Island

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, februari 19th, 2024

Peter Højrup

Island

Översättning av Jonas Rasmussen

Flo förlag. 259 sidor. Nyligen utkommen.

 

Peter Højrup (f. 1974) introducerades på svenska 2021 med romanen Till stranden, utgiven av Flo förlag. Boken mottogs väl. Hemma i Danmark har Højrup belönats för sina verk, vilka främst räknas till poesi och romaner. Ofta rör sig texterna i ett gränsland mellan prosa och lyrik. Detta gäller även föreliggande roman, Island, vilken först gavs ut 2014 men som nu alltså presenteras i svensk språkdräkt.

Sedan debuten 2001 har Højrup gjort sig ett namn om att vara en formfulländad författare. Språket är det centrala. Förutom att skriva egen dikt och prosa, arbetar Højrup även som översättare, bland annat av poeten och professorn Anne Carson. Förståeligt är då att små språkliga nyanser och detaljer upptar en stor del av Højrups verk. Men, även det existentiella är av vikt. Fast – ofta känns det som om språket fokuseras på bekostnad av handlingen.

Vad Island handlar om är lite svårt att specificera. Texten utvecklar sig nämligen högst organiskt, och vissa delar av den rör sig långt bort från var den började. Men den börjar med en författare som föreställer sig hur det ska bli att återförenas med sin familj som är på Island. Därifrån kastas en del återblickar ut, återblickar som kastar ljus på hur hans sambo lämnade honom, varför, och tog barnen med sig ända till Island. Därtill rör sig texten om utdelandet av ett litteraturpris – Danske Banks Litteraturpris – och hur detta har påverkat berättaren.

Till en början ter sig boken som en altererad variant av det antika toposet ”hemkomstens omöjlighet”, alltså försöket att återvända till en plats som har ändrats och som man själv har ändrats inför. Men här ska berättaren inte komma hem, han ska lämna sitt hem för att återförena sig med vad som utgör hans hem. Men ganska snart avtar denna riktning i boken, den börjar som sagt utveckla sig organiskt, utifrån en rad associationskedjor. Till en början ger det boken en stark närvarokänsla, men efter ett tag blir det något svårt att följa.

Prosan är lyrisk. Den slår aldrig över och blir lyrisk, den är det som utgångsläge. Det är en ganska djärv ansats. Ofta överskrider det fylliga bildspråket förväntningar. Sällan förväntar vi oss utbyggda metaforer som sträcker sig över sidor, men det är just sådana som Højrup bjuder på. När berättaren är på ceremonin till Danske Banks Litteraturpris, så ser han en kvinna, som också är nominerad till priset, i ögonen. Det heter:

”Jag såg in i hennes mörka ögon som blänkte som våta stenar. Hennes blick sträckte sig efter mig och jag gick den tillmötes, jag föll i dess famn och dog en aning i den. Då låg jag vid stranden av en mörk och hemlighetsfull sjö och lät handen glida ned under den mörka ytan. Ögonblicket innan vattnet slukade handen lyste den under ytan som ett skrämt spöke. Snart blev handen synlig igen och kom upp ur det klibbiga vattnet med två svarta stenar.”

Allt detta är hur det känns när någon vacker tittar på en, och utbroderingarna fortsätter. De återfinns överallt i boken. Man måste säga att det finns ett överflöd av känslor i boken. Berättaren bjuder inte på ett åtstramat, lakoniskt språk. Tvärtom. Romanen Island är stilmässigt långt från en isländsk saga. En följd av det nästintill känslomässiga överflödet, är att boken, stundtals, är något svår att följa.

Handlingen är haltande. Det finns självklart en handling, men den består till stor del av staplade scenarier som svarar mot en del olika teman, så som det omöjliga i relationer eller skrivandets vara. Man kan urskilja tre spår i handlingen: Vinnandet av Danske Banks Litteraturpris, en väns bortgång, och en relations sammanfall. De tre spåren går in i varandra i vis mån men de är ändå tre olika spår och när de försöker sammanstråla mot slutet så går det inte helt friktionsfritt. Det kan också bero på att det rika, utökade bildspråket hos vardera spår distanserar spåren från varandra; det är ibland svårt att hänga med i vad som händer i vardera spår och att de sammankoppla dem kan bjuda på lite motstånd.

Om man skulle vilja etikettera berättarens stil, skulle man nog kunna etikettera den som en fenomenologisk ansats. Texten filtreras genom berättarens medvetande, och medvetandet är alltid riktat mot något, det har en intentionalitet, och det, förutom att det fyller medvetandet med något, skänker ett meningsfullt raster att tolka tillvaron utifrån. Vid betraktandet av ett träd, heter det i typiskt fenomenologiska ordalag: ”Det är trädet som äger vår medvetenhet om det och det binder oss till det”.

Att gestalta hur fenomenen framträder för oss, ligger inte långt ifrån att undersöka hur vi själva framträder för oss. Men eftersom människan, till skillnad från fenomenen, saknar ett på förhand givet vara, uppstår en ångestfylld känsla – vad är människan, egentligen? Denna ångestfyllda känslan, och den efterföljande skuld som uppstår när man gör ett val – man hade ju kunnat välja något annat – är närvarande i Højrup bok. Kanske är det just det som lyfter boken mest. Även skildringen av hur en relation faller samman och förtvinar, sakta och oåterkalleligt, tillhör bokens starkaste element.

Ja, språket är fulländat i Island, men det skymmer något. Vad skymmer det? Handlingen. Men det hindrar inte en kvalitativ upplevelse. Om Højrup inte hade varit så pass styv i legeringen av prosa och lyrik, hade man inte haft den upplevelsen. Men det är också riskfyllt att blanda två konstformer.

—

Isak Adolfsson