Roman: Om uträkning av omfång 3

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, april 4th, 2024

Solvej Balle

Om uträkning av omfång 3

Översättning av Ninni Holmqvist

Wahlström & Widstrand. 211 sidor. Just utkommen.

 

I den tredje delen av Solvej Balles tänkta septologi, Om uträkning av omfång, är vår berättare Tara Selter, såklart fortfarande kvar i den tidsloop vi senast lämnade henne i. Den artonde november fortsätter att upprepas. Men i denna tredje del börjar cirkeln att plattas till och rättas ut allt mer, något den redan började göra i förra delen.

För Tara förblir upprepningen något hemskt, trots att hon accepterar den som sitt öde. Det ges inga förklaringar till varför tiden gått sönder, den bara är sönder, och vad det innebär är något oklart. Men i denna del börjar man på allvar ifrågasätta att tiden är sönder och man undrar om den går att reparera. Första boken etablerade faktumet att tiden gått sönder. I del två vecklades den cirkulära tiden ut, plattades till och blir någotsånär linjär, vilket var synd, missar chansen att med en cirkulär form meditera det cirkulära.

Den första delen och första halvan av andra delen av serien var i stort sett en kontemplation över tid. Tiden blir uppenbar när den inte längre finns där, när den inte längre sträcker sig ut över rummen. Detta fick Tara att resa på tvärs över tiden, där klimatet är olika för att stimulera förändringar av årstider, av tid. Men detta är något hon nu har tröttnat på. Istället har hon fördjupat sig i sina studier om romarriket, och på så vis blir dåtid, nutid, framtid ett.

Andra människor lös med sin frånvaro i de två första delarna. Relationer blir ointressanta om de inte utvecklas över tiden, varför några relationer knappt förekom. I den andra delen gjordes korta bekantskaper under kortare perioder av tid, men de sade inget.

Men i del tre får vi redan på första sidan möta Henry Dale, som också har fastat i den artonde november, som genomgår samma loop som Tara. Genast får de en gemensam historia och en delad glädje. Kåserande redogör de för varandra vad de gjort med den artonde november under de dryga tre år det upprepats. Detta är synd, för nu börjar texten på allvar bli linjär. Cirklar klipps upp och linjer rättas ut. Att de skapar en historia tillsammans är inget konstigt, men det förstör lite vad som uppfattades som seriens initiala ansats; att meditera tiden.

Den cirkulära strukturen är helt bruten, den cirkulära upprepningen är någon man nu ska komma ur. Det ger texten en ny riktning. Förvisso uppstår nya cirklar i volymen genom de kåserande redogörelserna, men det är kåserande cirklar. De två mediterar ibland vad historia är, vad skillnaden går mellan historia och kvinnohistoria, vad som driver historien framåt, men man gör det nu linjärt.

Och plötsligt mångdubblas antalet personer som fastnat i tiden, och intresset för boken faller markant. De rör visserligen berättelsen snyggt framåt. Vi har Olga som genom att upphäva den artonde november, gå över i nittonde november, vill förbättra samhället. ”Hon ansåg att upprepningen var en möjlighet. Att se lite klarare. Att få sina fucking eyeballs putsade, sa hon”. Hon vill resa runt i världen och erfara tillvarons olycka för att sedan kunna handla. Men upprepningen ska upphävas. Vi har också Ralf, som med mer tekniska medel, vill förbättra samhället för den enskilda människorna, så om artonde november upphör så vill han lämna efter sig en bättre värld till den nittonde.

Det uppstår ungefär samtidigt en dissonans i boken, men det är svårt att säga om den är medveten eller inte: Handlingen blir linjär, men Tara utvecklas inte linjärt, hon förblir en sluten cirkel. Förhoppningsvis är detta något kommande volymer kommer utforska vidare.

Under en volym gick den artonde november från att vara befolkad med enbart Tara Selter till desto fler. Det är tydligt vart serien barkar. Telefoner fungerar heller inte som de ska, man har räknat antalet loopade dagar olika med en dag, och man har upptäckt irreguljära mönster i hur tiden upprepas.

Det som bär serien just nu är språket och stilen. Det är väldigt konsekvent hållet. Det är matt och glanslöst och det speglar berättarens subtilt depressiva tillstånd. En liten ändring i stilen är att man allt mer har lagt till en katalogstil jämfört med tidigare volymer.

Förhoppningsvis hittar serien tillbaka till sin svans och gör början till slutet, slutet till början, och att allt börjar gå runt, runt, runt igen.

—

Isak Adolfsson