergen omgav Katarinaklostret tills samma mänsklighet omgärdade det med turisthotell.” Och: ”På samma sätt som algernas jodlukt redan på håll vittnar om havet, skriver Florenskij, framkallar ikonen en känsla av närhet till någonting annat.”

Efter framgången med debutboken Osebol, där människor i en värmlandsby får komma till tals och senare belönad med Augustpriset, återkommer Marit Kapla med ännu ett verk, Kärlek på svenska, där människor i olika åldrar runtom i Sverige berättar om upplevelser av förälskelse och kärlek.

Intervjuerna är hårt redigerade och sammanställda i komprimerad form. Bortsett från den glesa, prosalyriska stilen är det lätt att associera till exempelvis Svetlana Aleksijevitj, som med sina dokumentärer uppvisar ett likartat intresse för så kallat vanliga människor.

Det finns mycket som glimmar till i denna sexhundrasidiga flod av röster, men det intressanta greppet att på detta vis försöka få något väsentligt sagt i ett specifikt ämne fungerar dock inte fullt ut; det blir mer av lättfångade fragment än av gedigen bottentrålning.

Ulf Lundells tegelstenstjocka dagböcker, Vardagar, fortsätter att utkomma, år efter år, och med rätta har de kommit att fascinera många. Det är ett unikt projekt, och både i sin nakenhet, öppenhet och i sitt omfång. År 2023 utkom Vardagar 8 och 9, vardera omfattande 736 respektive 651 sidor.

Utan tvekan har Ulf Lundell i sitt eget liv (även om det till det yttre kunnat te sig händelselöst) funnit en guldåder. Med sin självreflekterande, poetiskt anlagda dagbok kastar han ljus över sitt eget liv men också över sin samtid.

I Vardagar 9 har jag för första gången sett Ulf Lundell skriva om Lars Norén; en annan outsider, själsligt befryndad faktiskt, och som även han skrev tegelstenstjocka dagböcker. Lundell nämner att han ”tagen och berörd” läst Noréns sista dagbok. Ulf Lundell berättar på annat ställe varför han alls började berätta om sitt vardagsliv. ”Jag började skriva dom här V-böckerna, dagböckerna, för att jag ville skildra en tid.” I likhet med Norén har Lundell alltid varit en extremt känslig avläsare av sin samtid. Men Vardagar handlar också om att läsa av sig själv. Tankarna, åldrandet. Dagarnas faktiska innehåll: drömmar, middagsbestyr, kärleksfunderingar. Eller som nämns på annat ställe: ”Mitt projekt är en människas dagliga väg mot döden. Ingenting annat.”

En ögonblicksbild kan med ens bli en bild av våra liv i stort.  Som i Vardagar 8, en aprildag: ”Slösteker salsiccia. Det får bli söndagsspaghetti. Ibland är dagarna bara dagar av skrikande sol och sen kommer mörkret och sen är det samma sak igen och sen är det inte mycket mer.”

Gång på gång beskrivs samvaron med ”N”. Ibland underbart, ibland behov av ensamhet. ”Ska jag kärleksfullt ’satsa’ på N, få mej en bekväm resa till Döden. Eller satsa på den monomana excentriker jag är i botten, han som aldrig kan hålla ihop med en kvinna.”

Övrigt att notera: Ulf Lundells höga uppskattning av Eyvind Johnson – men också beskrivningen av hur Dylan Thomas i ungdomen ”befriade mitt skrivande”. ”Det var som: Go ahead, skriv som du vill!”

Reflektioner över Sverige och svensk mentalitet dyker upp lite varstans. ”Varför är New York så mycket trevligare än Stockholm? För att Stockholm är en hård liten staddjävel långt uppe i norr som en utväxt på Rysslands väldiga landmassa. Hurra för oss ändå! Jag tror aldrig jag har trivts i Stockholm. Alltid varit vid sidan av, en outsider, en betraktare.” Återkommande höjs klagosånger över svensk media. ”Hörde radio igår vid middagslagning: känslor känslor känslor. Jag tror fan vi lever i en Kvinno-Känsla-Bubbla numera, Även männen i radio är ute efter ”kennslorna”.  Även kommersialisering och nyliberalism får utstå många slängar. Ulf Lundell hänvisar till Andreas Cervenkas Girig-Sverige och kommenterar: ”den måste läsas om man törs, risken är att diverse blodådror kommer att explodera. Det är rå- och rövarkapitalism som gäller.” Och i Vardagar 9: ”Vårt land har blivit så förstört dom senaste 40—50 åren. Ibland vill jag bara bort från hela skiten. Avprogrammera mig. Sluta bry mej. Sluta ta in.” Men, konstaterar han: ”tanken på urkoppling blir också tankar på slutet. Döden.”

Mitt i allt: det tidiga 70-talets utopism: konserverad hoppfullhet: ”Gryningsvisionerna! Rent svindlande och så fantastiskt HOPPFULLT. Det var det starkt upplysta NUET!”

Bildaktivisterna, ”aktioner i bild i svenskt 1960- och 1970-tal”, heter en kilotung, drygt tusen sidor tjock volym (i A 4-storlek) som ingående beskriver fotografgruppen Bildaktivisterna – som 1968 gjorde sig kända för sin samhällskritik och sitt experimentella, slagkraftiga användande av bild och design i sina många aktioner. Här beskrivs en grupp med som mest ett sjuttiotal medlemmar som ville hitta nya sätt att spegla verkligheten och som i grunden bars av drömmar om ett radikalt annorlunda, helst socialistiskt samhälle.

Aktionerna var många. I Ängelholm hade gruppen en utställning som ifrågasatte bilismen, i Stockholm ordnades en alternativmässa till en ”kommersiell” tonårsmässa.

Rubriker: ”Publicering av en bild är ett politiskt ställningstagande”, ”Tänk dig för innan du beträder storfinansens vardagsrum”, ”Den socialistiska fotografin i praktiken”, ”Pengarna eller livet”, ”Alternativ jul, alternativt samhälle”… Utgivarna av volymen har lagt ner mycket arbete på att restaurera ett bleknat bildmaterial (här reproduceras 1 100 foton!) Det är digert, och spretigt, men som tidsdokument inom kraftigt tilltagna pärmar: Värdefullt!

Litteraturvetaren Mikael van Reis, som under många år fördjupat sig i Lars Noréns diktning, träffade emellanåt Norén för att tala om litteratur och skapande. Under nästan tjugo års tid, fram tills bara några månader innan Lars Norén dog i covid, hade de långa, spännande samtal i de mest skilda ämnen. Alltsammans bandades, och Mikael van Reis har nu redigerat samtalen och förvandlat dem till högintressant litteratur; till en dialog mellan två personer med likartade intressen: filosofi, poesi, kreativitet, inspiration… Anti/minnen.

Mycket kretsar kring minne och minnesprocesser. Mikael van Reis skriver i förordet: ”Noga läst kunde hans författarskap beskrivas som ett framväxande minne som kretsar kring det förflutnas vita fläckar av glömska eller bortträngning i en alltid pågående självanalys och omgestaltning.”

Mikael van Reis akademiska infallsvinklar bryts emellanåt friskt mot Lars Noréns ofta mer omedelbara svar och snabba associationer. För alla med minsta intresse av en vårt lands största både dramatiker och diktare utgör denna omfattande samtalsbok en unik möjlighet att komma Lars Norén närmre och inte minst att glimtvis få inblickar i hans barndom och uppväxt. Sammantaget en storartad och hedervärd prestation av Mikael van Reis att utge allt detta i en så genomarbetad och oftast högintressant volym.

Elin Ruuth, född 1986, debuterade 2010 med Fara vill och utkom därefter några barnböcker. Häromåret återkom hon med en kortroman, Konsterna, där hon skildrar ett konstnärspar, en berättelse som mer eller mindre löst baseras på makarna Ester och John Bauer.

Elin Ruuths prosa är kompakt och stramt hållen; det finns något finslipat, närmast abstrakt över romanen. Trots alla goda ansatser är det som om berättelsen aldrig riktigt gå i blom. Skeendet dessa sommardagar förlänas ingen sensualitet utan förblir i en stramhet, i en blekhet där scenerierna aldrig får något egentligt liv och där berättelsen aldrig riktigt lyfter.

Anna Sandells erotiskt laddade roman Inferno handlar om en medelålders kvinna; hon lever ett stabilt, burget liv med man och barn och inget saknas. Eller? När hon oväntat börjar få sms-meddelanden från en okänd man som alltmer utmanar och triggar henne – då sätts starka krafter i rörelse; känslorna drar henne med sig som i en lavin. Hon blir besatt av tanken att prova på den spännande sexualitet främlingen frestar med. Skygg nyfikenhet förvandlas till besatthet.

Det är 50 shades of grey i stockholmsmiljö, men också i en lite mer light-tappning. De sexuella akterna beskrivs liksom i förbigående, sällan särskilt explicit (”hennes hud började le av den lätta beröringen”); här handlar det snarast om sexualiteten som besatthet; som en makt som kan få en människa på fall och göra nästintill vad som helst. Boken är välskriven, med känsla för tempo och dramaturgi, och det är svårt att inte sträckläsa den.

Minus dock för en återkommande stilistisk flåshurtighet. ”Josefins hjärta tog en fikarast.” ”Nuet saktade i ultrarapid ner till stillastående, samtidigt som signalsubstanserna hade julafton”. ”Att släpa sig till jobbet kändes ekvivalent med att bestiga Mount Everest.”

W G Sebald, som nästan alltid skrivs med denna förkortning, låt vara att namnet är Winfried Georg, är en av de mest udda författare man kan läsa; en tyskfödd solitär som far runt i världen och djupdyker i snart sagt vad som helst; en resenär med en nyfikenhet som på världen som aldrig tycktes kunna mättas och som skriver texter som allt kan rymma och där såväl dokumentärt som fiktivt och självbiografiskt tumlar om.

Steve Sem-Sandberg sammanfattar med pregnans i sitt förord: ”Det är av det udda, glömda eller förkastade han skapar sina texter, föremål som ibland även förekommer avbildade på boksidorna: gulnade tidningsinlägg, antikvariska böcker, bleknade vykort, ritningar av befästningsverk eller tågstationer, guideböcker och tidtabeller som han konsulterar medan han reser.”

I föreliggande verk – Svindel. Känslor, kanske ett slags essäroman, reser han runt i Europa, följer i Kafkas fotspår för att sedan skriva om Stendahl och mycket annat – och efterhand återvänder han till sitt bayerska barndomshem. Ibland djuplodande, ibland anekdotiskt, men alltid fascinerande. Sebalds prosa är dock tyskt tung – med långa vindlande meningar.

Med ett åttioårigt författarskap bakom sig fortsätter Per Wästberg att utge högkaratig litteratur. Hans senaste bok, Tidvatten, består av komprimerade porträtt av vänner genom åren men också glimtar ur minnets fatabur och reflektioner över livet, över tidens gång. Alltsammans på en prosa präglad av utsökt klarhet och pregnans.

Mot slutet skriver Wästberg – och det är både krasst och vackert: ”Jag har tyckt om mitt liv. Länge för att jag hade så mycket av det. Senare för att jag har så lite kvar av det. Jag ser mina år rasa som snösjok från ett brant tak. Livet har ingen mening utöver den vi ger det och världen har ingen avsikt med oss. Men vi är här för att hitta samband, de organiska, de metaforiska, mellan stort och smått.”

Per Wästberg är medveten om att han levt ett privilegierat liv, men också om att ingen lycka existerar utan sorg. I varje galax finns ett svart hål. ”Varje kärlek betyder tillgång på livsenergi men bär inom sig en risk för ödeläggelse. Kierkegaard skrev att lyckan är förtvivlans bästa gömställe. Lyckan har en underkant av svärta, jag känner av den likt ökensanden som blir iskall om natten.” Sammantaget är detta en tänkebok i ordets bästa och vackraste mening.

—

Björn Erik Gustavsson