Roman: Isabella av Egypten av Achim von Arnim

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, april 7th, 2024

Isabella av Egypten. Kejsar Karl den femtes första ungdomskärlek

Achim von Arnim

Översättning och förord: Bodil Zalesky

Hastur förlag. 152 sidor. Har nyligen utkommit.

 

Den tyska romantiken är en gryta fylld av de mest märkliga och disparata ingredienser. Den rymmer de raraste örter och blåaste blommor men även rotsaker och fläsklägg. Sjudande låter den eteriska ångor stiga mot idévärldens eviga rymder och sänder sina esoteriska dofter att tränga in i andevärldens mysterier. Men den kan också puttra vildsint med bristande bubblor, skvätta och koka över. Den är nektar och ängladryck, häxbrygd och djävulselixir.

Ett dopp i grytan kan innebära, och leda till, vad som helst. Och ingenstans ångar och puttrar den som i Achim von Arnims fullständigt sanslösa Isabella av Egypten, en roman där vad som helst kan hända – och också gör det.

Arnim (1781–1831) brukar räknas till Heidelberg-romantikerna tillsammans med bröderna Grimm och Clemens Brentano, vars litterära syster Bettina f.ö. gifte sig med Achim. Där Grimm-bröderna samlade tyska folksagor tog sig Arnim och Brentano an tyska folkvisor och passade även på att skriva en del egna dikter i samma stil. Arbetet resulterade i samlingen Des Knaben Wunderhorn som kom ut i tre band åren 1806–1808 och som verkligen fungerat som ett ymnighetshorn för senare generationer. Ändå är Arnim inte på långa vägar lika känd som t.ex. Goethe, Schiller och E.T.A. Hoffmann, i alla fall inte i Sverige.

Historien om Isabella publicerades 1812 och har nu kommit i välkommen nyöversättning av Bodil Zalesky på Hastur förlag som därmed åter slår ett slag för den tyska romantiken. Det gör de rätt i. Berättelsens undertitel lyder Kejsar Karl den femtes första ungdomskärlek vilket möjligen kan förleda någon att tro att det rör sig om en faktabaserad bok. Men den villfarelsen tas man rätt snabbt ur när man börjar läsa, även om kejsar Karl förvisso har existerat, närmare bestämt 1500–1558. Han var son till Filip I av Kastilien och Johanna den vansinniga, vars föräldrar var inga mindre än Ferdinand och Isabella. Redan som sexåring ärvde Karl de burgundiska Nederländerna där han också växte upp i väntan på att farfar Maximilian I skulle dö så han kunde bli tysk-romersk kejsare – vilket han blev 1519. Men när Isabella av Egypten börjar är han ännu en ung vacker ärkehertig som förtrollas av den undersköna och oskuldsfulla Isabella.

Hon har nyligen förlorat sin far Michael, som orättfärdigt avrättats. Denne Michael sägs ha varit romernas furste, vilket förklarar det där med Egypten. Arnim utgick nämligen från den vitt spridda, men knappast korrekta, uppfattningen att romerna härstammade från Nilens stränder och att deras längtan, sedan de spritts över världen, stod till att återvända till sina gamla heliga boplatser. Efter Michaels död blir detta Isabellas mission, och den ska fullbordas genom att hon avlar en son med Karl. Man kan i sammanhanget också påminna sig att Egypten inom esoterisk tradition förknippas med uråldrig visdom och att intresset för landet sköt i höjden i samband med Napoleons kombinerade fälttåg och vetenskapliga expedition 1798–99. Den senare dokumenterade noggrant alla fornminnen och bidrog till att sprida bilden av ett mytiskt Egypten. De emblematiska pyramiderna letar sig in även hos Arnim, där de lite överraskande fogas in i en romskt kristen kulturtradition.

Kort sagt förhåller sig Arnim synnerligen fritt till historiska fakta – vilket man gärna förlåter honom. Det vi läser är ju ingen historielektion eller antropologisk studie utan en saga, en fantasmagori, en legend. Han blandar komik och allvar och rör sig obehindrat mellan det jordiska och det himmelska, det besudlade och det rena, Djävulen och Gud. Det är groteskt och burleskt och fantastiskt och högstämt poetiskt om vartannat, och det är bara att hänga med i svängarna. Att återberätta den intrikata handlingen av svek, missförstånd och trohet är föga meningsfullt. Ibland går det undan så händelserna trampar varandra på hasorna, ibland stannar det upp för att låta en lyrisk blomma veckla ut sina blad eller för några reflektioner angående det ena eller andra. I sitt förord citerar Zalesky Goethe som träffande sagt att ”Achim von Arnim är som ett fat där tunnbindaren glömt att fästa banden, så att innehållet flödar ut på alla sidor”. För den som förordar strikta strukturer är detta naturligtvis grav kritik. Men för den som är öppen för friare former kan det i stället te sig lockande. Arnim själv tycks högaktningsfullt strunta i alla krav på enhetlig framställningskonst för att i stället, och med förtjusning, låta de fantasifulla, och inte sällan härligt bisarra, infallen tumla runt.

Persongalleriet runt Isabella, kallad Bella, består av en synnerligen brokig samling. Där har vi gumman Braka som fungerar som något slags ställföreträdande mor av inte helt sympatiskt slag och där har vi den lille Cornelius som, jo faktiskt, är en alruna. Isabella har själv dragit upp honom från galgbacken där hennes far avrättades. Denna magiska och skrovliga rotsak är en lika inbilsk och skrävlande som underhållande figur. I sin tjänst har han en odöd, vars märkliga historia vi också får oss berättad. Efter att ha introducerats för dessa figurer blir man inte direkt förvånad när skaran senare utökas med en golem, som till det yttre är en exakt kopia av den betagande Bella – vilket ställer till det, även erotiskt, för både henne och Karl. Idag förknippas väl golem-företeelsen mest med rabbi Lööw i 1500-talets Prag, men inom kabbalistisk tradition rör det sig helt enkelt om en lerfigur som på magisk väg ges liv. Här förfärdigas golem-Bella av en lärd polsk jude, vilket föranleder Arnim, känd som antisemit, att fälla några tidstypiskt fördomsfulla kommentarer. I gengäld kan man notera hans höga aktning för det orättvist förföljda romska folket som idealiseras och romantiseras på ett sätt som kan få en svensk att tänka på Viktor Rydbergs roman Singoalla och som naturligtvis inte har så mycket med verkligheten att göra.

Här skriver jag ”romer”, men naturligtvis talade Arnim om ”zigenare”. Och Zalesky har gjort alldeles rätt i att använda den beteckningen som ju hör tiden till. Jag noterar också med tillfredsställelse att hon inte bara vinnlagt sig om att behålla de långa vindlande meningarna utan också fått dem smidiga och läsvänliga. Så det är bara att kasta sig ut i det förunderliga och förbluffande läsäventyr som Isabella av Egypten utgör.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.