Kortroman: Vi ses i augusti

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, april 23rd, 2024

Gabriel García Márquez

Vi ses i augusti

Redigering Cristóbal Pera

Översättning och förord av Hanna Nordenhök

Efterord av Rodrigo och Gonzalo García Barcha

Wahlström & Widstrand. 110 sidor. Just utkommen.

 

När Max Brod trotsade Franz Kafkas instruktioner på dödsbädden om att bränna vännens manuskript, gjorde han eftervärlden en stor tjänst. Genom oärligheten – förvisso kan man diskutera hur oärligt det var – blev ett ovärderligt författarskap i sin helhet tillgängligt för eftervärlden. Samma sak går inte säga om det trots som redaktören Cristóbal Pera visat gentemot Gabriel García Márquez genom att låta publicera kortromanen Vi ses i augusti. Den colombianska författaren befann sig i ett tidigt stadie av demens när han instruerade att boken inte skulle ges ut i tryck. Men nu är den tryckt.

Som bekant tillhör Gabriel García Márquez (1927-2014) de latinamerikanska författarna som slog igenom internationellt under 1960- och 1970-talet. Förutom prosa, skrev han även revolutionär journalistik. Att han tilldelades nobelpriset i litteratur 1982 berodde till stor del på 1967 års roman Hundra år av ensamhet. Boken kännetecknas av en magisk realism, där det magiska blir vardagligt och det vardagliga blir magiskt. Föreliggande bok är dock mer renodlat modernistisk.

Boken låter sig lätt sammanfattas –handlingen är enkel, men en vis grad av komplexitet uppstår genom att handlingen till stor del upprepas gång på gång: En kvinnas mamma är död och begraven på en ö, och varje år besöker kvinnan sin mammas grav. I samband med det passar hon årligen på att bedra sin make med diverse olika män. Men otroheten förändrar henne, hon är inte längre den hon var.

Utan att döma utforskar boken den psykologiska aspekten av att ha begått ett otrohetsbrott. Den fokuserar på hur det märks av, hur man förändras, hur man förhåller sig till den andre efteråt. Den söker också drivkraften bakom. För huvudkaraktären handlar det om att råda bot på vardagens tristess, men även jakten efter en viss känsla och önskan att smaka förbjuden frukt spelar in.

Att boken är ofullbordad märks. Otrohetsaffärerna redogörs för, men konflikten där bakom syns inte allt för tydligt. Den är i skymundan. Man får en känsla av att det är för lite friktion i texten. Det hade varit mer intressant om fokus inte låg på själva otrohetsaffärerna utan det vardagliga liv, som nu i skymundan pågår mellan dem. Men – ja, men – det är inte riktigt rättvist att kritisera ett verk som lämnats därhän på grund av en demenssjukdom.

Vad boken vinner på är att den är väldigt sinnligt skriven. Därtill är den likaledes deskriptiv och tvingar sällan läsaren på en vis tolkning. Men det deskriptiva gör också att boken ibland hamnar i en stolpig syntax, där meningarna är byggda med satsradning. Återigen – är det rättvist att egentligen kritisera denna bok? Den kantiga dialogen med dess plattityder och de ibland något lustiga ordvalen, hade nog i vanliga val redigerats bort.

Att boken ges ut, och den ges ut samtidigt i ett flertalet länder, beror, som ovan sagts, på redaktören Cristóbal Pera. I bokens efterord, skrivet av författarens barn, citeras författaren: ”Den här boken är värdelös. Den måste förstöras”. Den har förvisso ett kuriöst värde, absolut, men ja.

Att boken är kantad av författarens demens kastar ändå ett visst ljus på texten. Vi har en text av en författare framför oss som vägrade att ge efter för sjukdomen, åtminstone för en tid. Texten är som en motståndshandling, den försöker trotsa sjukdomen, överskrida dess tillstånd.

Att värdet är kuriöst är egentligen oväsentligt, för det är inte riktigt schysst att kritisera romanen när man känner till dess tillkomsthistoria.

—

Isak Adolfsson